Jag antar att jag kan ha skrivit det nära till tusentals gånger i denna bloggen men jag ville ändå klargöra det, nog till stor del för att peppa mig själv och bli officiell.
Jag kommer nu och i framtiden satsa så mycket jag kan av min tid och prioritera musiken och kreativiteten. Både för att det är något jag alltid har velat, alltid. Men också för att jag verkligen har slösat bort mitt liv på så mycket annat när musiken och kreativiteten, att skriva och producera eget är det- kanske det ända jag vill göra med mitt liv. Nej jag är fullt medveten om att det mer eller mindre inte finns någon större chans alls att det är något jag kan tjäna på, ännu mindre leva på (även om det är precis vad jag gör inombords, lever på musiken). Jag satsar på att bli må bättre och bli stabilare så att jag kan börja arbeta vid sidan om skolan så mycket jag orkar, men just nu måste jag självklart satsa på att få full närvaro i skolan alls. Jag kommer att fortsätta och jag fortsätter mina studier, jag har nog tom bestämt mig vad jag ska göra efter den universitetsförberedande linjen på folkhögskola jag går på nu när jag är klar med den för fortsatta studier för ett ordentligt arbete. Detta kommer jag nog tillbaka till i ett senare inlägg.
För att återkomma till tidigare i texten, musik, konst och kultur är min stora passion i livet och något jag vill satsa på, hålla på med, få utlopp för min kreativitet och främst av allt <u>färdigställa något, jag bryr mig inte om vad det leder till. Bara jag får skapa och spela in en hel låt så skulle mitt livsmål vara gjort. Jag har alla kvalliter och resurser, jag måste bara komma dit och göra det, som med allt i mitt liv.
Jag har skapat projekt, ider och låtar större delen av mitt liv, dock har ingenting alls blivit klart, i alla fall ingenting av enbart mig.
Till största del beror det på att jag har kastat bort mitt liv på annat (men ändå nödvändiga saker som har lärt mig det mesta om livet), slöhet, och mitt mående som har gjort att jag inte haft ork eller energi. Och inte heller kan jag säga att det beror på saker som har kommit i mellan, det har alltid egentligen handlat om mig själv, för det jag till stor del behövt är -även om det inte är ett måste så är det otroligt förenklande, en gnutta nödvändigt och framförallt ger personen en stor bit mer potential med teoretiska kunskaper och färdigheter. Vilket är något jag behöver och kommer att jobba med för att få.
Men i slutänden beror det på och kommer alltid vara beroende på mig. För det är jag som ska göra det, det är jag som ska skapa och färdigställa.
Och nu jävlar ska jag göra det.
Min bästa vän, som även är en medlem i mitt band, både en av mina bästa vänner men framförallt en person som är väldigt kunnig om det mesta och som alltid har varit den, om kanske ända som har verkligen stöttat mig i praktiken gällande musik och mina drömmar inom det. Även om det råkar vara så att vi delvis glider och växer isär. Han av alla personer sa till mig förra repet då jag kom till repet och inte kunde någonting, framför allt var så otroligt otight: För i helvete Jonatan! Du var fan bättre på bas för 5år sedan än du är nu! Det satt sig i hjärtat på mig och gjorde verkligen så ont, jag har mått förbannat dåligt senaste veckan för det, men det blev ändå en väckarklocka för mig så nu när jag har lyckats ta in det i huvudet. -Vad hände egentligen? Jag som repade 5-12timmar om dagen med största delen bas och kunde ta alla de svåra sångarnas låtar, jag var verkligen förbannat bra på att sjunga (i skrivande stund så gör det lite ont att jag aldrig lyckades få visa en speciell person det.) och något jag kunde vara stolt över, som jag lyckats med och som person. Vad hände... jag bara tappade allt tydligen.
Det finns mycket som försvarar mig, att det var fel och extremt elakt sagt av honom, men ändå så hade han ändå rätt. Jag har verkligen tappat allt, jag ger inte det allt jag har och skulle kunna.
Men nu jävlar ska jag göra det, ska jag förverkliga. För det är det jag lever för.
Min vän skrev ett blogginlägg, vad det är om har den som inte känner henne att göra med och den som känner henne och kallar eller kallas för hennes vän borde själva säga saker till henne, kommentera, prata och träffa henne.
Jag skriver detta här på min blogg (jag skickar denna text även direkt till dig) då jag vet hur lätt det försvinner eller inte tar åt dig eller möjligtvis raderar det. Så det bästa är att ha det här även då det är stående (nej jag kommer inte att ta bort det) så att du kan gå tillbaka och läsa igen, du kan nog behöva det.
PS: Jag vill inte att någon kommenterar denna text.
När man ska ta sig ur ett beteende eller ett beroende (jag säger beroende för det tydligaste exemplen är när man ska komma ur narkotika/alkoholberoende och självskadebeteende) så får man alltid återfall innan man kommer ur ordentligt, men återfallet i sig är ett tecken på att man är på väg ut.
När skadade du dig senast? Det var länge sedan och ännu mer tror jag att det är bland de längsta uppehåll du har haft. Du är verkligen på väg ut, du har jobbat med din terapi och varit så jävla fucking duktig på precis alla sätt, både ang att du inte har självskadat på länge, lärt dig hantera din ångest och sjukdom, tagit dig ur svåra situationer och på alla sätt tagit tag i dig själv och ditt liv.
