scoutmalins blogg

"För en sekund trodde jag att jag var med i Spice Girls."
- Zacharias

På grund av sina mediciner kan han inte hålla sig när det behövs.
Hans barn har inte hälsat på honom på två månader.
Hans stora och grova händer har blivit så svaga och han har svårt att greppa tag om saker och ting.
Förutom känslan av ensamhet. Den är så otroligt lätt att greppa i det dammiga, tysta rummet.
Imorgon är det tre år sedan hans käraste gick bort. Sen hon lämnade honom helt ensam i världen.
Han sträcker sig efter fotot på henne som står på bordet intill hans stol.
Fotot åker i golvet och glaset i ramen går sönder.
Han suckar tungt och gör inte ens ett försök till att böja sig ner med den gamla ryggen för att ta upp det.
Han lutar sig istället bak och på grund av medicinerna sitter den här mannen nu i skiten.
Bokstavligen.
Livet suger.

En känslan av att den bevakar mig från mitt inre.
Att den vet hur jag ser ut och hur mina handlingar påverkar min insida.
Den kan varje röd, varm och blodig del utav mig.
Att den existerar där inom mig och gör allt för att så högljutt få mig att se,
att den har det så fruktansvärt trångt där i sitt mörka lilla skrymsle.
Att den börjar tröttna på att gnaga i sig av mina inälvor och vill ha mer.
en tanke eller två, kanske en känsla? Den vill ta över mig. Äta mig. Påstår att den kan hela mig.
Jag går inte på det, och försöker hitta bevis till min fördel.
Iakttagaren har sina rötter djupt inom mig och tar illa vid sig utav min ignorans vad gäller dess existens.
Men jag ignorerar inte dess existens. Jag försöker trycka in den längre inom mig varje dag,
i hopp om att en dag kväva den helt och hållet.

Iakttagaren påstår att det är jag som är mördaren. Om det är sanningen, vet jag ingenting om.

Det övergivna huset som tycks ha varit en hälsokostbutik för mycket längesedan ser ut att när som helst kunna sluka mig hel med de stora svarta fönsterna som gapar tomt. Men det är ju bara ett hus, dumma mig. Men trots det kan jag inte låta bli att kika över axeln i syfte att försäkra mig om min säkerhet när jag vänder ryggen åt och fortsätter gå i den än ganska unga natten.
I övrigt känner jag mig ganska trygg där jag vandrar runt i det mörka lilla samhället med ett ack så lågt invånarantal. Jag går långsamt. Mycket långsamt. Andas djupt in utav den kalla luften. Snubblar på trottoarkanten och inser att om en människa skulle ha turen att passera mig i sin bil eller iaktta mig från ett fönster skulle de aldrig tro mig om jag sa att jag var så nykter som en ung flicka någonsin kunde bli. Mitt okammade rosa hår blåste i vinden och jag försökte med fingrarna kamma ner den lugg jag haft över pannan några sekunder tidigare.
Framför mig går en lång väg, upplyst av lampor. Vägen ser inbjudande ut med det gula skenet och stora träd planterade längs med vänstersidan. Jag vet inte vart vägen leder, kanske har den inget slut? Jag vänder blicken till den mörka och lite mindre vägen som går in mellan träden på vänstersidan. Jag kan se en stor upplyst byggnad vid vägens slut och beslutar mig för att välja den vägen.
Den lilla vägen var inte lång men mina steg var korta. Efter att en stapplat fram en stund kan jag tydligare se byggnaden och dess omgivning. En skola. En gunga. Ett bollplank. Har alltid tyckt illa om bollplank. Troligen mest av den anledning att alla bollar verkar tycka om mig. Mitt ansikte. Min näsa. Hur många idrottslektioner har jag egentligen fått lämna innan lektionens slut utav den anledning att någon har råkat skjuta en boll i ansiktet på mig, och att det blodet forsar ur näsan? Fast å andra sidan har jag aldrig gillat idrott alls och det gjorde mig ingenting att jag missade de sista tjugo minuterna av lektionen.
Jag sätter mig på asfalten mitt framför den stora skolan. Jag låter blicken vandra upp över den ganska vackra fasaden och fortsätter sedan upp mot himlen för att upptäcka att stjärnorna är tusentals denna tysta natt. De täckte nästan himlen helt och hållet och jag kunde inte annat än lägga mig ner på marken för att betrakta dem. Jag känner mig inte ensam. Jag börjar nynna på den där låten jag lyssnade på för något år sedan.

"Genom varje utsträckt tanke, varje ansats att förstå. Varje sång jag någonsin sjöng. Aldrig, Aldrig ensam. Alltid ensam här."