Snälla retas inte, det är ett otroligt stort skrämmande

Jag sitter och skriver poesi. Temat är romantiken. Perfekt tänkte jag, det är ju jag personifierat, men jag har inte skrivit poesi på flera år. Orden kommer så trögt, lite som sirap, lena, söta, men det tar ack så lång tid.
En gång i tiden kom det så vackra ord, de rann ner för mina fingrar likt vatten.
Jag ska öppna mitt trasiga lilla hjärta och låta er se in i mig, dela med mig av några av de stycken jag fortfarande finner vackra. Inte hela dikter, men delar ur dem. Ni får läsa flisor ur min historia, ur mitt liv, ur vad som är jag.

Jag är din vackra älskog
Med rostigt hjärta
Och överarbetande hjärna

Dina drömmar om kaos ska förbli orörda
Din sagovärld så vacker
Kärleken ska inte få trasa

Förtvivlad blinkar bort en glittertår
Förvriden äter upp sig själv
in i från



Skrattet du delade med
de små älvor som dansar runt ditt huvud
och ger dig
en vacker gloria
Det skratt som du så generöst lät mig lyssna på
Men inte dela

När vi sniffat oss höga
på fantasins rusning
Då ska vi bli så vackra
så vackra