tjenalinas blogg

Im so glad you showed your true colors, i can finally move on. im done with you. and im proud to say it.

Any picture I stumble upon with you, I’ll delete it.
Anything that I hear you mentioned in, I’ll ignore it.
If I see you somewhere, I’ll walk right pass you, like a stranger.

You and I, are nothing.

mardrömmar. Jag drömmer mardrömmar hela tiden, om att folk slår mig, att de som står mig närmas dör framför mina ögon, att jag tappar bort mig. att drogerna tar över mitt liv, att jag inte klarar mig, att jag är fast på denna punkt och inte kommer någon vart. Jag hatar det. Jag hatar att behöva vara själv med mina tankar, och nu kan jag inte ens sova för att trycka undan dom. Dom jagar mig ständigt och jämt, nu tillochmed när jag sover. Inatt drömde jag att jag var här på hemmet och alla ungdomarna började slå mig, dom slog och slog och blodet bara rann och personalen gjorde ingenting åt det. Sen ringde jag Kristoffer och han kom och hälsade på mig här, och vi hade det jättebra.
Men han gjorde heller ingenting när dom slog mig, han kunde inte bry sig mindre.
Jag vet inte riktigt vad meningen med livet är om det bara får mig att må dåligt. jag vet inte riktigt om det är värt det. Jag håller ut, men jag blir svagare och svagare för varje dag. och tiden läker inga sår, speciellt inte mina.

bullimi är något jag blivit frågad om ett flertal gånger sen jag kom hit. Bullimi och anorexi.
Jag har inte spytt en enda gång sen jag kom hit, förens nyss. Jag gillar det.det känns bättre efteråt. Jag kände ångest ikväll när jag åt kvällsmat, en tacos åt jag bara. Ångesten var för stor för att äta mer.
Jag satt och läste en tjejs blogg som handlade om hennes liv med anorexi, och det är sånt som triggar mig otroligt mycket. Det är nästan det enda som triggar mig, och när jag ser att jag gått upp i vikt. Jag har starka funderingar på att börja spy efter att jag ätit, igen. Eftersom detta har varit ett problem förut, eller problem och problem, jag anser att det är min kropp och att jag borde få behandla den som jag vill, precis som med självskadebeteéndet. Jag skär i mina armar om jag vill och jag spyr upp maten jag ätit om jag vill.
Jag vill inte ha min feta kropp, jag vill inte det. Jag vill vara smal, jag vill vara fin. Jag vill kunna ha på mig shorts utan att skämmas i sommar och jag vill kunna ha på mig ett linne utan att valkarna syns. För det är exakt så jag ser ut, jag är fet. Och det är ingen hemlighet, alla vet det, jag vet det och alla runt om mig vet det också. Jag kanske inte är groteskt fet, men fet är jag. Det finns ingen som kan säga annat till mig, för jag vet att det inte är sant när folk kallar mig smal eller icke överviktig.

Hade iallafall samtal med R idag och jag läste upp två blogginlägg för honom från min privata blogg, det hade vi pratat om att jag skulle göra innan, så det var inget jag inte var berädd på att göra. Men det kändes helt okej att göra det faktiskt, jag klarade av att läsa utan att gråta och utan att bli arg. Han tycker att jag borde skriva upp + och - med varje dag, här i bloggen. Jag funderade en hel del på det och det tror jag att jag ska försöka göra. Kanske + och - känslor jag känner just under tiden jag skriver ett blogginlägg eller direkt efter? Ja, vi får se.
Sen fick jag två brev idag, ett från farmor och ett från pappa. Pappa skickade bara mitt bankkort eftersom det gamla har slutat fungera. Och farmor skickade ett jättefint brev med bilder på mig när jag var liten och så, det var nästan lite jobbigt att se det men ja. Det är endå roligt med gamla bilder tycker jag. En bild säger ju somsagt mer än tusen ord. Det roliga med bilder är att de aldrig förändras, även om personen på bilden gjort det i verkliga livet. Visst är det konsigt? Och lite intressant? Det tycker iallafall jag, jag gillar att spara minnen, även dåliga minnen anser jag behöver sparas, Alla har ett förflutet även om vi vill eller inte.

