busbarns blogg

När jag lite trevande sa att nattlinnet brukar alltid glida av, och du tittade på mig med dina vackra blåa ögon och sa att det inte åkte av snabbt nog, sedan tog du av mig det och kysste mig. Du var så mjuk och vacker, och jag var så kär. En vecka senare skaffade du flickvän och det gjorde så himla ont i mig.

Den gången då vi låg ute i varsin sovsäck på en trappa, med en massa andra vackra personer och pratade under stjärnorna. Sedan kysste du mig och vi var inte tillsammans med det var så himla fint och några veckor senare blev det vi.

När en gammal man med enorm psykisk ohälsa började prata med mig vid busshållplatsen, och jag satte mig ner vid honom och vi pratade superlänge. Han berättade om hela sitt liv och jag berättade om delar ur mitt, sedan berömde han mig för att jag blivit så frisk och ville att jag skulle berätta hur man gjorde, efter det så avslöjade han sin livsdröm. Han ville bli tågchaufför och om han skulle börja göra det lovade han att jag skulle få åka gratis så fort han såg mig. Sedan berättade han att han nu ägnade sitt liv åt att åka buss fram och tillbaka genom Västerbotten för att han var pensionär och hade inget bättre för sig.

När vi låg ute på soldäcket och pratade om dumma pojkvänner och vi förstod varandra så som bara vi förstår varandra, då kändes allting som förr fast ännu lite bättre. För vi lyssnade på musik från sextiotalet och bodde ensamma i stugan tillsammans med din farmors gamla kläder.

När vi satt i soffan och du kysste mig, och jag besvarade den och det var alldeles mjukt i hela kroppen och vi kysstes länge. Sedan log vi mot varandra och du var bara den finaste flickan som finns. En pojke sa att vi var söta och jag tackade gudarna för att jag fick hålla om henne utan att min pojkvän blev arg.

Då jag gick och tittade på en massa fina gamla klänningar och kläder, och en gammal tant kom och hälsade på mig. Sen gick vi tillsammans och tittade på kläder och hon hittade en massa fina saker som hon ville att jag skulle prova och allting kändes som i någonting ur en fin feelgoodfilm.

Den gången då en psykiskt sjuk man satte sig bredvid mig i bussen och vi började prata om våra liv, och han berättade att han fick jobba på ett café ibland och att han var jätteglad för det. Han berättade också att han egentligen brukade cykla men att det var för slaskigt för att cykla idag, efter det pekade han på caféet där han fick arbeta för precis då körde vi förbi det.

Det här inlägget ska jag ägna mina lärare, mina fantastiska underbara bildlärare.
Lorenz, Lars, Linda Louise och Birgitta, de är nog de mest otroliga människor som finns, och jag kan inte tänka mig bättre personer att få gå från tonåring till vuxen tillsammans med.
För att citera en vän till mig som hade haft Louise som mentor under en sammarbetsvecka mellan de olika estetiska inriktningarna:
"Hon säger aldrig att någonting är omöjligt, hon bara säger, ja, det här löser vi!"
Och så är alla mina lärare, ingen idé är dum eller för svår att genomföra. Vi har gjort allting från att såga itu soffor, till att begrava likmaskar i älghjärtan och bygga upp hela rum i stora skyltfönster.
De hjälper oss att skaffa fram allt möjligt konstigt material och bara, är helt fantastiska.



Här är en bild från förra veckans fotolektion. Jag var även med och blev fotad, med korstjepade bröst tillsammans med en annan kvinna i min klass, och blev droppad blod på och hela köret. Vad bidrar våra lärare med?
En fotostudio, vilka kameror och exakt de objektiven vi vill använda oss av, tejp, ett kök att tillreda blodet i, färg för att få det i rätt färg då sirap och karamellfärg blir lite väl rosa. Och massor av tid.
Plus supermycket pepp trots att de inte har en aning om vad vi ska göra, de bara litar på oss och hjälper oss med exakt det vi behöver.
Sen är alla sådär otroligt virriga och superkultiverade.
Hälften av dem har gått på konstfack tror jag. (Jag är dock bara säker på att två av dem läst på konstfack)
Helt underbara är de.
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om dem, hur de står på vår sida i striden mot vår rektor, hur de lämnar ut sina telefonnummer och alltid är glada, hur vi inte har den så typiska "vi och dem"-relationen. Hur de verkligen respekterar oss som individer och hela tiden hittar sätt att utmana oss på, både själsligt och rent kreativt. Hur de hjälper oss att utvecklas som människor.

Men nu ska jag sluta babbla om dem, jag tvekar på att någon utom eventuellt Ebbe har orkat läsa ända hit.

Tittade just på We have to talk about Kevin.
Jag vet inte vad jag ska tycka om den.
Gråter inombords och avskydde slutet.
Eller det gjorde jag inte heller.
Den gjorde mig så jävla förvirrad
Jag orkar inte
Och så var han så himla fin, Ezra Miller.

Jag sitter och skriver poesi. Temat är romantiken. Perfekt tänkte jag, det är ju jag personifierat, men jag har inte skrivit poesi på flera år. Orden kommer så trögt, lite som sirap, lena, söta, men det tar ack så lång tid.
En gång i tiden kom det så vackra ord, de rann ner för mina fingrar likt vatten.
Jag ska öppna mitt trasiga lilla hjärta och låta er se in i mig, dela med mig av några av de stycken jag fortfarande finner vackra. Inte hela dikter, men delar ur dem. Ni får läsa flisor ur min historia, ur mitt liv, ur vad som är jag.

Jag är din vackra älskog
Med rostigt hjärta
Och överarbetande hjärna

Dina drömmar om kaos ska förbli orörda
Din sagovärld så vacker
Kärleken ska inte få trasa

Förtvivlad blinkar bort en glittertår
Förvriden äter upp sig själv
in i från



Skrattet du delade med
de små älvor som dansar runt ditt huvud
och ger dig
en vacker gloria
Det skratt som du så generöst lät mig lyssna på
Men inte dela

När vi sniffat oss höga
på fantasins rusning
Då ska vi bli så vackra
så vackra

Har varit en duktig flicka idag och gjort färdigt min teoretiska idrottsuppgift, och snart skrivit färdigt första utkastet på min historia till kursen. Sovit en timme. Ätit nudlar och nu dricker jag min andra kopp te.
Jag lyssnar på hög underbar musik, allt från typ postgrunge, till britpop, indierock och sådant där som jag lyssnar på ni vet.
Livet känns ganska bra.
Jag vill att livet ska kännas som en bok, eller en film. Just nu gör de det.
En fin bild ska ni också få, ja, som beskriver ungefär vad jag känner nu.



Så känner jag mig. Om man nu kan känna sig så, men jag gör det, vilket som. Och som den där bilden på godisarna som jag publicerade igår.

Sitter och lyssnar på QI och jobbar på uppgiften "Vit som oskuld och arsenik".

Lyssnar av mest nostalgiska själ på Linking Park och bläddrar igenom tumblr.
Väntar på att mitt as till pojkvän ska svara på skypehelvetet.

Dricker Äpplekanelte, lyssnar på Those Dancing Days och försöker tvinga fram en historia som jag har tuggat på i tre veckor snart.
Det enda som saknas skulle vara att röka lite. Sitta ute på en balkong invirad i en filt.

Hey girl, fake it till you make it.

Med en tekopp, en robot och QI spenderar jag min kväll.

<3