Emcisquares blogg

Ingen behöver läsa det här. Jag vet knappt själv vad jag skriver och allt är bara skräp och gnäll och depp i alla fall så ingen vill nog läsa det ändå, det är för deprimerande.

-

Jag orkar inte. Jag orkar bara inte. Ingenting går bra, allt går åt helvete och jag har så jävla mycket tyngder på mina axlar. Samtidigt som jag försöker hantera ett medicinskifte utan att bryta ihop, samtidigt som jag lägligt nog drabbats av någon jäkla förkylning som också sitter som värk i hela kroppen och bara sänker mig totalt. Jag ligger här på min jävla soffa och vill bara gråta, jag orkar inte mer, jag vill ingenting. Allt jag gör går åt helvete. Pappersarbete och ansökningar och en jävla massa skit som måste göras, en sambo som oroar sig för allt sådant och allt som jag inte klarar av mer än vad han kanske faktiskt oroar sig över mig och hur jag mår, jag orkar.inte.mer. Jag är så jävla värdelös. Fick för mig att sminka mig och försöka spela in en cover för att åtminstone göra NÅGONTING och dessutom något som gör mig glad men inte ens det klarar jag av, rösten är förstörd av förkylningen och allt låter bara rent åt helvete. Kan inte ens sjunga ordentligt. Sämst är jag, sämst sämst sämst sämst fan fan fan fan. Alla känslor bara sköljer över mig totalt. Vet inte vart jag ska ta vägen. Vet bara att jag känner mig ful, äcklig och värdelös och att jag ligger däckad i soffan med smärta överallt och bara vill få försvinna. Om jag inte levde, vad mycket lättare allt hade varit. Jag hade sluppit existera. Folk hade sluppit oroa sig för mig och min ekonomiska situation och min sjukskrivning och jobb jag inte klarar av och allt jag inte förmår att hantera. Stackars jävlar som måste stå ut med mig. Kommer bara en jävla massa skit ur min mun nu eller kanske snarare ur fingrarna som skriver, men eftersom ingen ändå läser min blogg så spelar det väl ingen roll vad jag skriver, ingen lär reagera och bli arg eller orolig eller ledsen eller irriterad i alla fall. För jag vill inte oroa någon, jag vill ju inte vara en besvikelse, hela mitt liv har gått ut på att göra allt för att inte vara en besvikelse varken för mig själv eller för andra, och när jag misslyckas såhär brutalt att jag bara kan hata mig själv så har allt förstörts. Fan också. Fan fan i helvetes jävlars fan. Försvinn bara, du tillför inget vettigt ändå, du är bara en belastning. Punkt.

Jag är så frustrerad och provocerad just nu, mitt i natten. Har nästan lust att skriva en debattartikel eller något, det är den graden av frustration. Vad jag inte förstår är varför många blir så oerhört provocerade när man väljer att vara öppen med och prata om sina mediciner om medicinerna ifråga är typer av psykofarmaka. Det känns ofta som att det är just när det gäller sådan medicin som folk blir provocerade, inte vad gäller andra medikament. På något sätt hänger det väl kanske ihop med den tabu som fortfarande finns kvar i viss grad angående psykisk ohälsa, även om många i samhället inklusive jag själv idag är väldigt måna om att jobba bort den. Men just när det gäller psykofarmaka och man nämner något om detta så är det som att vissa rycker till, rynkar på näsan och beter sig som om man just sagt att man är blandmissbrukare. Vilket jag visserligen också tycker att man bör bemöta med både respekt och hyfs, men tabun mot utskriven psykofarmaka borde rimligen vara en smula mindre än den mot olaglig narkotika kan jag tycka. Den är trots allt förskriven av läkare och fullständigt laglig, likt alla andra mediciner. För varför är det mer fel, opassande, smutsigare och mer provocerande med psykofarmaka än med någon annan medicin? Det borde väl vara lika självklart som med vilken annan behandling som helst att en sjukdom ibland behöver behandlas med medicin, oavsett om den sitter i hjärtat, sköldkörteln eller i hjärnan, fysisk som psykisk? Tar man antibiotika mot en infektion är det ingen som tjafsar (såvida man inte tar den totalfel och gör bakterier resistenta, men det är en annan debatt), tar man smärtstillande efter en operation eller bara vid en enklare huvudvärk är det inga konstigheter, cellgifter mot cancer är det knappast någon som ifrågasätter, men om jag tar antidepressiva för att överhuvudtaget orka leva eller sömntabletter för att någonsin få sova något så är jag plötsligt knarkare och både det ena och det andra? Eller också leker jag cool med mina balla, tunga mediciner. Jag.blir.så.frustrerad. Medicinerna handlar om överlevnad och om att överhuvudtaget kunna fungera, inget annat. Om jag någonsin vågar nämna dem gör jag inte det för att verka häftig, jag gör det heller inte för att hävda mig, jag gör det isåfall för att berätta om något som är strängt nödvändigt för att hålla mig vid liv och för att det ibland är viktigt för min omgivning att förstå och veta det. När jag byter ut dem eller trappar ut eller upp kan min omgivning behöva veta om det så att de förstår varför jag kanske mår som en klubbad säl i några veckor. Precis som man kan göra av antibiotika, cellgifter eller vilken annan accepterad typ av medicin som helst. Ska det vara så himla svårt att förstå?

