The choice is clear.

Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television, choose washing machines, cars, compact disc players and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol, and dental insurance. Choose fixed interest mortage repayments. Choose a starter home. Choose your friends. Choose leisurewear and matching luggage. Choose a three-piece suite on hire purchase in a range of fucking fabrics. Choose DIY and wondering who the fuck you are on a Sunday morning. Choose sitting on that couch watching mind-numbing, spirit-crushing game shows, stuffing fucking junk food into your mouth. Choose rotting away at the end of it all, pishing your last in a miserable home, nothing more than an embarrassment to the selfish, fucked up brats you spawned to replace yourself.

Choose your future.

Choose life.

Ibland undrar jag vad mitt heroin är för stunden. Är det det nya bandet jag hittade inatt? Tjejen jag träffade förra veckan? Kanske resan som planeras? Ibland räcker inte den (bruna^^?) moroten till. Man tappar farten. Var är målet?...och för den delen: var fan är jag? Visa kvävs av rutin, själv slutar jag bara andas...enklare så, man tar bort mellanhanden.

Inatt drömde jag den hands-down jobbigaste mardrömmen ever. Tänk dig en Hitchcock-style mördar-drama som utspelar sig på ett läskigt hotell där du och din gamla kärlek stannar...av någon jävla anledning. Tänkt dig sedan att all hotellpersonal och alla andra gester försöker antingen hjälpa eller döda er...problemet är att ni inte vet vem vill vad och att lita på någon överhuvudtaget är helt out of question. Tänk dig sedan att du redan i början av drömmen insåg att du kommer förmodligen att bli mördad så det bästa du kan göra är att "gömma" ditt ex för att sedan provocera ett mord på dig själv så att hon kan ta reda på vem mördaren är och förhoppningsvis överleva. Ja...denna "dröm" pågick oavbrutet i bra 5 timmar, den "följde" ett sjukt invecklat manus där jag...i min gränslösa för tillfället paranoia sprang runt i en borderline panikanfall och försökte komma fram till vem kommer mörda mig och mitt livs (hittills??) enda riktiga kärlek. Sen vaknade jag och insåg att jag har ungefär 35 min för ta mig till KTH...

Jag vet inte vad poängen med det här inlägget är riktigt...nu påstår jag inte att saker behöver en anledning för att existera men det känns som adding insult to the injury som den här kaotiska världen är...genom att "berika" den med ännu en meningslös bit av den meningslösa helheten.

pfft.