Riktigt namn:
JoJo Civilstatus:
Player
Läggning:
Straight
Intresse:
Sex
Bor:
I skogen
Politik:
Anti-allt
Dricker:
Diverse
Musikstil:
Metal
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2008-08-17
Jag är så fucking stressad så jag glömmer typ allt! Alla bra minnen jag hade förut är i princip borta, jag glömmer saker var jag än går osv.
Så.. Jag försöker ta det lugnt med saker. Jo piss of heller.... Nej då kommer det någon och tjatar på mig och jag blir bara helt galen! Men men... Vad kan man vänta sig av vår stressade befolkning, allt ska hända här och nu. Misstolk.. ha ha....
Vet ni vad Bangladesh är? Nej, det visste inte jag heller tills för ca en - två veckor sen. Det är ett LAND! Ett litet, ruttet skit land jag är tvungen att skriva om. Det är det jag gör just nu, därför jag är irriterad och svär så mycket... För det måste vara klart idag, eller egentligen torsdag men jag hade tänkt åka hem till Maccus efter skolan imorgon för vi slutar 10.40...
Well, måste väl fortsätta om jag ska bli klar nån gång... Dock kommer Alicja snart med kladdkaka. Åh! Hon kom nu^^ *Happy* Nej men ja... Måste dra, C ya
Inlagd på låst avdelning
Snackat med soc
Vart med Marcus en vecka i streck (Utom de 25 timmarna på avdelningen)
Grälat med Marcus
Snackat sex i 2-3 timmar i streck med en gammal kompis
Töväder som gör att man slår på arslet 7 ggr per dag >-< Fast har hittils klarat mig!!! ^-^
Ja det är mycket mer men det var bara ett smakprov haha, dock slutar vi nu
Ciao!
Jag har funderat på att återuppta kontakten med Sebbe ett tag... Jag saknar den jäkla filuren. Han var ändå en väldigt bra vän...
Jag förstår honom om han inte vill men jag hoppas. Men det kommer nog aldrig mer bli vi, jag älskar Marcus för mycket.
Varje gång jag lyssnar på Metallica tänker jag på honom och ler lite över vår tid, vi hade roligt även om vi bara träffades en gång. Vi hade riktiga "American dreams", en som vi ofta pratade om var den klassiska ett tält vid en skogs strand vid en sjö eller kanal, helt ensamma, hela sommaren haha.
Jag tror han och jag var de mest lika personer jag kan komma på, kanske därför jag valde en annan. Men, men gjort är gjort och jag ångrar bara hans ledssamhet.
Jag har nu inte fått träffa Marcus på nästan tre veckor... Det gör ont i hela min själ för jag saknar honom så mycket...
Det bra är iaf att solen lyser varm och gör mig på gott humör ändå, och en kompis vill umgås med mig utanför skolan =D Men jag får inte.... Aja, får bli efter lovet då.
Jag hade trevligt och gick hem från bussen i solskenet igår. Smsade med 3 kompisar^^ Och det blåste lite kallt så jag kom på en dikt ^^
Solen lyser och fåglarna kvittrar,
Jag fryser så min näsa nästan vittrar
(*Vittrar = Går sönder)
En kompis tyckte jag ska börja skriva dikter igen.... xP
Jag gjorde något jävligt dumt i måndags och nu får inte jag träffa min Marcus på alla hjärtans dag eller ens nån dag före.... Jag får inte träffa honom alls på, mina föräldar vet inte hur länge...
Och Nikita och Bellis vägrar lyssna och gullar på mitt framför ögonen på mig så det värker i hjärtat
Och igår, tisdag, så hittade jag min bästa kompis på golvet inne på en toalett, hostandes och krampandes.... Fick bära upp henne fyra trappor till skolsyster. Jag har ont idag men vad gör man inte för sina vänner, blev jätte orolig =(
Nu 2min sen hände det igen fast i vår gemensamma kompis knä, så måste dra
Once again my mother has told me how much she hates me....
Well, det var inget nytt. Men det var länge sen hon sa att jag inte är hennes dotter mer, att vi aldrig mer ska prata med varann.
Hon är så fast i det gamla... Hon glömmer att jag har känslor och faktiskt ett minne...
