Så in i helvete kaosartat

Pojkvännen är iväg och kollar på säng, till vår blivande lägenhet där vi flyttar in om två veckor. Jag vill vara med. Vill vara med mer än något annat. Men vad gör jag? Sitter på pendeltåget, det vill säga typ det enda jag gör förutom att jobba och stressa ihjäl mig. Det är stora frågetecken i mitt huvud just nu. Hur fan ska jag hinna allt, hur fan ska jag orka? På två veckor är det så fruktansvärt mycket som händer. Mycket roliga saker, men tillsammans blir allt bara ett enda stort stressmoment.

Det är heltidsjobb hela dagarna. Utöver det ska jag hinna med sångrep, dansrep och ordförandemöten på kvällarna, på en skola jag inte längre går på och vilka alla kräver minst två timmars pendling varje kväll då det är dags. Sedan är det läxhjälpsjobbet, där jag just nu är en dålig anställd för att jag "bara" träffar en enda elev varje vecka. Helgen blir inte lugn för då är det storrep som gäller, och nästa helg blir rena mardrömmen då det är genrep + föreställningar fredag lördag söndag. Det vill säga det jag tycker är bland det roligaste som finns, men som jag för närvarande inte kan njuta av för att allt bara är stressmoment. Efter den helgen, med extremt lite sömn och då jag kommer att ha gett ALLT, så börjar jag mitt nya jobb i stan dagen efter. Sedan flyttar vi dagen efter det. Innan dess ska jag alltså ha hunnit packa ned hela mitt rum för att vara redo för flytten.

När.i.helvete ska jag hinna det? När ska jag orka? När ska jag hinna andas, hur ska jag orka leva? Just nu vill jag bara lägga mig ned och gråta, krypa ihop i en boll på marken och bara få försvinna för ett tag. Jag orkar inte, jag klarar inte det här. Jag sitter på tåget och ska dansa hela kvällen, trots att jag mår så dåligt både fysiskt och psykiskt att jag var hemma från jobbet idag. Vilket för övrigt blev ännu en käftsmäll, känner mig värdelös som var hemma och det verkade bli smärre kaos med det jag jobbar med för att jag inte var där.

Vill svära, skrika och slå sönder något, jag.orkar.inte. Ta bara bort mig från den här världen, jag kommer aldrig att klara det här.