Saker som kändes och jag alltid kommer att komma ihåg

När jag lite trevande sa att nattlinnet brukar alltid glida av, och du tittade på mig med dina vackra blåa ögon och sa att det inte åkte av snabbt nog, sedan tog du av mig det och kysste mig. Du var så mjuk och vacker, och jag var så kär. En vecka senare skaffade du flickvän och det gjorde så himla ont i mig.

Den gången då vi låg ute i varsin sovsäck på en trappa, med en massa andra vackra personer och pratade under stjärnorna. Sedan kysste du mig och vi var inte tillsammans med det var så himla fint och några veckor senare blev det vi.

När en gammal man med enorm psykisk ohälsa började prata med mig vid busshållplatsen, och jag satte mig ner vid honom och vi pratade superlänge. Han berättade om hela sitt liv och jag berättade om delar ur mitt, sedan berömde han mig för att jag blivit så frisk och ville att jag skulle berätta hur man gjorde, efter det så avslöjade han sin livsdröm. Han ville bli tågchaufför och om han skulle börja göra det lovade han att jag skulle få åka gratis så fort han såg mig. Sedan berättade han att han nu ägnade sitt liv åt att åka buss fram och tillbaka genom Västerbotten för att han var pensionär och hade inget bättre för sig.

När vi låg ute på soldäcket och pratade om dumma pojkvänner och vi förstod varandra så som bara vi förstår varandra, då kändes allting som förr fast ännu lite bättre. För vi lyssnade på musik från sextiotalet och bodde ensamma i stugan tillsammans med din farmors gamla kläder.

När vi satt i soffan och du kysste mig, och jag besvarade den och det var alldeles mjukt i hela kroppen och vi kysstes länge. Sedan log vi mot varandra och du var bara den finaste flickan som finns. En pojke sa att vi var söta och jag tackade gudarna för att jag fick hålla om henne utan att min pojkvän blev arg.

Då jag gick och tittade på en massa fina gamla klänningar och kläder, och en gammal tant kom och hälsade på mig. Sen gick vi tillsammans och tittade på kläder och hon hittade en massa fina saker som hon ville att jag skulle prova och allting kändes som i någonting ur en fin feelgoodfilm.

Den gången då en psykiskt sjuk man satte sig bredvid mig i bussen och vi började prata om våra liv, och han berättade att han fick jobba på ett café ibland och att han var jätteglad för det. Han berättade också att han egentligen brukade cykla men att det var för slaskigt för att cykla idag, efter det pekade han på caféet där han fick arbeta för precis då körde vi förbi det.