Depression

Ska tillbaka till skolan imorgon, för att hälsa på klassen.
Och säga hejdå.
Kommer inte tillbaka till Midgård.
Hoppar av skolan efter jullovet, inte för att jag var på skolan innan det.
Är så jävla ledsen just nu.
Jag vill kunna ta en del av deras lycka.
Jag vill kunna vara som alla andra.
Men jag är inte lycklig.
Och det är bara så det är.
Jag vill kunna vara med vänner, och känna mig trygg, och kunna skratta, och ha roligt.
Jag vill kunna njuta av tre år av mitt liv, och binda band med människor, passa in.
Men det kan jag inte.
Jag har alltid känt mig som någon utomstående, som bara tittar in på en folkmängd, och ser hur alla är trygga.
Folk säger ofta: "Men du har ju inga problem, du har en bra familj, ett relativt rikt liv, och du slipper sjukdomar.
Var glad istället för att gnälla hela jävla tiden."

Jojo, jag har en bra familj som stöttar mig, och jag har vänner som finns där.
Och vi ligger ju inte dåligt till heller.
Men folk vet inte hur det känns, att ha någon inom sig, som får en att tvivla på alla, som får en att känna sig oaccepterad.
En sak som får en att hata alla, och vilja isolera sig från alla.
En sak som gör att man inte kan funktionera bland folk.

Jag kan inte gå i skola, jag kan inte prata med människor, jag hatar mina vänner, och jag ser ned på allt jag kommer åt.
Allting är i vägen, och jag vill bara vara själv.
Men jag menar det inte, inte för att det reparerar någon skada som redan är gjord.
Jag försöker alltid att förklara, att det inte är jag.
Att det är något annat.
Men antingen så tror de en inte, eller så har de slutat bry sig.

Jag älskar mina vänner, jag älskar min familj, jag älskar det mesta.
Men inte hela tiden, och folk vet inte hur det känns.
Att inte vara säker på om man kan lita på folk.
Att inte vara säker på om man kan lite på sig själv.

Jag hatar att vara mig.
Jag vill vara som alla andra.
Inte behöva leva med mig själv.
Jag kraschar för ofta, jag orkar inte längre.
Jag vill ha tillbaka de gamla tiderna.
Jag jag kunde koppla av, åtminstone ett tag.
Jag ser tillbaka på allting.
Alla personer jag saknar.
Allt man en gång var en del av.

Och medan jag är handikappad av allt som var, så missar jag vad som är, och kan inte fokusera på det som kommer.
Jag vill bara att saker ska vara enkelt.
Ett tag, som förr.
Men människor försvinner, och vissa kastar jag bort.
Men de vet inte att det inte är jag.
Jag älskar dem ju.