Psykologen.

Jag har funderat mycket på en sak.

Jag får panik när folk mår dåligt, oavsett om det är folk jag känner eller inte. Om någon jag hatar vänder sig till mig och söker stöd, så ger jag stöd. Om någon i min närhet söker mitt stöd, ger jag självklart stöd. Om någon i min närhet mår dåligt och inte söker stöd anstränger jag mig väldigt hårt för att hjälpa personen i fråga i alla fall.
Jag gör seriöst allt som står i min makt för att folk ska må bra. Det känns som min grej, att hjälpa människor. Även om jag kanske inte kommer med de bästa svaren alla gångerna, så vill jag alltid lyssna och försöka svara så gott jag kan. Och min famn är alltid öppen, för alla.

Min mamma sa till mig idag att jag borde bli socionom eller psykolog. Det kanske är något för mig ändå? Jag personligen vill ju bli svensklärare på något gymnasium, och där kommer jag ju förmodligen vara stöd åt en del elever i alla fall.
Och jag vill bli författare på sidan om, jag kanske ska ge ut en bok om mina egna erfarenheter för att hjälpa folk som är i den situationen jag varit i?

Ni kanske tycker att det är meningslöst babbel, men ja. Sån här är jag i alla fall!

pussN