Provocerad

Jag är så frustrerad och provocerad just nu, mitt i natten. Har nästan lust att skriva en debattartikel eller något, det är den graden av frustration. Vad jag inte förstår är varför många blir så oerhört provocerade när man väljer att vara öppen med och prata om sina mediciner om medicinerna ifråga är typer av psykofarmaka. Det känns ofta som att det är just när det gäller sådan medicin som folk blir provocerade, inte vad gäller andra medikament. På något sätt hänger det väl kanske ihop med den tabu som fortfarande finns kvar i viss grad angående psykisk ohälsa, även om många i samhället inklusive jag själv idag är väldigt måna om att jobba bort den. Men just när det gäller psykofarmaka och man nämner något om detta så är det som att vissa rycker till, rynkar på näsan och beter sig som om man just sagt att man är blandmissbrukare. Vilket jag visserligen också tycker att man bör bemöta med både respekt och hyfs, men tabun mot utskriven psykofarmaka borde rimligen vara en smula mindre än den mot olaglig narkotika kan jag tycka. Den är trots allt förskriven av läkare och fullständigt laglig, likt alla andra mediciner. För varför är det mer fel, opassande, smutsigare och mer provocerande med psykofarmaka än med någon annan medicin? Det borde väl vara lika självklart som med vilken annan behandling som helst att en sjukdom ibland behöver behandlas med medicin, oavsett om den sitter i hjärtat, sköldkörteln eller i hjärnan, fysisk som psykisk? Tar man antibiotika mot en infektion är det ingen som tjafsar (såvida man inte tar den totalfel och gör bakterier resistenta, men det är en annan debatt), tar man smärtstillande efter en operation eller bara vid en enklare huvudvärk är det inga konstigheter, cellgifter mot cancer är det knappast någon som ifrågasätter, men om jag tar antidepressiva för att överhuvudtaget orka leva eller sömntabletter för att någonsin få sova något så är jag plötsligt knarkare och både det ena och det andra? Eller också leker jag cool med mina balla, tunga mediciner. Jag.blir.så.frustrerad. Medicinerna handlar om överlevnad och om att överhuvudtaget kunna fungera, inget annat. Om jag någonsin vågar nämna dem gör jag inte det för att verka häftig, jag gör det heller inte för att hävda mig, jag gör det isåfall för att berätta om något som är strängt nödvändigt för att hålla mig vid liv och för att det ibland är viktigt för min omgivning att förstå och veta det. När jag byter ut dem eller trappar ut eller upp kan min omgivning behöva veta om det så att de förstår varför jag kanske mår som en klubbad säl i några veckor. Precis som man kan göra av antibiotika, cellgifter eller vilken annan accepterad typ av medicin som helst. Ska det vara så himla svårt att förstå?

Jag skulle kunna fortsätta den här texten ett bra tag till men jag känner att den är en smula ofullständig och osammanhängande vilket jag är ledsen för, jag hoppas att ingen tagit illa upp av något av ovanstående. Och om ni ursäktar så tog jag faktiskt min nya sömnmedicin för en stund sedan, gud förbjude att jag nämnde det, vilket medför att jag just nu håller på att bli - just det: trött. Därav får jag fortsätta en annan gång. För kanske kan det här bli natten då jag får sova ostört utan mardrömmar för en gångs skull, vem vet? Som sagt - psykofarmaka handlar om funktion och överlevnad. Sover man inte på nätterna så fungerar man inte till slut, punkt. Därför har jag fått medicin för det. Därför har jag tagit just den utskrivna medicinen för en stund sedan. Och jag är ledsen om den sekunden av mitt liv då jag svalde tabletten provocerar någon till en "dödlig" irritation. Eller nej det är jag inte förresten. Jag är inte ledsen alls.