Jag skulle kunna fortsätta den här texten ett bra tag till men jag känner att den är en smula ofullständig och osammanhängande vilket jag är ledsen för, jag hoppas att ingen tagit illa upp av något av ovanstående. Och om ni ursäktar så tog jag faktiskt min nya sömnmedicin för en stund sedan, gud förbjude att jag nämnde det, vilket medför att jag just nu håller på att bli - just det: trött. Därav får jag fortsätta en annan gång. För kanske kan det här bli natten då jag får sova ostört utan mardrömmar för en gångs skull, vem vet? Som sagt - psykofarmaka handlar om funktion och överlevnad. Sover man inte på nätterna så fungerar man inte till slut, punkt. Därför har jag fått medicin för det. Därför har jag tagit just den utskrivna medicinen för en stund sedan. Och jag är ledsen om den sekunden av mitt liv då jag svalde tabletten provocerar någon till en "dödlig" irritation. Eller nej det är jag inte förresten. Jag är inte ledsen alls.

Hejsan hoppsan vad allt svänger upp och ned just nu. Jag går från att sitta och sjunga och drömma mig bort till en scen och få bli skådespelare på riktigt och sjunga, dansa och spela teater och sedan plötsligt kommer tårarna och jag vill leta upp något jävligt vasst och gå loss. Har varit såhär upp och ned hela dagen. Åkte på skådisrep vid halv tio imorse väldigt trött efter väldigt få timmars sömn, sedan efter tre timmars rep var jag plötsligt high on life och fick för mig att embracea kollektivtrafiken och åka till ett shoppingcentrum och kolla runt. Hög på energi som jag bara måste måste utnyttja tänkte jag. Sedan efter någon timme i det hemifrån avlägsna shoppingcentrumet fick jag världens jävla dipp från ingenstans. Mådde skit, orkade knappt röra mig och ville bara hem hem hem på stört. Insåg att jag hade glömt att äta, så jag tvingade i mig lite käk och efter det blev det en smula bättre men jag åkte ändå hem så fort jag bara kunde, fylld med ångest över allt jag tar mig till. Väl hemma somnade jag på soffan i ett par timmar, vaknade vid 21 och sedan dess har allt alltså fortsatt att gå väldigt upp och ned. Hinner knappt ta in en känsla förrän nästa kommer och avlöser. Nu är klockan över halv ett och jag vet inte vad jag ska göra. Jag borde väl gå och lägga mig, men med tanke på mina sovtimmar här på soffan så är väl sömn att glömma för några timmar framåt. Känner mig dock för rastlös för att kolla på någon film eller serie eller ta fram boken jag läser, samtidigt som jag också känner mig för seg framförallt för att orka läsa. Krock krock krock blir det bland alla random känslor fram och tillbaka, vet varken vad jag vill eller orkar. Vill bara ej ha en likadan natt som inatt, den sög. Kom ju hem inatt och var alldeles för kalas enligt egna mått för att kunna somna, men när jag väl hade nyktrat till var jag plötsligt för ångestfylld för att sömnen skulle infinna sig. Jag låg och verkligen försökte tvinga mig själv att somna, och just då gick tankarna något i stil med att antingen ser jag till att sova nu eller så går jag upp och skär upp ena armen. Normala tankar, verkligen. Lät bli det sistnämnda och somnade till slut, men efter något timme kom R hem från krogen och väckte mig. Well... därifrån fick jag återigen anstränga mig för att somna om. Så som sagt, det blev inte många timmar men hur dagen såg ut efter det har jag ju redan beskrivit.

