Riktigt namn:
Fanny Civilstatus:
Letar
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Musik
Bor:
Med föräldrarna
Politik:
Pirat
Dricker:
Milkshake
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Vanlig
Medlem sedan:
2008-06-16
Geeesh... Idag har jag tillbringat nära en timme med att läsa om emomusikens ursprung och definitioner av den. Inte så att jag inte vill veta, men HJÄLP! Megabyte efter megabyte om emomusiken och emostilen på ENGELSKA! Visst, engelska är lätt, men det här går i överkant. KOM IGEN! Det är faktiskt sommarlov!
Eftersom att jag egentligen är mest wemo, så har jag också (varför berättar jag det här?!?) tillbringat tid på how-to-do-it, Wikipedias självhjälpssida. Några artiklar jag läst:
How To Be Emo [x2]
How To Be Emo If You Are Girl
How To Dress Emo [x2]
How To Get Emo Hair
How To Not Get Hated If You Are Emo
och liknande. Tydligen är jag mest poser, eller wannabe. Låter realistiskt.
Allt Jag Har Lärt Mej Om Emo-Musikens Ursprung:
Emomusikens ursprung kommer från Washington D.C.
1992 startades Sunny Day Real Estate, som skulle blir grunden till det som det mesta folk skulle se som 'emomusik'.
Men en del säger att Sunny Day Real Estate inte är emo alls utan att emomusiken utvecklades från Rites of Spring, som var mera melodic hardcore än Sunny Day.
Nu orkar jag inte skriva mer, måste fortsätta läsa på =P
Jag vet att alla borde få välja sin väg och sin stil. Men jag tycker att man är helt korkad om man vill vara fjortis. som min lillesyrra. Hon är ju helt sjuk! Att vilja utge sej för att vara helt tom i bollen, bete sej som en bitch och blondera håret (tro mej, blonderat hår skulle INTE passa på henne!)... Ja, ibland undrar man. Att så små ungar (hon är 11) vill bli fjortisar skrämmer mej. Tänk att bli imponerad av överdrivna mängder smink som bara ser fånigt ut och trista kläder. Jag hoppas att hon överger sånna tankar. Gisses, om jag skulle tvingas leva med en HYPERFJORTIS skulle jag antagligen dö.
Men frågan är om jag ogillar utseendet eller beteendet. Jag tror att fjortis och emo inte ligger långt ifrån varandra (under åldern 12-16 kanske). Förutom klädstilen och det så ju själva inställningen till stilen lite lika. Jag är ju 13 år, och om jag hade haft en annorlunda uppväxt eller uppfostran skulle jag antagligen vara fjortis istället för emo.
Rent teoretiskt.
Men att sedan applicera teorier få verklighet blir ju en annan femma. 2+2=5, Robban Broberg.
'Men att addera fakta med känslor, det går liksom inte riktigt hem
Man glömmer gärna bort att i människornas inre
två och två ibland blir fem.'
Och det är ju väldigt synd. Tänk vad bra världen kunnat funka annars. Om alla gjorde som man trodde att dom skulle göra. Å andra sidan, skulle vi aldrig lämna träden då. Och om vi inte gjort det skulle vi inte börjat gå på två ben, o.s.v, o.s.v, o.s.v. Så det kanske inte är så tokigt ändå.
Jag kan fortfarande inte fatta att det har hänt. Jag har fått min första kyss. <--- Där borde det vara ett utropstecken. Det känns som om jag borde gå runt i ett lyckorus, höra änglamusik eller något. Men jag har bara min vanliga jävla 'jaha-attityd'. Och det stör mej SOM FAN!!! Jag kan inte fatta att jag har fått mitt LIVS FÖRSTA JÄVLA KYSS, och inte bryr mej mer än ett jaha och jag gillar honom. Vad i hela JÄVLA VÄRLDEN är det som fått mej såhär okänslig??? Jag känner mej helt kass. Vilken jävla flickvän jag är. Cyklar runt med min kille i ungefär fem timmar, för att sedan kyssa honom i en sekund framför hans dörr och bara tänka 'nämen okej, jag har kysst honom, min första kyss' OM HELA JÄVLA GREJEN!? Jag vet inte vad jag ska tycka.
