Inte igen

I'm loosing touch with reality again.

I hate this. I hate me for being like this.

I typ två månader är jag ett emotionellt vrak, hyperglad till självmordsbenägen på 4 sekunder.

Sen när dom veckorna är över

? boom ?

Helt dov, bedövad känns det som. Frustrerad på mig själv för jag kan inte tänka ordentligt, våger av extremt obehag sköljer över mig med jämna mellanrum under dagen.

Har haft det en jobbig period av överkänslighet för att idag skifta över till det här andra läget.

Natten är bara då jag kan tänka lite mer än på dagen. När det är beckmörkt och knäpptyst, det enda som finns att fokusera på är det som händer inuti mig.
Ja, jag får värre effekter på natten och ja jag får oftast bara sammanbrott på då, men endå är det som allra hemskast på dagen då det känns som att jag går runt i en boll av ljummen kokos olja som inte förstår nånting.