bullimi

bullimi är något jag blivit frågad om ett flertal gånger sen jag kom hit. Bullimi och anorexi.
Jag har inte spytt en enda gång sen jag kom hit, förens nyss. Jag gillar det.det känns bättre efteråt. Jag kände ångest ikväll när jag åt kvällsmat, en tacos åt jag bara. Ångesten var för stor för att äta mer.
Jag satt och läste en tjejs blogg som handlade om hennes liv med anorexi, och det är sånt som triggar mig otroligt mycket. Det är nästan det enda som triggar mig, och när jag ser att jag gått upp i vikt. Jag har starka funderingar på att börja spy efter att jag ätit, igen. Eftersom detta har varit ett problem förut, eller problem och problem, jag anser att det är min kropp och att jag borde få behandla den som jag vill, precis som med självskadebeteéndet. Jag skär i mina armar om jag vill och jag spyr upp maten jag ätit om jag vill.
Jag vill inte ha min feta kropp, jag vill inte det. Jag vill vara smal, jag vill vara fin. Jag vill kunna ha på mig shorts utan att skämmas i sommar och jag vill kunna ha på mig ett linne utan att valkarna syns. För det är exakt så jag ser ut, jag är fet. Och det är ingen hemlighet, alla vet det, jag vet det och alla runt om mig vet det också. Jag kanske inte är groteskt fet, men fet är jag. Det finns ingen som kan säga annat till mig, för jag vet att det inte är sant när folk kallar mig smal eller icke överviktig.

Hade iallafall samtal med R idag och jag läste upp två blogginlägg för honom från min privata blogg, det hade vi pratat om att jag skulle göra innan, så det var inget jag inte var berädd på att göra. Men det kändes helt okej att göra det faktiskt, jag klarade av att läsa utan att gråta och utan att bli arg. Han tycker att jag borde skriva upp + och - med varje dag, här i bloggen. Jag funderade en hel del på det och det tror jag att jag ska försöka göra. Kanske + och - känslor jag känner just under tiden jag skriver ett blogginlägg eller direkt efter? Ja, vi får se.
Sen fick jag två brev idag, ett från farmor och ett från pappa. Pappa skickade bara mitt bankkort eftersom det gamla har slutat fungera. Och farmor skickade ett jättefint brev med bilder på mig när jag var liten och så, det var nästan lite jobbigt att se det men ja. Det är endå roligt med gamla bilder tycker jag. En bild säger ju somsagt mer än tusen ord. Det roliga med bilder är att de aldrig förändras, även om personen på bilden gjort det i verkliga livet. Visst är det konsigt? Och lite intressant? Det tycker iallafall jag, jag gillar att spara minnen, även dåliga minnen anser jag behöver sparas, Alla har ett förflutet även om vi vill eller inte.

Jag är ganska glad och endå ledsen samtidigt över mina minnen och min bakrund. Jag kan titta tillbaka och se hur mycket jag gått igenom och faktiskt klarat, även fast jag har haft all rätt till att ge upp. Jag har så mycket hemska tankar, och hemska minnen, jag anser att jag har rätt till att avsluta mitt liv och rätt till att bara ge upp helt enkelt, om jag vill. Men det har jag inte gjort, jag står här idag, starkare än aldrig förr. Det känns nästan lite konstigt. Lite konstigt att jag fortfarande finns till. När jag var 14 år gammal trodde jag inte att jag skulle fylla 15. Men kolla på mig nu; jag är snart 17 år gammal och snart är jag 18. När jag fyllde 15 höjdes tveken till 20 års ålder, jag trodde inte att jag skulle bli så gammal. Ja, precis, jag trodde det. Men nu börjar jag tveka på min egen tro faktiskt, jag börjar tro att jag kan klara det. Ibland känns det ljust, det känns som att det finns ett slut på denna långa mörka tunnel och som att det faktiskt är värt att ta sig ut. Men låt er inte luras, detta är den gömda optimisten inom mig som talar. Jag är ju somsagt en obotlig pessimist och dessa tankar är ytterst sällsynta för mig. Men, dom finns där; iallafall ibland. Och det kanske är vad vi kallar för hopp(?) vem vet, kanske står jag där om några år, passerat 20års åldern och har två barn? Kanske ligger jag på en strand långt ifrån Sverige och bara har det bra och dricker passoa och apelsinjuice? Kanske, det är det jag lever på. Kanske.