Nåja, det hände igår. Till idag.
Jag satt och sålde tipspromenadskuponger med min morsa. En av dom som köpte (uppskattad ålder: 25-30 år) hade på sej en grön T-shirt. Och hade eärr över hela armen. Jag försökte undvika att stirra, men egentligen blev jag illamående. Jag blev rädd. Och tro mej, det blir jag inte ofta. Tänk att bara göra så, och sedan ha kvar ärren! Jag vet att det är så himla barnsligt att tänka så, men jag blev osäker. Det är en sak att sitta och säga saker på Internet, en annan att faktiskt råka ut för det (samma sak som att jag inte vågade gå till dom andra på EC-träffen i V-ås). När man tvingas konfrontera något öga mot öga så försvinner allt mitt mod och all min självsäkerhet. Geesh, nu borde jag sluta skriva hela mitt liv och alla mina personliga tankar i min blogg.
Här kommer man, och försöker att vara aktiv. Men, inte illa menat, denna sida är inte speciellt underhållande om man inte sitter och har det gött på planket. Tycker JAG.
Meep.
Har faktiskt köpt nya kläder idag. Ett par shorts, ett nitbälte och en kavaj-jacka. Åsså laddat ner lite mer musik. hellwhore gav mej lite tips, och så kunde man det. Har nästan fått huvudvärk av all metal jag lyssnat på. Och jag kan fortfarande inte skilja på Dream Evil och Helloweens sångares röst. Urk, vad trist. Men jag börjar känna igen deras låtar.
Jag är ju bara 13 år, och ganska osäker på min stil. Ibland känner jag mej som en Emo, ibland som en hip-hopare och ibland som en 'metalare' eller vad man nu säger. Men sedadn jag upptäckte och blev medlem på denna sida känns det lite mera stadigt. Att man kan vara lite hursomhelst. (Nog för att jag blev medlem igår, men det kan vi ignorera...) Och jag har slagits av flera insikter (och åsikter). Nu så kan jag nästan nåla fast min musikstil och klädstil (eller, jag vet vad jag lyssnar på och vilka kläder jag har på mej, men vad det kallas... (nu blev det en massa paranteser, men ändå...))
Och nu så vet jag vad jag ska lägga in för Genre på min iPod på iTunes. =P Så, Darwin hjälpe mej, jag kommer nog att tillbringa MYCKET tid här nu.
För mej är kärleken den där grejen som kan få en att ligga uppe och tänka p en persons skratt/leende/hår/händer/åsikter/ögon/accesoarer eller vad som helst som har med den personen att göra. Och bli glad av det.
Sen finns det ju annan sorts kärlek, men den kärlek jag syftar på är inte t.ex syskonkärlek/föräldrarkärlek.
Sen finns det också älska, och för mej är det att vilja skrika eller skratta när man tänker på en person...
Eller vänskapskärlek, som är det att man kan bara prata med en person, och tänka 'han/hon är verkligen min vän, jag vet att jag kan lita på honom/henne och jag vill att hon/han ska veta att jag går igenom eld för att hjälpa henne/honom.
Saknad eller ensamhet är det som får mej att krama min kudde så hårt att jag får kramp i armarna. Den känns tomt i hjärtat, som om man inte kunde visa någon hur mycket man vill vara vän/vara kär/älska.
Men jag kanske får andra uppfattningar under livets gång...
Undrar vem som kom på namnet Emocore. Jag gillar det.
Ursäkta om jag verkar lite konstig. Men jag är otroligt trött.
Det här är nog första gången jag skriver i en blogg. Jag är väl inte riktigt van med det än, antar jag. Jag kanske skulle berätta lite om våra katter. Eller mitt livs största bekymmer. Eller nått.
Så. Våra katter. Vi har två katter, Kapten Syntax och Vista (döpt efter Windows Vista. Hon borde heta MacBook eller något sånt enligt mej, men ändå). Syntax är Kaptens riktiga namn, och Kapten fick han från Kapten Röd. Visste du, att Kaptens storebrorsa hette Linux? Egentligen skulle vi bara köpt Kapten, men mamma blev förälskad i Vista när hon såg henne, så vi fick med oss två katter hem istället för en.
