PrinsUnis blogg
29 år. Bor i Rönninge, Stockholms län. Är offline

Senaste inläggen
Ångest, ångest, ångest16 mars 2016 kl. 23:41
Uppdatering-grej typ
3 mars 2016 kl. 21:32
Om mitt kön
31 augusti 2015 kl. 18:50
Flyttat
15 augusti 2015 kl. 15:09
Socialt accepterade sätt att självskada
12 augusti 2015 kl. 11:06
Falskt alarm
9 augusti 2015 kl. 11:22
Rädd
4 augusti 2015 kl. 02:41
Önskar jag var söt
26 juli 2015 kl. 21:36
Dilemma
8 juli 2015 kl. 23:27
Osäkerhet
28 juni 2015 kl. 02:19
Visa alla
Fakta
Riktigt namn: Uni Alex Civilstatus: EnsamLäggning: Asexuell
Intresse: Hemligt
Bor: Med föräldrarna
Politik: Feminist
Dricker: Slush
Musikstil: Allt
Klädstil: Blandat
Medlem sedan: 2014-05-16
Event
PrinsUni har inte lagt till några event än.
Hjälp mig att sluta...?
Jag är så jävla trött på skiten. Jag måste sluta med det. Det fungerar inte längre. Varför går det aldrig?
Jag har ett erkännande. Sedan en evinnerligt lång tid tillbaka (det vill säga typ så länge jag kan minnas), så har jag misshandlat mig själv "mentalt" så att säga. Det finns en del inuti mig som konstant vill trycka ner mig i marken, som säger åt mig hur ful jag är, hur jag inte duger, hur jag inte borde fötts, hur hemsk jag är som person, att jag bara borde ta livet av mig.
Hur mycket snälla, underbara, fantastiska saker folk säger till mig, så finns det här kvar, och jag orkar inte med det längre, jag orkar inte. Jag älskar när folk säger snälla saker till mig. På något sätt skiner jag liksom upp på insidan och känner (åtminstone tillfälligt) att allt skit ändå har varit värt det. Dock kommer det där alltid tillbaka. Någon del vill alltid krossa mig, ta sönder mig, förstöra mig totalt inifrån och ut, och ibland känns det som om hon (jag kallar den delen för hon) håller på att lyckas.
Varje gång det händer något jobbigt så förvärras det. Jag vet inte vad jag ska ta mig till ärligt talat. Känner mig hjälplös, eller så är det hon som vill det, jag vet inte. Jag får det att låta som om jag har flera personligheter, men tro mig, det har jag inte. Det är bara lättare att prata om det på det sättet, för hela mig misshandlar mig inte, bara just den delen.
Jag behöver hjälp, ok? Jag kommer aldrig kunna må riktigt bra annars. Hon kommer alltid ha övertaget över mig. Det är hon som gör att jag hela tiden styrs av rädsla, det är hon som är grunden till så många av mina osäkerheter. Hade jag inte henne så skulle jag kanske kunna vara den jag egentligen vill vara. Jag kanske skulle kunna gilla det jag ser i spegeln istället för att vilja slå sönder den. Hjälp, någon?