Åååh jag vet verkligen inte vad jag ska göra i denna stund, är trött men rastlös och jag vet inte vad. Får se vad det blir. Herregud vad jag inte orkar med mig själv just nu.

Det här är numera "min" låt. Denna ska min A-skådiskaraktär sjunga solo i vårens spexuppsättning, fast med en nyskriven text förstås. Jag är så.omåttligt.taggad, kommer öva dag och natt nu. Det ska låta perfekt.

Handlat hela dagen med R. Massa saker till lägenheten, mycket spenderade pengar. Mått bra trots nya medicinen, snarare väldigt väldigt uppåt.
Nu på kvällen åkte vi för att fira hans låtsasmammas födelsedag tillsammans med 20 andra. Drack en jävla massa vin, pratade massor med en massa randoms och höll låda inför alla. Sedan åkte vi hemåt random som fan och sambon R åkte vidare för att dra ut i stan med sin bror. Jag däremot har skådisrep imorgon klockan 10 och åkte därmed hem istället. Saken är bara den att jag är askalasjävla full. Enligt egna mått alltså, kan ju fortfarande skriva ordentligt om jag anstränger mig. Men allt snurrar, allt är kalas och jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Borde sova och bäddade ned mig i sängen men är så jäkla borta att jag inte kommer kunna somna. Herre.jävla.gud, länge sedan jag var såhär. Vad händer ens. Måste vara kombon alkohol och nya medicinen. Hjälp. Vet inte om jag kommer kunna somna eller om jag måste vara uppe och nyktra till lite. Jag vet ingenting. Vet bara att jag är jävligt borta och inte riktigt vet vad som händer. På återseende säger jag bara.

Vilken dag.
Somnar sent efter onådiga mängder imovane och stesolid.
Vaknar 08, fryser och svettas om vartannat och mår allmänt piss, bestämmer mig för att somna om.
Går upp vid 12, tvingar i mig mat, tar minskade dosen antidepp samt den nya som ska in.
Tvingar iväg mig själv att åka och handla, fastän jag skakar som ett asplöv, har ont i hela kroppen och får brainzaps konstant.
Upplever sedan intag av nya medicinen ovanstående samt feberkänslor, frossa och extrema muskelsmärtor. Vill bara dö och undrar hur jag överhuvudtaget ska lyckas ta mig igenom den här skiftesperioden och ens överleva helgen.
Vid 16 ger jag upp, tar smärtstillade, tar på mig dubbla koftor och lägger mig för att sova bort skiten.
Vaknar vid 22:30, mår som en kung och studsar upp och känner mig plötsligt smått manisk.
Sedan dess har jag gått runt i vardagsrummet med manus och övat på mina repliker, sammanfattat hela akt 1, skickat snapchats hejvilt och hoppat runt och sjungit och känt mig allmänt energifylld och kalas. Känns som att jag skulle kunna skriva en hel bok på studs, som att jag aldrig mer behöver varken äta eller sova och som att jag kommer känna mig såhär för alltid.

Saken är ju bara den att klockan är halv ett på natten och att vi har massor att göra imorgon. Åka iväg och äntligen handla saker till lägenheten samt fira sambons låtsasmamma på kvällen, varpå ett skådisrep väntar 10:00 söndagmorgon. Och just nu känns det som att jag aldrig kommer att kunna somna. Well... det är härligt att vara uppåt och härlig och lycklig men jag känner mig säker på att konsekvenserna väntar imorgon, och att hela denna procedur lär upprepas imorgon igen, och säkerligen varje dag ett tag till medan kroppen vänjer sig vid medicinskiftet. Egentligen borde jag bara gå och lägga mig nu, försöka lugna ned mig och bli någorlunda stabil och normal igen. Men som sagt, som det känns nu kommer jag att kunna vara uppe hela natten. Life as bipolar I guess. Och ja, jag är diagnosticerad sedan två år så det är verkligen ingen självdiagnostik. Man vet aldrig hur kroppen kommer att reagera på ny antidepressiv medicin, så detta är minst sagt en intressant period. Jag är bara för tillfället jävligt glad att slippa må som jag gjorde tidigare idag, för det var rent utsagt vidrigt. Det kommande dygnet kommer helt klart att bli intressant, so I just have to wait and see. Vet inte längre vad jag vill med det här inlägget, allt snurrar runt i hundraåttio just nu så jag antar att jag bara ger mig här. Dags att publicera och fortsätta med vad det nu är min kropp sysslar med. "Godnatt" säger jag, men vem försöker jag lura.