Så jag bestämde mig för att ge henne en tankeställare igår kväll.....
Det är ingen som orkar säga sanningen till henne för att hon blir så jävla skrikig. Men igår brydde jag mig inte om det..
Jag sa att hon skriver det hon vill skriva i sin lilla bok om våra möten med rektorn. Hon blev förbannad som fan.
Jag sa att hon behöver glömma allt det gamla och gå vidare för att må bättre.
Jag sa att jag har försökt sticka men att hon hela tiden stoppar mig, så hota fan inte med att kasta ut mig.
Jag sa att hon behöver gå till en psykolog.
Hon blev tyst en liten stund och bara stirrade på mig. Sen halv sa/ halv skrek hon att jag inte var hennes dotter nå mer och att vi aldrig skulle prata mer. Och gick ut och smällde igen dörren efter sig.
Första gången hon sa det så refererade hon till min halvbrors mamma som aldrig pratar med honom. Men då sa jag att det kommer bli värre för oss eftersom vi bor i samma hus, dom ses aldrig.
Jag vaknade tio över tre av att någon darrande tryckte ner dörrhandtaget på min dörr och försiktigt gick in. Sen kände jag en mjuk puss på min kind och någon som silkeslent smekte min tinning. Jag blev så chockad så jag slog upp ögonen, och såg min mors kjol.
Jag stängde ögonen fort igen och låtsades som om jag inte vaknat. Hon visste att jag tagit sömntablett då hon frågat, alltså pratat med mig, nån timme efter vårt gräl.
Nästa morgon när jag vaknade satt det en lapp på min sänglampa. Ett förlåt brev.
Jag blir knäpp av dethär hela tiden.... Ena stunden hatar hon mig och vill aldrig mer se mig och andra ber hon om förlåt.... Mitt psyke klarar det inte
Idag är det ett år sen jag föll för första gången och fick känslorna besvarade. Då visste jag dock inte att det skulle sluta med ett krossat hjärta... Ett hjärta det tog ungefär 9 månader att läka.
Jag var så otroligt lycklig. Så lycklig att jag kunde lagt mitt liv i hans händer. Men jag la bara mitt hjärta och min kropp där
Jag var ett nerv vrak på den tiden. Faktiskt stärkte det mig att han lämnade mig. Jag grät ofta när jag var med honom. Han försökte få mig att prata om sånt jag inte kunde prata om, känslor. Och när jag misslyckades började jag gråta.
Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket mer.... Bara att vi gick på grus vägen och det var snö överallt
Jag har sett Bobin's syster en massa gånger. Och varje gång tittar hon på mig som om hon verkligen vill döda mig för att hon hatar mig. Varje gång tänker jag, Vad har jag gjort dig? Det var han som gjorde slut, inte jag.
Idag var inget undantag förutom att Bobin var med den här gången... Jag glömmer aldrig det ansiktet eller den gestalten. Först såg jag bara Emmy, hans syster, på andra sidan vägen. Bobin stod delvis bakom en stolpe men så flyttade han på sig lite så jag såg honom. Det klassiska "Ögonblicket som blir till år" drabbade mig. Jag har inte sett honom sen... Typ v.9 i år.
Jag har försökt så hårt att skjuta bort mina känslor för honom ända sen jag insåg att det faktiskt var över att jag också nästan glömt att vi träffats, att han existerade. Allt kom tillbaka på ett ögonblick.... Alla känslor, sårade som kära, kom tillbaka och slog mig så jag nästan tappade luften. Jag stod och kippade efter andan en liten stund och såg alla minnen blixtra förbi och jag fick en sån stor lust att skrika, Varför?! åt honom att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. När dom började gå över vägen fick jag lust att bara springa, jag vet inte varför men tanken på att träffa honom och prata med honom skrämmer livet ur mig. Men jag låtsades som om jag inte sett dom och började gå åt ett annat håll. Hjärtat kändes som om det skulle hoppa ur bröstet, tänk om han kände igen mig och går efter mig och tar tag i min arm eller vad som helst...
Bara för att Emmy tittar så mördande på mig har jag fått en fix ideé om att han hatar mig ännu mer än hon. Jag vet inte om det stämmer men jag blir rädd. Jag vill inte bli rädd. Jag blir sällan rädd och kan stå för mig. Men inför honom har jag alltid varit lite osäker.
