MrObscenes blogg

Halvsex på morgonen, sömnlshet och Slipknot får mig att tänka tillbaka på hur mycket jag saknar henne.
Du sa den bästa sommaren du haft.
Jag ville ha det bästa liv vi kunde få.
Men tid är grym, och vishet kommer inte alltid då det väl behövs.

Förlåt för att jag är ostabil.
Förlåt för att jag inte kan vara på ett sätt.
Förlåt att jag sårade dig.
Jag ligger här och gråter till Slipknot och Mansons texter.
“You wear your ruins well, please run away with me to hell”.

Vi sa en gång, för många år sedan, att vi kom till denna jord, för att hjälpa varandra.
Att vi fanns för varandras skull.
Du är den person jag litar på.
Du är den person som jag aldrig kommer tvivla på.
Jag har alltid litat på dig.

Jag är säker med dig, men våra vägar kommer inte att mötas igen.

När vi pratade, allt för längesen.
Så sa jag till dig.
Jag sa att när jag dog, så vill jag att mina kroppsdelar ska delas ut till diverse personer.
Jag sa att du skulle få mitt hjärta.
För det är du som förstår dig på det.

Jag saknar dig lika mycket nu, som då.
Jag saknar att dra fingrarna genom ditt hår.
Jag saknar att kliva upp tidigt bara för att kunna hälsa på dig på morgonen.
Jag saknar att busa med dig i solen, och skratta åt våra serier.
Jag saknar att säga att jag älskar dig, och känna mig trygg.

Det är inte fel på dig.
Det är fel på oss båda.
Och tillsammans så skulle vi hela varandras sår.

Men inte längre.

Jag ligger själv och fortsätter att gråta över det du en gång sa.
"Jag är din sålänge tiden tillåter.
Låt den tiden vara för evigt, vi kan aldrig slipa och putsa denna diamant för mycket. <3
Och om vi skulle råka slipa sönder den, låt den då spridas ut som stjärn stoft över himmla valvet, på det sättet varar den också förevigt. <3"
Jag saknar dig.

Jag hatar majoriteten av alla frågor på personlighetstest.
En fråga som ställdes nyligen:
"The people who know the most about you like you as a person.
Truth False"
Hur ska jag veta detta?
Enligt mig så gillar ingen mig som person, men samtidigt så gör folk det.
Jag tror att jag kan ha något fall av aspergers.

Jag kan ärligt inte förstå vad jag ska göra i ett flertal sociala situationer.
Jag gillar att vara för mig själv och titta ut över ett hav av saker jag inte gillar, bara för att kunna säga:
"Det där är dumt, försvinn nu."
Vad folk tycker och tänker om mig kommer jag fan aldrig att förstå.
Jag blir tillräckligt förvirrad över vad jag tycker om dem.
Det går inte en dag utan att jag ifrågasätter varför jag är med vissa människor.
Sen blir det uppenbart, sen tvivlar jag igen, och vill ha ett eget hål att vara i.
Ska nog fråga föräldrarna om vi kan söka tid hos BUP för ett test för Borderline och Aspergers.

Nästan alla frågor i de flesta tester jag har tagit kan svaras olikt.
"Om du fick chansen att tillbringa natten hos en vän, skulle du göra det?"
Inte fan vet jag, skulle jag vara emotionellt redo för att utsätta mig för sociala interaktioner?
Är jag helt säker med den personen?
Hur mycket tycker jag om den personen?
Etc. Det går inte att bara svara på en fråga, för det ändras beroende på hur jag ser på frågan.

Jag tror att jag äntligen har förstått hur en stor del av ungdomar i Umeå (säkert i andra städer också) funkar.
De är som kopior av Die Antwoord.
Jag menar, titta på det här:
http://www.youtube.com/watch?v=HcXNPI-IPPM
Jag tror att jag får lust att spy.
Och hur de är i denna, och resten av sina videos, passar så djävulskt bra in på en majoritet av Ume-emos.
Det är som att alla har ett eget altare av Die Antwoord som de måste onanera dagligen till.
Får jag sluta bo i Umeå nu?

Jag ville bara säga att jag har halvt släppt min försiktiga kontakt med människor, och försöker vara mer ärlig och icke-brydd.
Detta har då lett till att jag är asrolig tammefan hela tiden.
Folk förstår det bara inte.

