En vän, en dipp

Träffade en vän för några dagar sen, A, det var skönt och vi hade rätt kul. Vi kan alltid snacka om saker, vi tänker väldigt lika, och det känns som en av de få personerna som jag litar på alltid kommer hålla saker real med mig.
Men fan, han går genom så mycket. Allt det värsta i livet har blivit kastat på honom senaste tiden och jag har bara inte vetat hur jag ska hjälpa till. Det är inget som är i min makt så klart, men det känns ändå fel. Som att han brinner framför mig och jag bara kan titta och hoppas att det släcks av sig själv. Men han är smart. Han vet vad han gör. Han kommer klara sig. Allt jag kan göra är att lyssna, krama och ta ett steg tillbaks.

Vi pratade lite om att jag kännt mig tom i andra vänskaper på senaste och hur vi båda har svårt att relatera och känna oss hemma i andra. Jag har I, J och A som det verkligen känns bra med. Mina andra vänner känns på något sätt som de inte är personer, som att de är npcs som bara går runt och inte tänker.
Jag gillar dem såklart och ingen är dum så men det känns bara som att nåt inte är helt rätt. Jag börja övertänka och att träffa A hjälpte men har verkligen inte kunnat göra nåt annat än att distrahera mig själv för att inte få återfall senaste veckan. Det blev för mycket och jag ringde J, han hade jobb men kunde ändå komma hit. Vill inte lägga sånt på honom men jag visste inte vad jag skulle göra, det blev för mycket så fort och han var det enda. Det var jätteskönt iallafall och mår mycket bättre nu. Är konstigt hur det där fungerar. Bara göra ingenting med nån man älskar är en cure till allt. Mår jag såhär nära en sån tung dipp igen bokar jag nog in mig hos en psykolog igen, vill inte må dåligt och vill absolut inte skära mig igen. 9 månader har det gått sen senasta stora ^ ^

Har bara haft mjukisar på mig senaste dagarna så inga mad fits tyvärr! Men har beställt lite grejer så lägger bild när de kommer iaf :)