Jag känner mig motbjudande, som en person ingen kan gilla eller någonsin kommer gilla. Jag hatar att känna gråt i halsen men inte kunna gråta, även när jag är med folk så kommer denna känsla. Jag är förstörd, jag mår inte bra. Sitter på en buss hem samtidigt som jag skriver detta, håller tårarna inne.
Det är fruktansvärt att känna så och inte veta vad man ska göra åt det. Är typ som en brutal magsmärta och man gör absolut vad som helst för att det ska gå över. Du behöver uppenbarligen professionell hjälp för sånt här går inte över av sig självt hur mycket man än kämpar. Man måste liksom få en liten putt på vägen och hitta den lösning som passar en bäst. Alla är ju helt olika när det kommer till illamående.
Nej, men som jag skrev här under så skulle det kännas lite konstigt. Samtidigt så vet jag inte hur lång tid det kan ta innan jag faktiskt gör något destruktivt mot mig själv.
Vad man säger hjälper ju inte så mycket i det här läget, även om jag märker på andra här att du visst är omtyckt. Men du behöver ju få hjälp med ditt mående. Har du varit i kontakt med psyk? Du kanske hade behövt prata med någon, även om det känns som en korkad idé.
Näe, det är ju i princip omöjligt att ta in positiva ord när man mår såhär. Jag har varit i kontakt med psyk förut, inte pga detta dock. Det känns som att antingen är det skitbra eller skitdåligt beroende på vem man får prata med.
Och ärligt talat skulle det kännas konstigt och en smula patetiskt, jag tror att jag är för instängd för att kunna sitta och lyssna på någon och verkligen ta in det.
Jag har tyckt om dig sedan första gången vi pratade på bilddagboken för typ fem år sedan. Och även om vi aldrig pratar längre så tycker jag fortfarande om dig, ju.