Jag är ganska glad och endå ledsen samtidigt över mina minnen och min bakrund. Jag kan titta tillbaka och se hur mycket jag gått igenom och faktiskt klarat, även fast jag har haft all rätt till att ge upp. Jag har så mycket hemska tankar, och hemska minnen, jag anser att jag har rätt till att avsluta mitt liv och rätt till att bara ge upp helt enkelt, om jag vill. Men det har jag inte gjort, jag står här idag, starkare än aldrig förr. Det känns nästan lite konstigt. Lite konstigt att jag fortfarande finns till. När jag var 14 år gammal trodde jag inte att jag skulle fylla 15. Men kolla på mig nu; jag är snart 17 år gammal och snart är jag 18. När jag fyllde 15 höjdes tveken till 20 års ålder, jag trodde inte att jag skulle bli så gammal. Ja, precis, jag trodde det. Men nu börjar jag tveka på min egen tro faktiskt, jag börjar tro att jag kan klara det. Ibland känns det ljust, det känns som att det finns ett slut på denna långa mörka tunnel och som att det faktiskt är värt att ta sig ut. Men låt er inte luras, detta är den gömda optimisten inom mig som talar. Jag är ju somsagt en obotlig pessimist och dessa tankar är ytterst sällsynta för mig. Men, dom finns där; iallafall ibland. Och det kanske är vad vi kallar för hopp(?) vem vet, kanske står jag där om några år, passerat 20års åldern och har två barn? Kanske ligger jag på en strand långt ifrån Sverige och bara har det bra och dricker passoa och apelsinjuice? Kanske, det är det jag lever på. Kanske.

ni kommer aldrig vinna. jag kommer alltid förlora, men ni kommer aldrig vinna.
jag tillåter inte det, jag tillåter inte att ni missbrukar eran makt, det kommer jag aldrig göra

jag står för ett land med ambition och rätt. alla ska kunna leva, alla ska kunna ha det bra och inte bli nekade hjälp.
jag vägrar

“I know
things fall apart
and I understand
people do as well.

I didn’t think
that I,
would do
the same.”

Skyndade som sagt ner till Stockholm i Tisdags och hoppade på första tåget när jag fick reda på hur det var med mormor. Med när tåget var i Kolbärke och det var ca en timme kvar tills jag skulle vara i Stockholm så stannade tåget eftersom det var obehöriga på spåret någonstans mellan Kolbärke - Västerås. Vi stod stilla i ca 2,5 tmmar och jag tror aldrig jag haft sån oro och stress som då, helt hysterisk var jag. Som tur var hade jag laddat ner lite filmer, som ni vet, så jag satt och tittade på dem och pratade med en pojkvän som försökte lugna mig litegranna. Iallafall så kom jag till Stockholm C vid halv ett och då hämtade Anette och Linnea, min moster och kusin, upp mig och vi åkte och köpte cigg sen vidare till Karolinska Sjukhuset i Solna. Mormor sov när jag kom dit och när jag såg henne ligga där med syrgasen helt blek så bröt jag ihop, grät och grät och grät och satt brevid henne och höll henne i handen hela natten tills klockan blev halv fem ungefär, då vaknade hon till och var vaken till halv sju/sju. Jag satt och pratade med henne och sjöng massa för henne, sen vid sju tiden gick jag och la mig i en stol som fanns ute i dagrummet och sov till halv nio. Sen när jag vaknade var jag inne hos mormor i en timme eller två, sen pussade jag henne hejdå och berättade att jag älskade henne och sen åkte jag, mamma och moster hem till moster på Ekerö och sov någon timme, sen åkte vi tillbaka till sjukhuset och var med mormor ännu mer lite senare på eftermiddagen. Då var hon vaken och hade vart vaken hela dagen, hon var helt klar i huvudet och kunde tillomed ta av sig masken och svälja en tablett och dricka lite vatten och sånt. Alla värden steg fram mot kvällen också och då valde vi att åka hem till Anette och sova under natten eftersom hon endå mådde så bra. Idag åkte vi till Solna igen på eftermiddagen och kollade till henne, mamma åkte till Dalarna igen vid tre tiden och jag stannade kvar på sjukhuset. Mormor har varit vaken hela dagen idag och vid fem tiden kom moster och morbror till sjukhuset också och vi satt och pratade med henne och sånt. Idag har hon även fått ta av sig syrgasmasken lite då och då och testat andas utan, hon har druckit en flaska proviva och ätit två risifrutti. Första gången hon äter på ungefär fem dagar och alla värden är mycket bättre nu.
Läkaren dödsförklarade henne i princip för två dagar sen, och sa idag att det är ett mirakel att hon har vänt så snabbt i sitt mående och svarat så bra på all antibiotika hon fått. Vi i familjen sa att vi inte är förvånade med tanke på att vi känner henne och hon är en riktig krigarkärring! Hihi, är så glad att hon mår bättre.

