Texten beskriver väldigt väl hur jag tycker det är att befinna sig någonstans där man inte känner så många. På stan eller annan offentlig plats, i sällskap med många nya eller bara allmänt. Hur det är att möta nya personer. Hur falsk den ytan och front som man alltid har uppe för att fungera som en individ i samhället.
Hur det är lättare att bara låta allt rinna iväg, istället för att stanna upp och Verkligen se människorna runt sig och lära känna dem.
Eller att se på när andra lever och inte kunna eller veta hur man blir en del av spelet. Om man inte alltid är med, bara att man inte upplever det så. Kanske är man med utan att vilja och då medvetet försöker hålla sig på avstånd. Att backa in i skuggan så att ljuset faller på någon annan..