Sex på morgonen, och plågas av mina minnen

Halvsex på morgonen, sömnlshet och Slipknot får mig att tänka tillbaka på hur mycket jag saknar henne.
Du sa den bästa sommaren du haft.
Jag ville ha det bästa liv vi kunde få.
Men tid är grym, och vishet kommer inte alltid då det väl behövs.

Förlåt för att jag är ostabil.
Förlåt för att jag inte kan vara på ett sätt.
Förlåt att jag sårade dig.
Jag ligger här och gråter till Slipknot och Mansons texter.
“You wear your ruins well, please run away with me to hell”.

Vi sa en gång, för många år sedan, att vi kom till denna jord, för att hjälpa varandra.
Att vi fanns för varandras skull.
Du är den person jag litar på.
Du är den person som jag aldrig kommer tvivla på.
Jag har alltid litat på dig.

Jag är säker med dig, men våra vägar kommer inte att mötas igen.

När vi pratade, allt för längesen.
Så sa jag till dig.
Jag sa att när jag dog, så vill jag att mina kroppsdelar ska delas ut till diverse personer.
Jag sa att du skulle få mitt hjärta.
För det är du som förstår dig på det.

Jag saknar dig lika mycket nu, som då.
Jag saknar att dra fingrarna genom ditt hår.
Jag saknar att kliva upp tidigt bara för att kunna hälsa på dig på morgonen.
Jag saknar att busa med dig i solen, och skratta åt våra serier.
Jag saknar att säga att jag älskar dig, och känna mig trygg.

Det är inte fel på dig.
Det är fel på oss båda.
Och tillsammans så skulle vi hela varandras sår.

Men inte längre.

Jag ligger själv och fortsätter att gråta över det du en gång sa.
"Jag är din sålänge tiden tillåter.
Låt den tiden vara för evigt, vi kan aldrig slipa och putsa denna diamant för mycket. <3
Och om vi skulle råka slipa sönder den, låt den då spridas ut som stjärn stoft över himmla valvet, på det sättet varar den också förevigt. <3"
Jag saknar dig.