Det är vad jag ser i dig och jag har full förståelse att du inte ser det eller har svårt att se det själv, så är det när man själv är i sin egen sits. Men jag som ändå spenderar och har spenderat så pass mycket tid med dig som jag gjort och känner dig ser det, du har varit så otrolig duktig och du tar sjumilasteg framåt, du är i en svacka men du kan och du kommer att ta dig ur det, såsom du alltid har gjort. Om du inte gör det helt på egen hand så tänker jag vara med dig, hjälpa och stödja dig, såsom jag alltid har gjort.
Jag har faktiskt mått helt okej igår och idag, det är tungt som alltid, men jag har faktiskt verkligen mått helt okej, det känns bra. En bra början kanske.
Janne ringde mig idag och jag var tydligen inte klar, hade missat grejer så det blir iaf ett tillfälle till innan jag blir klar och betald, suger lite men vafan.
Benet läker superfint och det känns bra.
Ska börja dra ihop mig och dra till Black Sheep för att ändra reptiden om tag och sen till fredde, var ett tag sedan vi umgicks ordentligt, ska bli kul.
Diskuterar med Fåret Pankaka aka Agnes om likheten mellan skägg och könshår, det är bra märkligt att det ena ses som otroligt sexigt när det andra definitivt inte är det. Både tyder ju uppenbart på manlighet.
Handlar det om placering på kroppen, eller "frisyr" eller är det något mer..?
Det blir mest bara värre. Jag har träffat massvis med fina personer och vänner med det känns bara värre.
Den där känslan är så äckligt stor och stark idag, har så grov jävla ångest och har haft det från att jag vaknade och fortfarande. Jag, som nästan aldrig ens har ångest och i vanliga fall inte ens har ångest utan använder ordet för det jag känner som visserligen liknar ångest men inte är ren ångest. Fyfan bara. Inte för att jag är mindre deprimerad heller hahhaahhaha
Aja, ska förhoppningsvis träffa Fredrik snart, ska bli full och bäng och bara glömma allt, kommer vara skönt.
Men först, Dusch! Humm... att jag inte kan se min egen kropp... jag får fixa det på något jävla sätt.. humm...
Känner mig så jävla äcklig, värdelös och otillräcklig. Speciellt värdelös och otillräcklig, fyfan för mig! :D
Jag och ett par vänner har börjat diskutera ämnet "höjden av deppighet", inget seriöst egentligen. Det är ett självironiskt skämt med tanke på hur ungdomar och vuxna faller ner i "deppighet", vare sig personen mår dåligt över något konkret, samhällets sjuka ideer som gör oss självhatiska eller vardagsångsten och gör märkliga och patetiska saker för att slicka såren, tycka synd om sig själv, släppa ut pressen eller ångesten, eller för att bara slappna av och få vara barnslig ibland.
Det viktigaste av allt, det ingår alltid att man själv och den andra skrattar åt/med det.
Det skickas mycket låtar. Från min sida tex: The Calendar Hung Itself Lyrics, Lover I dont have to love, Poison oak, I will never be happy again, Darkest hour, They all do, suicide notes, abuse me, suicide notes, suicidal dream, Emotion sickness, Vulcano med mera.
Det faller ofta in i samband med alkohol, både samtalen och det personen gör under sin "deppighet". Mycket vin-drickande, mycket krogen, haha. Mycket choklad, som exemplet "stå på toa och kissa medans jag äter choklad". Och ja, den hygieniska standarden brukar inte vara den högsta för dessa samtal och många exempel.
Så nu är min fråga, precis lika utvikande som forumet "mitt komplex" tycker jag att vi ska vara nu.
Vad gör du när du är deppig? Lyssnar du på någon speciell musik, gör du något konstigt, äckligt eller knasigt som bevisar hur patetiskt det var? Problem och situation är orelevant, det tar vi privat och hjälper varandra med.
Nu är det dags att vara lite självironisk och skratta åt mörkret.
Detta må vara emocore, jag är medveten om den elitistiskt attityd och inställning som är på denna webb-community är och hur mycket folk börjar "hate'a" när någon är "deppig" eller "whinar" (på emocore.. lol) men av någon anledning är det här som jag bestämmer mig för att skriva av mig.
Jag orkar inte skapa en ordentlig blogg som ingen läser (fast samtidigt bryr jag mig inte heller om någon vill eller orkar läsa här..) även om det är det jag borde, om jag borde skriva detta alls. Facebook blir bara mer och mer pinsamt hur mycket jag lägger ut om mitt mående och liv och jag blir galen på hur man måste välja bilder på dayviews. Så, det blir här. Lev med det eller sluta bevaka mig.
Jag fundera verkligen på om det finns något som heter Heartbroken på riktigt. Finns det någon diagnos? Kan hjärtat gå sönder? Blöder det inom personen? (förutom den uppenbara faktan att det är blod med tanke på att det är ett hjärta, haha) För det känns så. Varje morgon och några gånger om dagen. Svårt att andas, en enorm smärta, allt jag vill är att bokstavligen slita ut det. Jag överväger alternativet. Visserligen har jag försökt när jag var yngre och dummare, haha.
Borde jag gå, borde jag stanna, finns det något kvar, vad är kvar hur skulle det gå till.
Jag är uppriktigt sagt glad att du är lycklig. Men jag tror inte att det kommer bli så mycket bättre för mig, gällande detta.
