Kalla mig desperat, men jag vill bli "nykär". Ni vet, då man håller på att träffar någon och det finns någon slags spänning. Man träffas ofta och smsar/chattar/whatever vardagligen, det känns underbart och tillslut så sker första kyssen.
Det vill jag ha just nu, bara någon att kunna prata med, någon att spontant fråga om den vill ta en promenad någonstans eller se på film hela natten.
Jag skulle lätt kunna skriva på facebook till någon jag inte känner, men som jag tycker verkar vettig. Problemet är att man anses som ett creep då och förmodligen inte ens får ett svar, och om man får det så är det oftast ett drygt svar.
Jag förstår inte, jag skulle bli överlycklig om någon skrev till mig helt random (så länge personen är vettig). Även när folk jag inte gillar skriver till mig så brukar jag ändå svara, för att jag anser att det ändå är artigt. Jag dör inte av att vara social med en annan människa via the interwebz.
Nu är det så att jag flyttar till London om en månad. Lägenhet är bokad i 25 nätter, jag har börjat söka jobb varav 5 st är på Apple retail stores. Jag hoppas verkligen att jag hamnar här:
Annars så skulle min arbetskollega försöka få in mig på American Express kontor i London vilket också vore kul.
Fast sedan så kanske allt skiter sig, jag tatuerade ju ändå fingrarna i måndags:
Nu är jag bara en kriminell missbrukare utan hopp.
Jag ska fortsätta på min front på måndag och överväger på att ta steget och tatuera något litet på mina fingrar.. Hm, frågan är om det är värt? Jag gör det förmodligen bara för att jag vill tatuera fingrarna men inte riktigt vågar göra något större eller mer "radikalt".
Har försökt boka tid hos psykolog eller liknande för att kunna få hjälp mot mina psykiska besvär, just nu har jag minst pratat med 5 olika personer utan någon vidare framgång.
Ironiskt att nu när man väl vill ha hjälp så kan man inte få det.
Jag håller verkligen på att bryta ihop t o t a l t, jag förstår inte ens själv. Jag längtade efter något som jag aldrig förväntade mig skulle hända, och det hände faktiskt. Men istället så slutade det med ett fiasko. Jag vill gråta, men samtidigt känner jag mig så tom att jag inte ens orkar. Hopplös, vidrig och så jävla konstig.
Jag borde verkligen inte försöka träffa nya människor längre, finner ingen lycka hos dom. Det mesta slutar med tragedi. Men det är väl just det att man ska inte försöka och tvinga fram det, det ska bara ske.
Hur som helst vill jag resa tillbaks i tiden, ungefär 3 dagar tillbaks. Då skulle jag kunna tala vett med mig själv, och kanske inte känt sådan ångest idag. Jag går in på fjärde veckan av ångest, och det var ett bra tag sedan jag kände att det var såhär illa. Att våga ringa och söka psykisk hjälp är något som jag velat över länge, men nu känns det som att jag verkligen börjar nå botten.
Varför kan inte en dag passera utan att jag ska bli irriterad och känna mig fulast i hela jävla världen?
Varför vill jag alltid slå sönder mina nävar när jag mår såhär?
Denna vecka har varit blandade känslor hela tiden. Jag har varit med vänner i princip varje dag direkt efter jobbet, för att sedan komma hem runt 23:00 för att sova - repeat. Jag vet inte om nästa vecka blir bättre även fast jag ska till Göteborg över helgen och förmodligen gå på way out west, just nu känns det inte bättre.
Jag känner mig fortfarande patetisk, motbjudande. Det var farligt att ha en kniv i sängen den där kvällen jag skrev om i förra inlägget, men efter ett tag körde jag in den i väggen för att hålla upp en teckning:
Det ser rätt illa ut och det ser fortfarande exakt ut som på bilden, men mina föräldrar har inte sagt något så det är väl frid och fröjd.
Jag känner mig motbjudande, som en person ingen kan gilla eller någonsin kommer gilla. Jag hatar att känna gråt i halsen men inte kunna gråta, även när jag är med folk så kommer denna känsla. Jag är förstörd, jag mår inte bra. Sitter på en buss hem samtidigt som jag skriver detta, håller tårarna inne.