Ska tillbaka till skolan imorgon, för att hälsa på klassen.
Och säga hejdå.
Kommer inte tillbaka till Midgård.
Hoppar av skolan efter jullovet, inte för att jag var på skolan innan det.
Är så jävla ledsen just nu.
Jag vill kunna ta en del av deras lycka.
Jag vill kunna vara som alla andra.
Men jag är inte lycklig.
Och det är bara så det är.
Jag vill kunna vara med vänner, och känna mig trygg, och kunna skratta, och ha roligt.
Jag vill kunna njuta av tre år av mitt liv, och binda band med människor, passa in.
Men det kan jag inte.
Jag har alltid känt mig som någon utomstående, som bara tittar in på en folkmängd, och ser hur alla är trygga.
Folk säger ofta: "Men du har ju inga problem, du har en bra familj, ett relativt rikt liv, och du slipper sjukdomar.
Var glad istället för att gnälla hela jävla tiden."

Jojo, jag har en bra familj som stöttar mig, och jag har vänner som finns där.
Och vi ligger ju inte dåligt till heller.
Men folk vet inte hur det känns, att ha någon inom sig, som får en att tvivla på alla, som får en att känna sig oaccepterad.
En sak som får en att hata alla, och vilja isolera sig från alla.
En sak som gör att man inte kan funktionera bland folk.

Jag kan inte gå i skola, jag kan inte prata med människor, jag hatar mina vänner, och jag ser ned på allt jag kommer åt.
Allting är i vägen, och jag vill bara vara själv.
Men jag menar det inte, inte för att det reparerar någon skada som redan är gjord.
Jag försöker alltid att förklara, att det inte är jag.
Att det är något annat.
Men antingen så tror de en inte, eller så har de slutat bry sig.

Jag älskar mina vänner, jag älskar min familj, jag älskar det mesta.
Men inte hela tiden, och folk vet inte hur det känns.
Att inte vara säker på om man kan lita på folk.
Att inte vara säker på om man kan lite på sig själv.

Jag hatar att vara mig.
Jag vill vara som alla andra.
Inte behöva leva med mig själv.
Jag kraschar för ofta, jag orkar inte längre.
Jag vill ha tillbaka de gamla tiderna.
Jag jag kunde koppla av, åtminstone ett tag.
Jag ser tillbaka på allting.
Alla personer jag saknar.
Allt man en gång var en del av.

Och medan jag är handikappad av allt som var, så missar jag vad som är, och kan inte fokusera på det som kommer.
Jag vill bara att saker ska vara enkelt.
Ett tag, som förr.
Men människor försvinner, och vissa kastar jag bort.
Men de vet inte att det inte är jag.
Jag älskar dem ju.

http://www.youtube.com/watch?v=O-zQojoguww

Min bästa vän ringde mig just.
Vi har inte hörts av sen bråket.
Det var... Konstigt.
Hon ville att vi skulle bli vänner igen.
Det känns... Bra.
Men konstigt.
Jag har som gått omkring den senaste tiden och tänkt att jag måste klara mig utan henne.
Och det kändes... Tomt.
Nu känns det nervöst.
Som att det är en helt ny person.
Men samtidigt bra.
Att jag äntligen slipper vara ensam igen.
Men det känns fortfarande konstigt.

Då blir det till att bege sig till Stockholm nudå.
Kommer ha fredagen ledig om någon vill träffas.

Jag behöver en blogg där jag kan skriva allt möjligt som kommer upp i huvudet.
Facebook duger inte till det.
Blir galen på att inte kunna säga allt hela tiden.

Sitter i skolan nu, har ångest på första gången, på jag vet inte hur lång tid.
Har varit väldigt mycket shiftande idag, eller, det skedde en gång, och gick inte över.
Flydde från lunchen i ren panik-ångest, och försökte hitta något isolerat ställe att sitta på.
Jag vill inte skrämma bort henne, men jag tror att jag gör det.
Om det inte är så, så var hon aldrig ens intresserad.
Fan vad saker ska gå fel idag.
Har mått dåligt de senaste dagarna, allt för henne.
Men det vet hon inte oom.
Det är jag som tänker för mycket på det.
Och det irriterar mig.
Jag hoppas bara inte att det irriterar henne.
Fan.
Lyssnar på ledsen musik, vill hellre vara ledsen än vara panikslagen.
Hade någon gruppövning imorse, en teaterövning där man ska ta folk i handen och kommunicera via olika karaktärer, lyckades undvika alla så gott jag kunde.
Fan vad hemskt det var.
Det stör mig så mycket, för folk verkar tro att jag är folkskygg, men det är jag inte.
Det är för fan han som är det.
Jag blir så satans less på att folk tar saker för givet hela tiden.
Att folk ständigt tror att alla har det så enkelt.
Jag är avundsjuk på er lyckosamma djävlar som kan vara på ett och samma sätt hela tiden.
Jag kan inte det.
Inte det minsta.