Riktigt namn:
Uni Alex Civilstatus:
Ensam
Läggning:
Asexuell
Intresse:
Hemligt
Bor:
Med föräldrarna
Politik:
Feminist
Dricker:
Slush
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2014-05-16
Inte för min egen skull, eller för att jag tycker jag förtjänar bättre. Det gör jag absolut inte
Inte heller för att jag slutat hata mig själv. Jag hatar fortfarande mig själv på femtioelva miljarder olika sätt. Bara nämn någonting om mig själv så kan jag säga vad jag hatar med det.
Inte nödvändigtvis för att jag mår särskilt mycket bättre heller. Jag har fortfarande kvar tankarna på hur jag skulle kunna ta slut på allting. Faktum är att jag har tre olika alternativ för det, och de cirkulerar fortfarande i skallen.
Jag har slutat för alla andras skull. För dem jag bryr mig om. Om jag låter bli att göra det så kan jag fokusera mer på dem, som faktiskt förtjänar att må bra och vara lyckliga. Bara för att jag mår skit ska inte de behöva dras ner i skiten liksom. Jag förtjänar att må dåligt, men det gör inte dem. De förtjänar så mycket bättre än min skit.
Så, då får vi se hur länge det här funkar. Jag håller tummarna, eller nåt...
Jag är förbannad på dig, före detta älskling, för det du gjorde. För att du verkar ha gått vidare så jäkla fort utan att ens ha behövt sörja över mig en minut. För att han nu är din. Är du glad nu? Är du lycklig? Bra, grattis, borde jag vara glad för din skull? För ibland önskar jag att jag kunde det, men det kan jag inte. Jag kan inte vara glad för din skull, för jag är fortfarande alldeles för trasig för det. Jag är helt jävla pissförbannad på dig.
Jag är också förbannad på mig själv, för att jag ens för en sekund trodde på att någon skulle kunna tänka sig att vara tillsammans med mig resten av livet. Jag vet ju att jag suger på allt varje människa borde kunna, jag vet att jag är svinful, jag vet ju det. Jag är också förbannad på mig själv för att jag inte kan gå vidare, trots att jag fattar varför du krossade mig i tusentals bitar. Jag menar, varför skulle du inte?
Varför i helvete skriver jag det här ens? Jag vet inte. Jag vet ingenting just nu, men jag vill veta. Jag orkar bara inte vara jag just nu, jag vill vara någon annan, vem som helst förutom mig själv.
Tvångstankarna kommer tillbaka och jag vill inte ha dem här igen. Jag vill att min hud ska vara hel för alltid.
Men jag måste hela tiden aktivt hindra mig själv från att göra det, och det är tröttsamt, men enda sättet att vara säker på att jag inte gör det är när jag snackar med någon, men jag kan inte göra det hela tiden. Jag kan inte förvänta mig att någon ska vilja skypa med mig 24/7 liksom...
Tankar om att jag skulle kunna göra något ännu värre kommer också tillbaka, tillsammans med minnena om henne, och ångesten över att bli felkönad, och ännu äldre minnen jag bara vill radera från mitt minne för alltid.
Idag är en sådan där dag då jag näst intill avskyr den kropp jag föddes med. Ugh alltså :(
Jag tycker det är jobbigt att jag vissa dagar inte har några direkta problem med att ha den "fysiken" jag har, medan jag andra dagar kan ha nästan ångest över den.
Men det är så det är när man är som jag, och det är väl bara att leva med det... :(
Efter allt som hänt trodde jag aldrig att något sådant här kunde vara sant. Jag var naiv nog att tro att han på något sätt hade gått vidare och förlåtit mig. Men det har han inte. Han har inte sett mig som en vän sedan den dagen, den hemska, förfärliga dagen.
Självklart har han inte det, vad trodde jag? Det var mitt fel alltihop och det är därför jag som måste ta konsekvenserna. De hemska, förfärliga konsekvenserna hamnar på mina axlar för att jag förtjänar det.
Nu är han borta ur mitt liv, för jag går bort från honom. Jag måste gå iväg, för jag kan inte vara vän med någon som inte ser mig som en vän. Det finns tyvärr inget mer jag kan göra åt saken, och det kanske jag inte borde heller. Jag har ju trots allt aldrig förlåtit mig själv heller....
Om jag gör något dumt är det enbart mitt fel, och i så fall ber jag om ursäkt...
Någon gång i mitt liv vill jag kunna visa vem jag innerst inne är, och kunna vara mig inifrån och ut. Någon gång vill jag det, men när?
När kommer hela världen kunna acceptera att sådana som jag faktiskt finns?
När kommer jag kunna göra normala saker som att gå på offentliga toaletter och byta om i omklädningsrum utan att känna mig malplacerad?
När kommer jag kunna titta mig i spegeln och se en person som verkligen är jag, fullt ut?
Just nu känns det som om det aldrig kommer hända. Aldrig. Jag tänker dock försöka, för jag är trött på att gömma mig. Jag är trött på att hata mig själv, fast jag kanske förtjänar det, vad vet jag...
Jag är så jävla trött på skiten. Jag måste sluta med det. Det fungerar inte längre. Varför går det aldrig?
Jag har ett erkännande. Sedan en evinnerligt lång tid tillbaka (det vill säga typ så länge jag kan minnas), så har jag misshandlat mig själv "mentalt" så att säga. Det finns en del inuti mig som konstant vill trycka ner mig i marken, som säger åt mig hur ful jag är, hur jag inte duger, hur jag inte borde fötts, hur hemsk jag är som person, att jag bara borde ta livet av mig.
Hur mycket snälla, underbara, fantastiska saker folk säger till mig, så finns det här kvar, och jag orkar inte med det längre, jag orkar inte. Jag älskar när folk säger snälla saker till mig. På något sätt skiner jag liksom upp på insidan och känner (åtminstone tillfälligt) att allt skit ändå har varit värt det. Dock kommer det där alltid tillbaka. Någon del vill alltid krossa mig, ta sönder mig, förstöra mig totalt inifrån och ut, och ibland känns det som om hon (jag kallar den delen för hon) håller på att lyckas.
Varje gång det händer något jobbigt så förvärras det. Jag vet inte vad jag ska ta mig till ärligt talat. Känner mig hjälplös, eller så är det hon som vill det, jag vet inte. Jag får det att låta som om jag har flera personligheter, men tro mig, det har jag inte. Det är bara lättare att prata om det på det sättet, för hela mig misshandlar mig inte, bara just den delen.
Jag behöver hjälp, ok? Jag kommer aldrig kunna må riktigt bra annars. Hon kommer alltid ha övertaget över mig. Det är hon som gör att jag hela tiden styrs av rädsla, det är hon som är grunden till så många av mina osäkerheter. Hade jag inte henne så skulle jag kanske kunna vara den jag egentligen vill vara. Jag kanske skulle kunna gilla det jag ser i spegeln istället för att vilja slå sönder den. Hjälp, någon?
Kan väl säga att jag mår något bättre än jag gjorde förut, men knappast bra. Jag känner mig fortfarande tom inombords på något sätt, och vet inte om det någonsin kommer förändras, antagligen inte...
Det känns lite som "the show must go on". Jag kommer fortsätta med allt, även om det ibland känns rätt meningslöst. Jag menar, jag är fortfarande hemsk på femtioelva olika sätt, men det får gå. Folk verkar ändå gilla mig och bry sig, även om jag inte kan förstå varför...
