Emcisquares blogg

Nackspärr och nerver inklämda i båda axlarna med tre dagar kvar till föreställningshelg, meaning drygt 12 danser som ska dansas per föreställning. Oh god, please gå över...

Fan. Ledsen ledsen ledsen. Arg, besviken, sårad, trampad på. Så mycket slit för ingenting. Nu vill jag bara härifrån. Vill vara i hans famn, där jag hör hemma. Vill att det ska bli måndag så att jag kan få börja på ett vettigt jobb, med vettiga pengar, vettiga villkor. Vill att det ska bli tisdag så att jag äntligen kan få lämna helvetet där jag bor nu och klippa de flesta banden dit. Jag vill börja om. Men först vill jag verkligen att det ska bli helg, för då är det äntligen dags för spexföreställningar igen. Äntligen dags att få stå på scen och dansa, sjunga och spela teater, allt det som jag älskar så oerhört. Jag hoppas att jag kommer att orka ge allt. För förutom i hans famn och i hans närhet, så är det på scenen jag känner mig hemma.

Jag får panik på tåget just nu. Det står still typ 200 meter från stationen och jag skulle varit framme här för en kvart sedan. Är redan jätteförsenad till mitt dansrep. Ovissheten gör mig galen, att inte veta hur länge vi kommer att stå här och vetskapen att jag bara blir mer och mer försenad för varje sekund som går. Släpp av mig för helvete, jag klarar inte det här.

Nu är jag onådigt jävla trött på hålan jag bor i. Gränsen känns nådd, nu får det vara nog. På flera sätt har de två tjänsterna jag haft här de senaste månaden varit bra och givande, men när det kommer till kommunikation, villkor och avtal så vet jag knappt längre vad jag ska säga. Allt slit genererar knappt några pengar, betald sjukfrånvaro finns såklart inte och nu riskerar jag dessutom att få oktobers lön i december pga bristande kommunikation. Men, vad ska jag säga, det blev knappt några pengar ändå så det spelar väl ingen roll. Har haft ångest och mått skitdåligt över detta idag, begravde mig i sängen med en pizza och funderade över allting.

Jag är trött på hålan, dels pga ovanstående men även andra faktorer. Dels det lilla faktum att jag får slösa bort så oerhört mycket tid på att pendla fram och tillbaka så fort jag har rep eller jobb inne i stan, men det har jag redan skrivit om i flertalet blogginlägg på senaste. Sedan bara den grejen att jag är så sjukt ensam här ute. Nästan alla mina gamla vänner härifrån har flytt fältet redan och mina nyare vänner bor alla långt in mot stan, precis som min pojkvän också gör. Så sammanfattningsvis, här ute är jag ensam, långt borta från nästan allt jag har och jobbar med halvbra villkor. Det ska bli så ofantligt jävla skönt att fly härifrån, om exakt en vecka går flyttlasset till en plats mycket närmre stan, där jag dessutom kommer att bo med min pojkvän, och redan på måndag börjar jag mitt nya jobb som kommer att generera bra jävla pengar. Äntligen. Och jag hoppas att jag flyttar för gott nu och aldrig mer kommer tillbaka. Nu börjar jag om.

Att äntligen få sova bredvid sin kära efter alltför många nätter isär. Om en dryg vecka är vi sambos <3

Ikväll är en kväll då jag känner mig så fruktansvärt ensam. Har inte träffat min blivande sambo sedan förra helgen och nu börjar det göra ont. Ont att vara ensam varje kväll. Jag vet att det nu är mindre än två veckor kvar tills jag kommer att få just den önskningen uppfylld för då kommer ingen kväll att vara ensam mer. Men vad hjälper de tankarna just i detta nu när ensamheten skaver. Skulle vilja begrava mig i min bok men jag känner mig helt handlingsförlamad. En blandning av panik och ångest men samtidigt en smärre form av apati och en gnutta hopplöshet. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska ta mig till för att fly denna stund. Givetvis sov jag hela eftermiddagen och kvällen efter jobbet så tröttheten är som bortblåst, med andra ord är jag lämnad åt mina tankar. Ändå vet jag knappt vad jag pratar om, jag bara skriver utan att veta om det jag får ut har någon poäng eller inte. Avrundar här i alla fall och hoppas på en plötslig förbättring av sinnesstämningen.

