KOMPLICERADs blogg

Sa till mig själv att idag, söndag den 22a november, ska jag plugga. Antingen med att lära mig O'learys menyer så att jag kan dem när jag ska jobba där på onsdag eller så pluggar jag på lite mer om mayaskriften inför grupparbetet i veckan. Vad gör jag om inte sitter och tänker på honom, HELA TIDEN.

Jag vill inte ens vara intresserad av någon på det sättet. Har ju plugget, jobbet och hunden jag vill koncentrera mig på. Han ska ju dessutom dra iväg efter nyår.

Jag har orimligt höga krav när det kommer till de jag crushar på; främst verkar jag crusha stenhårt på de som inte visar något intresserad av mig eller att det är/kommer bli stora avstånd mellan oss. På riktigt? Sjukt frustrerande. Sjuuukt.

Nu sitter jag här med mina anteckningsböcker och datorn framme men tänker bara BARA på honom. Faaan.

På repeat!! Fy vilken fin jam

Fick nyligen höra att jag fått smeknamnet klassens player. Tro mig, om jag kunde skulle jag gråta en skvätt över det. Inte för att jag är ledsen - men för att det faktiskt finns sådana som måste stämpla andra för att känna sig aningen bättre. Eller? Känner hen sig bättre nu tror ni? Nu när jag blivit klassens player?

Iofs så är det bara naturligt för människan att dela in människor i olika kategorier, det är så hjärnan fungerar och bearbetar intryck/dylikt på bästa möjliga sätt. Men kom igen. Klassens player? Det känns som om det ger mig minimala möjligheter att skaffa fler vänner. Jag menar, skulle ni vilja bli vän med klassens player? Det skulle då inte jag.

Jag är förresten inte ens klassens player. Grejen är den att jag kommer bäst överens med killar och umgås därför gärna med dem, men eftersom alla killar verkar få känslor för mig hela tiden(???) så håller jag helst till med mina få tjejvänner jag lyckats skaffa mig. Har dessutom inte flörtat med någon kille i klassen? Ändå lyckas jag få player-stämpeln!? What the fuck. Fuck. Fuck.

Känner mig mest bara jävligt frustrerad över detta, men orkar inte bry mig. Jag får väl vara klassens player då. Mörk, mystisk, asocial och blyg men det verkar inte stoppa en player som mig.

What the fuck:(

Hahaha. Ja, vi raggade till oss en dickpick tillslut av den här badoo-killen vi jävlats med tidigare(Se förra blogginlägget). Hahahaha. Efter att han skickade sin dickpick skrev han "Skicka på dig också" och då tog vi kort på 20% av alla de killar som varit med och skrivit sedan skrev vi "Thanks for playing" hahahahaha. DÖR. Fy vad jag är en elak människa. Fy.

Är detta för elakt? Har jag gått över gränsen?
Vi hade så jävla roligt med min badoo igår hahahahahaha. Har sån sjuk träningsvärk i magen för att jag skrattade SÅ mycket. Har man badoo får man fan skylla sig själv tycker jag.
(Inte min rumpa, är Gabriels armveck så oroa er inte hahah)

Jag har burat in mig själv och levt i en låst bur så länge och nu när jag äntligen lyckats låsa upp den inser jag hur mycket jag missat och hur mycket jag hämmat mig själv. Det är med samma stolthet som jag förklarar att jag överlevt mig själv som när jag förklarar att jag lurat döden. Fri äntligen.

Nu är det bara börja leva då. Är så jävla PEPP PÅ LIVET. Är så pepp på livet så jag bokat en bartenderutbildning i Karibien till sommarn som varar i 4 veckor. Och sen taggar jag att ta min festivaloskuld denna sommar(för PDOLfestivalen räknas ej den är så liten). Det kommer bli fett, så fett. Vill till gbg i sommar också. Eller tidigare kanske. Och Helsingborg måste jag också checka av till sommarn. Dayum. Ja, ska man leva så ska man väl, antar jag;)

Alltså vad fan är det som händer där? Pistolhotad i öjebyn, yxman i hortlax och misstänkt mord på pite havsbad. Så glad att jag är Uppsalabo(pepparpeppar).

Men i allmänt, var fan är världen påväg? Rakt ner mot ett jävla helvete ser det ut som.

Åh vad arg jag blir på sådant onödigt hat som leder till onödigt våld som resulterar i blod, död och sorg. Helvete.

