Saker jag hatar

Efter att ha försökt vara positiv nu i hurlängesomhelst så måste jag bara få lätta på hjärtat lite. Eftersom det inte är så många som läser min ECblogg kommer det därför inte vara så många som tar del av mitt lilla fall här, vilket gör detta till den bästa skriv-av-dig-så-du-tror-att-alla-tar-del-av-det-fast-ingen-gör-det-sidan. Och jag vet att hata är ett starkt och vulgärt ord men jag är nog rätt stark och vulgär av mig när låter mig själv vara det. Extrem självkontroll.

SD-anhängare som faktiskt är pålästa och medvetet valt att stödja SD. Alltså sådana som verkligen vill förändra politiken och världen och sen gör de det via SD? I don't get that shit.

När människor inte är tacksamma. Mitt huvud sprängs i bitar. Hjärnblödning.

Såna som måste synas, höras och lyssnas på hela tiden. CALM. THE FUCK. DOWN.

När man är ute och springer med hunden och han snubblar, skriker och sen är det blod överallt och gubben bredvid en står och skrattar över att han aldrig sett en hund volta sådär förut. RÅ HUMOR STICK OCH BRINN FÖRFAN JÄVLIGT LÅNGT HÄRIFRÅN för att sedan explodera och aldrig återvända.

Pojkar som tror det kan få nått bara genom att se bra ut. Vänta, va? VAD hände där? Så gulligt..

Och när man tror att man har nära vänner som man funnits där för (alltid), men som inte verkar bry sig ett piss om när man själv behöver lite hjälp. Eller när man inte får vara ledsen för att då blir en annan arg. Klyschigt och inte så förvånande men.. På riktigt, verkligen?????????

Ensam blir man stark ungefär på samma sätt som bland andra blir man sårbar.

Jag har iofs haft rätt mycket tur och gjort mycket rätt i mitt liv. Så jag borde inte vara så arg över småsaker. Fast det är väl kanske därför jag är så arg. För att jag gjort så mycket rätt och haft sån tur och ändå får uppleva såna skitkänslor som att SDare är dum i huvudet och vänner som är piss. Varför kan jag bara inte fatta att världen är trasig och det är ingen idé att försöka sträva efter att vara så perfekt och bra som möjligt? Jesus. Det hela kanske bottnar i att jag, mest av allt, egentligen bara är jävligt arg på mig själv?