Orka...

Jag är trött på mig själv... Trött på att ständigt vilja lämna min kropp för att den är så vidrig och förgiftad. Jag vill inte leva såhär längre. Jag gör så mycke dumt jag kunde skippa... Hela denhär veckan har jag missat första lektionen. Nästa torsdag ska jag ha möte med rektorn, mentorn, skolkuratorn och mor och far.... Jag har lovat att bättra mig. Oh jävlar vad det går bra....

Förut hatade jag rapp... Nu är min favorit låt en rapp låt. Den är så jävla fin och stämmer så bra....

Jag är ledsen alla jag sårat, jag vet att jag är en idiot och jag glömmer det inte ens en dag. Ens en sekund.... Jag skulle kunna säga förlåt men jag skulle nog slita ut ordet.... Det som är gjort kan tyvärr aldrig tas tillbaka. Hur mycket jag än önskar att det gick.

Varför ska jag kämpa för något som aldrig kommer bli bra? När vän efter vän försvinner ur livet, jag lovar det svider... Jag ser inte vad jag gör för fel men jag vet att det är jag. Jag känner hur allt sakta glider ifrån mig. Jag står handlingsförlamad och kan inget göra.
Jag gör min mor olycklig hela tiden. För varje andetag gör jag ett misstag som sårar henne. För varje gång känner jag att jag vill att allt ska ta slut....


I tisdags missade jag som sagt första bussen. Så min första lektion blev engelska. Hela jag pyrde av hat mot mig själv. Jag hittade en säkerhetsnål och satt inne på engelskan och försökte skära upp huden på armen. Jag lyckades inte så bra så jag började gråta och gick ut till toaletten innan lektionen riktigt börjat. Där satt jag klassiskt nog på golvet och grät så det kändes som om hjärtat skulle brista och försökte ännu hårdare. Det sved som fan. Men det var rätt åt mig var allt jag kunde tänka. Jag fortsatte för att straffa mig själv. Jag satt där och tänkte att jag borde hoppa efter allt jag gjort.... Jag grät mer eller mindre hela den dagen. Tills jag träffade Marcus efter skolan. Plötsligt var allt som bortblåst. Jag var glad men trött och hade lite ont efter HLR träningen på gympan.
Nästa dag kände jag inget.
Idag kom allt tillbaka när jag missade första bussen igen. Jag grät lite på vägen till andra bussen och gick bara ut på vägen utan att se mig för men tyvärr var det tomt på bilar just då...

Om det inte vore för Marcus skulle jag inte ha något att leva för och skulle antagligen inte leva just nu. Jag hatar mig själv så mycket att jag själv knappt kan tro det.
Men han får mig att glömma det, han är mitt allt. Jag hatar att vara ifrån honom för då är allt skit.

Blir hög på socker och tröstäter för att få någon annat att tänka på. Det gör att jag blir tjock igen och hatar mig själv ännumer. Jag är så äcklig och vek....


Jag älskar dig Marcus. Du är verkligen en ängel, du har hjälpt mig så mycket, mer än du förstår. Om du inte tror mig för att du tycker jag är förstörd skulle du sett mig innan dig. Då fanns inte jag. Jag började finnas när jag träffade dig.


" Jag ritar dig i taket och stirrar mig galen "
" Du räddade mig när jävulen hade mig i sitt grepp "
Jag älskar dig