Efter att ha försökt vara positiv nu i hurlängesomhelst så måste jag bara få lätta på hjärtat lite. Eftersom det inte är så många som läser min ECblogg kommer det därför inte vara så många som tar del av mitt lilla fall här, vilket gör detta till den bästa skriv-av-dig-så-du-tror-att-alla-tar-del-av-det-fast-ingen-gör-det-sidan. Och jag vet att hata är ett starkt och vulgärt ord men jag är nog rätt stark och vulgär av mig när låter mig själv vara det. Extrem självkontroll.

SD-anhängare som faktiskt är pålästa och medvetet valt att stödja SD. Alltså sådana som verkligen vill förändra politiken och världen och sen gör de det via SD? I don't get that shit.

När människor inte är tacksamma. Mitt huvud sprängs i bitar. Hjärnblödning.

Såna som måste synas, höras och lyssnas på hela tiden. CALM. THE FUCK. DOWN.

När man är ute och springer med hunden och han snubblar, skriker och sen är det blod överallt och gubben bredvid en står och skrattar över att han aldrig sett en hund volta sådär förut. RÅ HUMOR STICK OCH BRINN FÖRFAN JÄVLIGT LÅNGT HÄRIFRÅN för att sedan explodera och aldrig återvända.

Pojkar som tror det kan få nått bara genom att se bra ut. Vänta, va? VAD hände där? Så gulligt..

Och när man tror att man har nära vänner som man funnits där för (alltid), men som inte verkar bry sig ett piss om när man själv behöver lite hjälp. Eller när man inte får vara ledsen för att då blir en annan arg. Klyschigt och inte så förvånande men.. På riktigt, verkligen?????????

Ensam blir man stark ungefär på samma sätt som bland andra blir man sårbar.

Jag har iofs haft rätt mycket tur och gjort mycket rätt i mitt liv. Så jag borde inte vara så arg över småsaker. Fast det är väl kanske därför jag är så arg. För att jag gjort så mycket rätt och haft sån tur och ändå får uppleva såna skitkänslor som att SDare är dum i huvudet och vänner som är piss. Varför kan jag bara inte fatta att världen är trasig och det är ingen idé att försöka sträva efter att vara så perfekt och bra som möjligt? Jesus. Det hela kanske bottnar i att jag, mest av allt, egentligen bara är jävligt arg på mig själv?

Påväg hem igen för att besöka sunderby sjukhus lite. Ska kolla mina stämband som gick sönder i samband med koman jag låg i för FYRA ÅR SEDAN. Kom igen då kroppen, reparepa!! Var ju sämst att jag inte kunde kolla det i Uppsala, de är ju inte så mycket sämre där menar jag(bara typ 10000ggr bättre?). Försäkringskassan vill väl inte betala då det förmodligen kan bli lite dyrare antar jag. Snåla jävlar.

Trivs asbra i Uppsala annars och vill någon här säga hej någon gång så är jag på:))))))))))))

Ändrade användarnamn från Johnson till KOMPLICERAD för jag har blivit väldigt komplicerad på senaste och jag gillar att förvirra. Och vara en nobody. Annars dricker jag mest öl, lyssna på petit biscuit och lever på kaffe. Livet är fint#

Idag skulle jag ha min första ordentliga redovisning sedan 5 år. Tillsammans med min grupp hade vi delat in olika partier vi skulle redovisa om. Jag hade pluggat så hårt och så mycket, kunde hela mitt parti utantill och då också med diagrammen och statistiken. Idag skulle jag lyckas. Det var ett nytt jag som skulle kasta scenskräcken åt sidan och på så sätt imponera på mig själv lite. Jag hade pluggat så mycket. Sååååå mycket.

Med kramper i benen, kallsvettig och tårar rinnandes satt jag och försökte lugna ner mig själv under tiden de andra hade sin redovisning. När det tillslut var vår tur att redovisa hade jag lugnat ner mig ganska bra, men så fort redovisningen sattes igång fick jag tillbaka kramper i benen. Rysningar över ryggen. Svullen i halsen. Tårar som började rinna. Jag försökte lugna ner mig och trycka undan panikkänslan men det gick inte. JAG FÖRSTÅR INTE VAD DET ÄR FÖR FEL PÅ MIG. SÅ JÄVLA LESS NU.

Hur mycket jag än försöker träna bort min scenskräck så kan jag inte! Tips någon?:((((((