Riktigt namn:
Alex Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Homosexuell
Intresse:
Musik
Bor:
Inte valt
Politik:
Feminist
Dricker:
Öl
Musikstil:
Inte valt
Klädstil:
Inte valt
Medlem sedan:
2010-05-05
Min styvpappa är en ängel. Han kom in på mitt rum när jag surat ett tag och sa att jag fick åka iväg om han fick hämta mig klockan elva.
Såå, nu har jag varit hos Naplam ett tag, fett naiiiz.
Ska göra septum snart också!
Dock ska jag pga det ta ut min älskade medusa, men ah, så äre!
Jag är arg.
Får inte gå ut, vilket är helt wtf.
Och om jag går ut drar morsan in studiebidraget.
Ska ligga och sura på mitt rum hela kvällen.
Dom ska äta middag nu och sen rabarberpaj men jag tänker inte äta.
Jag strejkar mot morsan.
Har ont i handen också från i förrgår. Men det går förhoppningsvis över snart.
Jag har sinnessjukt tråkigt och är extremt ARG så alla får ta och vara sociala med mig, ok?!
Just nu är jag arg. Varför vet jag inte. Det har varit så i några dagar nu, jag bara flippar ur av ingenting och blir skitsur. Ville bränna ner hela huset för att min styvpappa undrade om han fick ta en chokladboll, haha.
Blir lite rädd när det här händer, för jag vet aldrig vad jag är kapabel till att göra.
Det kan bero på att jag har glömt att ta min medicin i typ en vecka nu, får se om allt blir bättre.
Funderar på att nörda Guild Wars i några timmar till och sen isolera mig i sängen.
Jag slutar aldrig tycka att det är så fascinerande. Döden.
Tänk att vissa bara vet att det är dags en dag. Dom lägger sig ner, och somnar in för sista gången. Helt fridfulla. Dom har levt sitt liv och är ganska tillfreds med att bara lägga sig och dö.
Jag vill dö på det sättet. Bara vakna upp en dag, och tänka att det är min allra sista. Ta på mig mina finaste kläder, äta mina favoriträtter, skriva några stycken, och bara njuta. Sen ska jag lägga mig ner. Och dö.
Jag skulle kunna skriva om det här hur länge som helst, men det kommer senare.
Ibland är det så sinnessjukt skönt att bara stirra in i väggen.
Inte tänka på någonting, inte röra sig. Bara stirra. Som meditation, ungefär. Kan seriöst sitta så i minst en timme.
Jag får panik när folk mår dåligt, oavsett om det är folk jag känner eller inte. Om någon jag hatar vänder sig till mig och söker stöd, så ger jag stöd. Om någon i min närhet söker mitt stöd, ger jag självklart stöd. Om någon i min närhet mår dåligt och inte söker stöd anstränger jag mig väldigt hårt för att hjälpa personen i fråga i alla fall.
Jag gör seriöst allt som står i min makt för att folk ska må bra. Det känns som min grej, att hjälpa människor. Även om jag kanske inte kommer med de bästa svaren alla gångerna, så vill jag alltid lyssna och försöka svara så gott jag kan. Och min famn är alltid öppen, för alla.
Min mamma sa till mig idag att jag borde bli socionom eller psykolog. Det kanske är något för mig ändå? Jag personligen vill ju bli svensklärare på något gymnasium, och där kommer jag ju förmodligen vara stöd åt en del elever i alla fall.
Och jag vill bli författare på sidan om, jag kanske ska ge ut en bok om mina egna erfarenheter för att hjälpa folk som är i den situationen jag varit i?
Ni kanske tycker att det är meningslöst babbel, men ja. Sån här är jag i alla fall!
Såhär ser min familj ut, rent matmässigt:
Jag: Vegetarian, laktosintolerant.
Mamma: Vegetarian, laktosintolerant.
Styvpappa: Äter allt, helst kött.
Min äldsta bror, 5 år: Äter allt, helst kött.
Min yngsta bror, 3 år: Laktosintolerant, allergisk mot ägg.
Eftersom det oftast är mamma/jag som lagar maten här hemma så har vi mer eller mindre blivit veganer, vilket jag är väldigt nöjd över. Dock brukar min styvpappa laga kött till sig och mina bröder ibland, och de brukar äta kött när vi grillar. Men i alla fall!