Varning för ett inlägg med väldigt mycket klagomål, ledsen för det men det måste ut någonstans.

Fyfan, jag mår verkligen skit. Förstår knappt vad som händer. Har världens sjukdomskänsla trots att jag inte är sjuk vilket nästan garanterat beror på medicinkaoset. Vaknade vid åtta imorse och var tvärborta med helt sjuka smärtor i hela kroppen, den vill inte hänga med alls. Somnade om några timmar i hopp om att det skulle bli bättre, men det är fortfarande verkligen inte bra. Orkar inte må såhär, en kropp som fuckar ur och ett instabilt psyke, det blir bara för mycket. Skiftet till snus bidrar väl också till helvetet, jag tvingas inse att jag gör nog för mycket förändringar på en gång. Tvingade nyss i mig mat också så att jag kunde ta tablett nummer två av den nya medicinen, om det bidrar till att jag mår ännu sämre om en stund vet jag inte vad jag gör.

Jag behöver åka iväg och handla men jag kan knappt röra mig som det är nu, dock måste jag komma iväg snart. Vet ej riktigt hur det ska gå till. Fans jävla helvete vad less jag är på allt, måtte det bli bättre snart...

- Känner mig väldigt fyndig med rubriken alltså, den satt som en smäck haha -

Har inte tagit varken bensodiazepiner eller imovane på evigheter, och nu när jag väl provar igen så känner jag ingenting.. känns väldigt konstigt. Förstår inte vart min tolerans kan ha kommit ifrån, har aldrig tidigare ens ätit något av det till den nivå att jag blivit tolerant, och nu när jag inte tagit det på länge och alltså inte besitter någon tolerans förstår jag verkligen inte hur jag inte kan känna något. Väldigt skumt alltihop.

Satans jävlar, hela inlägget jag precis skrev försvann nyss. Vet ej om jag ska skratta eller gråta.
Orkar knappt skriva om det ärligt talat, blev jävligt less nu. Drar väl allt i punktform.
* Började med Brintellixen idag, delade dock tabletten i två och tog bara den ena biten i rädsla för biverkningar.
* Har ej känt av några biverkningar hittills, däremot har humöret svängt en del under dagens gång. Har peakat uppåt ett par gånger till och med, och måste erkänna att det varit rätt skönt att komma upp ur det nattsvarta om så bara för några minuter åt gången.
* Somnade inte förrän efter 5 imorse och sov dessvärre till strax efter 14, vilket jag skämts som fan över men egentligen borde acceptera mitt i allt medicinkaos.
* Ikväll vill jag somna tidigare, så kvällsmedicinen är just intagen samt första hela Imovanen på evigheter, så jag förväntar mig stordåd om en liten stund.
* Håller på att byta ut giftpinnar mot snus för att så småningom sluta helt, så mina sista tre pinnar intogs idag och i övrigt har jag klarat mig på snus hela dagen, framsteg...
* Nu ska jag titta klart på ett serieavsnitt och förväntar mig att bli något sånär småborta på imovanen strax, brukade bli det förr när jag tog den och har hänt flera gånger att jag exempelvis hittat teckningar på morgnarna som jag tydligen ritat kvällen innan under inverkan av imovane utan att minnas det. Så jag väntar spänt på vad som kommer att produceras denna gång.

Nu hoppas jag för allt vad jag är värd att detta inlägget inte försvinner igen, då ger jag upp. På återseende.

Slängde ihop lite nattpoesi.

"Min själ likt glas är kall och skör
Det svarta slukar och förgör
Och världen rämnar utanför
Medan något inom mig sakta dör"

E.C 02:20 28/1-16