Fight for my right

Once again my mother has told me how much she hates me....

Well, det var inget nytt. Men det var länge sen hon sa att jag inte är hennes dotter mer, att vi aldrig mer ska prata med varann.

Hon är så fast i det gamla... Hon glömmer att jag har känslor och faktiskt ett minne...
Så jag bestämde mig för att ge henne en tankeställare igår kväll.....

Det är ingen som orkar säga sanningen till henne för att hon blir så jävla skrikig. Men igår brydde jag mig inte om det..
Jag sa att hon skriver det hon vill skriva i sin lilla bok om våra möten med rektorn. Hon blev förbannad som fan.
Jag sa att hon behöver glömma allt det gamla och gå vidare för att må bättre.
Jag sa att jag har försökt sticka men att hon hela tiden stoppar mig, så hota fan inte med att kasta ut mig.
Jag sa att hon behöver gå till en psykolog.

Hon blev tyst en liten stund och bara stirrade på mig. Sen halv sa/ halv skrek hon att jag inte var hennes dotter nå mer och att vi aldrig skulle prata mer. Och gick ut och smällde igen dörren efter sig.
Första gången hon sa det så refererade hon till min halvbrors mamma som aldrig pratar med honom. Men då sa jag att det kommer bli värre för oss eftersom vi bor i samma hus, dom ses aldrig.

Jag vaknade tio över tre av att någon darrande tryckte ner dörrhandtaget på min dörr och försiktigt gick in. Sen kände jag en mjuk puss på min kind och någon som silkeslent smekte min tinning. Jag blev så chockad så jag slog upp ögonen, och såg min mors kjol.
Jag stängde ögonen fort igen och låtsades som om jag inte vaknat. Hon visste att jag tagit sömntablett då hon frågat, alltså pratat med mig, nån timme efter vårt gräl.
Nästa morgon när jag vaknade satt det en lapp på min sänglampa. Ett förlåt brev.

Jag blir knäpp av dethär hela tiden.... Ena stunden hatar hon mig och vill aldrig mer se mig och andra ber hon om förlåt.... Mitt psyke klarar det inte