Läser Ajvide Lindqvist. Försvinner från världen en stund, får perspektiv och vill gråta utan tårar. Ger mig på nästa bok, har krupit ned för natten nu så att det inte gör något om jag somnar. Inatt somnade jag med samtliga kläder på och sov genom hela natten med jeans och allt. Det får nog inte hända igen, kändes mindre stabilt. Gissar att det var medicinen som knockade mig, tog den tidigare igår vilket i sig är väldigt bra men jag undviker gärna att vakna upp med kläderna på utan att fatta hur jag lyckats hamna i det tillståndet. Åter till nya boken nu.

Sjunger julsånger för mig själv på tåget... stabilt!

Haft mitt sista ordförandemöte ikväll. Känns både sorgligt och bra, är väldigt nöjd med vårt år, vår verksamhet och det vi åstadkommit har varit toppen verkligen. Hann dessutom dra en kort runda på stan innan och köpa en massa prylar till en surprise till pojkvännen. När jag sedan kom hem satt jag någon timme och pysslade ihop det färdiga resultatet = en egen adventskalender som mitt hjärta ska få den 1 december. Känner mig ganska nöjd med det, längtar tills då han får se den och sedan öppna alla "luckor". Ser framför mig hur vi äter frukost tillsammans i nya lägenheten varje morgon i december medan han får öppna nya luckor och hitta något spännande. Ljuva tanke, hoppas det blir så. Nu ska jag begrava mig i min bok, på återseende.

Pojkvännen är iväg och kollar på säng, till vår blivande lägenhet där vi flyttar in om två veckor. Jag vill vara med. Vill vara med mer än något annat. Men vad gör jag? Sitter på pendeltåget, det vill säga typ det enda jag gör förutom att jobba och stressa ihjäl mig. Det är stora frågetecken i mitt huvud just nu. Hur fan ska jag hinna allt, hur fan ska jag orka? På två veckor är det så fruktansvärt mycket som händer. Mycket roliga saker, men tillsammans blir allt bara ett enda stort stressmoment.

Det är heltidsjobb hela dagarna. Utöver det ska jag hinna med sångrep, dansrep och ordförandemöten på kvällarna, på en skola jag inte längre går på och vilka alla kräver minst två timmars pendling varje kväll då det är dags. Sedan är det läxhjälpsjobbet, där jag just nu är en dålig anställd för att jag "bara" träffar en enda elev varje vecka. Helgen blir inte lugn för då är det storrep som gäller, och nästa helg blir rena mardrömmen då det är genrep + föreställningar fredag lördag söndag. Det vill säga det jag tycker är bland det roligaste som finns, men som jag för närvarande inte kan njuta av för att allt bara är stressmoment. Efter den helgen, med extremt lite sömn och då jag kommer att ha gett ALLT, så börjar jag mitt nya jobb i stan dagen efter. Sedan flyttar vi dagen efter det. Innan dess ska jag alltså ha hunnit packa ned hela mitt rum för att vara redo för flytten.

När.i.helvete ska jag hinna det? När ska jag orka? När ska jag hinna andas, hur ska jag orka leva? Just nu vill jag bara lägga mig ned och gråta, krypa ihop i en boll på marken och bara få försvinna för ett tag. Jag orkar inte, jag klarar inte det här. Jag sitter på tåget och ska dansa hela kvällen, trots att jag mår så dåligt både fysiskt och psykiskt att jag var hemma från jobbet idag. Vilket för övrigt blev ännu en käftsmäll, känner mig värdelös som var hemma och det verkade bli smärre kaos med det jag jobbar med för att jag inte var där.

Vill svära, skrika och slå sönder något, jag.orkar.inte. Ta bara bort mig från den här världen, jag kommer aldrig att klara det här.