Jag rotar mina känslor för folk för djupt. Det tar tid för mig att "förlåta" och gå vidare ordentligt. Det svider fortfarande efter Bobin även om jag nu har Marcus och haft Sebbe. Det är inte kul att vara fast i ett ex pga att man inte vågat tänka på det och bearbeta det.
Jag gömmer mig, tänker inte på det. Men så kommer allt tillbaka när man ser eller hör något som påminner. Då kommer alla tårar man sparat och man bryter ihop totalt och hjärtats allra mest gömda vrår öppnar sig och släpper fram allt. Alla minnen sliter genom kroppen som en storm och försvinner plötsligt in i sin vrå igen och lämnar en härjad kropp i en hög på golvet....
Jag är trött på mig själv... Trött på att ständigt vilja lämna min kropp för att den är så vidrig och förgiftad. Jag vill inte leva såhär längre. Jag gör så mycke dumt jag kunde skippa... Hela denhär veckan har jag missat första lektionen. Nästa torsdag ska jag ha möte med rektorn, mentorn, skolkuratorn och mor och far.... Jag har lovat att bättra mig. Oh jävlar vad det går bra....
Förut hatade jag rapp... Nu är min favorit låt en rapp låt. Den är så jävla fin och stämmer så bra....
Jag är ledsen alla jag sårat, jag vet att jag är en idiot och jag glömmer det inte ens en dag. Ens en sekund.... Jag skulle kunna säga förlåt men jag skulle nog slita ut ordet.... Det som är gjort kan tyvärr aldrig tas tillbaka. Hur mycket jag än önskar att det gick.
Varför ska jag kämpa för något som aldrig kommer bli bra? När vän efter vän försvinner ur livet, jag lovar det svider... Jag ser inte vad jag gör för fel men jag vet att det är jag. Jag känner hur allt sakta glider ifrån mig. Jag står handlingsförlamad och kan inget göra.
Jag gör min mor olycklig hela tiden. För varje andetag gör jag ett misstag som sårar henne. För varje gång känner jag att jag vill att allt ska ta slut....
I tisdags missade jag som sagt första bussen. Så min första lektion blev engelska. Hela jag pyrde av hat mot mig själv. Jag hittade en säkerhetsnål och satt inne på engelskan och försökte skära upp huden på armen. Jag lyckades inte så bra så jag började gråta och gick ut till toaletten innan lektionen riktigt börjat. Där satt jag klassiskt nog på golvet och grät så det kändes som om hjärtat skulle brista och försökte ännu hårdare. Det sved som fan. Men det var rätt åt mig var allt jag kunde tänka. Jag fortsatte för att straffa mig själv. Jag satt där och tänkte att jag borde hoppa efter allt jag gjort.... Jag grät mer eller mindre hela den dagen. Tills jag träffade Marcus efter skolan. Plötsligt var allt som bortblåst. Jag var glad men trött och hade lite ont efter HLR träningen på gympan.
Nästa dag kände jag inget.
Idag kom allt tillbaka när jag missade första bussen igen. Jag grät lite på vägen till andra bussen och gick bara ut på vägen utan att se mig för men tyvärr var det tomt på bilar just då...
Om det inte vore för Marcus skulle jag inte ha något att leva för och skulle antagligen inte leva just nu. Jag hatar mig själv så mycket att jag själv knappt kan tro det.
Men han får mig att glömma det, han är mitt allt. Jag hatar att vara ifrån honom för då är allt skit.
Blir hög på socker och tröstäter för att få någon annat att tänka på. Det gör att jag blir tjock igen och hatar mig själv ännumer. Jag är så äcklig och vek....
Jag älskar dig Marcus. Du är verkligen en ängel, du har hjälpt mig så mycket, mer än du förstår. Om du inte tror mig för att du tycker jag är förstörd skulle du sett mig innan dig. Då fanns inte jag. Jag började finnas när jag träffade dig.
" Jag ritar dig i taket och stirrar mig galen "
" Du räddade mig när jävulen hade mig i sitt grepp "
Jag älskar dig