Vi åkte ifrån sjukhuset vid åtta tiden ikväll och då drog jag och Anette till affären och handlade lite teé och färskt bröd, lite popcorn och grejer så vi har myst lite med kvällsfika och så. Nu ska jag poppa lite popcorn och krypa ner i sängen och kolla på lite GossipGirl eller någon film, prata med min underbara och sjuka pojkvän som jag tycker riktigt synd om då han knappt kan resa sig ur sängen utan att spy. Imorgon är en ny dag och förhoppningsvis och troligen så klarar mormor av den lika bra som denna! Uppdaterar mig lite mer när jag kan, kram kram!

Det absolut finaste jag har, min underbara pojkvän.
Du är den personen som vet mest av allt om mig, och ändå vill du ha mig, ändå älskar du mig.
Jag litar på dig till 110% och jag vet att du är den jag kan ringa när saker är skit, du är personen jag vill vakna upp brevid.
Varje gång jag ser på dig, så blir jag varm i hela kroppen, jag skulle ge dig hela världen om jag bara kunde det.

När jag träffade dig var min värld helt upp och ner, allting var oklart. Du kom in i mitt liv, du blev mitt hjälte och du var den som hjälpte mig att se klart. Jag har alltid vetat vilken väg jag ska ta, men du var liksom den som hjälpte mig att gå.Jag kan fortfarande inte tro att det är sant, att du vill vara min efter dessa år som har gått. Varje gång du går ifrån mig vill jag ha dig här igen, jag räknar stegen du tar när du går ifrån mig. Du är den som har rest mig upp alla jävla gånger jag har ramlat, du är min andra del fast den bättre halvan.
Jag var redo att ge upp, men du fick mig att vänta, du gav mig ett skäl till att fortsätta kämpa. Jag var så vilsen och rädd, men du ledde mig verkligen på rätt väg, Du vet när jag behöver dig, och jag vill aldrig förlora dig, jag hoppas att du aldrig släpper taget om mig. När jag mår dåligt så kan du bara säga att allt blir bra, för jag litar på dig. Du är den som har visat mig kärlek, och fått mig känna att jag duger som jag är. Jag tänker tillbaka, för två år sen, tänk på första dagen och nu står vi här. Jag är så himla glad att vi har träffats, allt vi har gått igenom, alla minnen, alla svåra stunder, vi har vart med om så jävla helvetes mycket de senaste två åren, vi har haft det otroligt jobbigt vissa gånger, och vi har haft det så otroligt jävla bra andra gånger, och jag ångrar inte en enda sekund jag spenderat med dig. Tack för att du finns, jag önskar verkligen att jag kunde vara med dig just nu, mer än vad jag kan, men det är som det är och vi kämpar på med våra liv med vetskapen om att vi stöttar varandra i vad som helst, du är underbar älskling, glöm aldrig det. Jag älskar dig.

gråta, för jag är ledsen?
skratta, för att hon ska se mig som glad?
prata, för att stötta och skapa ett sista minne?
vara tyst, för att jag inte vet vad jag ska säga?
sova, för jag vart vaken så länge?
vara vaken, för jag inte vill missa hennes sista stund?
vara arg, för att jag inte har någon makt i detta?
le, för att göra henne glad?
se ledsen ut, för att hon ska se att jag är ledsen och sörjer?
be, för att det inte finns annat än jag kan göra?
skrika, för att jag inte vet vad jag ska göra?

det enda jag kan göra, är att be för hennes liv. Hon ska inte försvinna än, hon borde inte, hon kan inte försvinna än.
Hon får inte. Jag vet att hon klarar nått år till, inte nu. inte nu. vad som helst, bara inte du, bara inte just nu.
snälla, jag ber. jag ber på mina bara knän. jag ber en bön, för jag vill inte att du ska dö.