Varför?

Jag har sett Bobin's syster en massa gånger. Och varje gång tittar hon på mig som om hon verkligen vill döda mig för att hon hatar mig. Varje gång tänker jag, Vad har jag gjort dig? Det var han som gjorde slut, inte jag.

Idag var inget undantag förutom att Bobin var med den här gången... Jag glömmer aldrig det ansiktet eller den gestalten. Först såg jag bara Emmy, hans syster, på andra sidan vägen. Bobin stod delvis bakom en stolpe men så flyttade han på sig lite så jag såg honom. Det klassiska "Ögonblicket som blir till år" drabbade mig. Jag har inte sett honom sen... Typ v.9 i år.

Jag har försökt så hårt att skjuta bort mina känslor för honom ända sen jag insåg att det faktiskt var över att jag också nästan glömt att vi träffats, att han existerade. Allt kom tillbaka på ett ögonblick.... Alla känslor, sårade som kära, kom tillbaka och slog mig så jag nästan tappade luften. Jag stod och kippade efter andan en liten stund och såg alla minnen blixtra förbi och jag fick en sån stor lust att skrika, Varför?! åt honom att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. När dom började gå över vägen fick jag lust att bara springa, jag vet inte varför men tanken på att träffa honom och prata med honom skrämmer livet ur mig. Men jag låtsades som om jag inte sett dom och började gå åt ett annat håll. Hjärtat kändes som om det skulle hoppa ur bröstet, tänk om han kände igen mig och går efter mig och tar tag i min arm eller vad som helst...

Bara för att Emmy tittar så mördande på mig har jag fått en fix ideé om att han hatar mig ännu mer än hon. Jag vet inte om det stämmer men jag blir rädd. Jag vill inte bli rädd. Jag blir sällan rädd och kan stå för mig. Men inför honom har jag alltid varit lite osäker.

Jag rotar mina känslor för folk för djupt. Det tar tid för mig att "förlåta" och gå vidare ordentligt. Det svider fortfarande efter Bobin även om jag nu har Marcus och haft Sebbe. Det är inte kul att vara fast i ett ex pga att man inte vågat tänka på det och bearbeta det.

Jag gömmer mig, tänker inte på det. Men så kommer allt tillbaka när man ser eller hör något som påminner. Då kommer alla tårar man sparat och man bryter ihop totalt och hjärtats allra mest gömda vrår öppnar sig och släpper fram allt. Alla minnen sliter genom kroppen som en storm och försvinner plötsligt in i sin vrå igen och lämnar en härjad kropp i en hög på golvet....