Upp och ned, ned och upp

Vilken dag.
Somnar sent efter onådiga mängder imovane och stesolid.
Vaknar 08, fryser och svettas om vartannat och mår allmänt piss, bestämmer mig för att somna om.
Går upp vid 12, tvingar i mig mat, tar minskade dosen antidepp samt den nya som ska in.
Tvingar iväg mig själv att åka och handla, fastän jag skakar som ett asplöv, har ont i hela kroppen och får brainzaps konstant.
Upplever sedan intag av nya medicinen ovanstående samt feberkänslor, frossa och extrema muskelsmärtor. Vill bara dö och undrar hur jag överhuvudtaget ska lyckas ta mig igenom den här skiftesperioden och ens överleva helgen.
Vid 16 ger jag upp, tar smärtstillade, tar på mig dubbla koftor och lägger mig för att sova bort skiten.
Vaknar vid 22:30, mår som en kung och studsar upp och känner mig plötsligt smått manisk.
Sedan dess har jag gått runt i vardagsrummet med manus och övat på mina repliker, sammanfattat hela akt 1, skickat snapchats hejvilt och hoppat runt och sjungit och känt mig allmänt energifylld och kalas. Känns som att jag skulle kunna skriva en hel bok på studs, som att jag aldrig mer behöver varken äta eller sova och som att jag kommer känna mig såhär för alltid.

Saken är ju bara den att klockan är halv ett på natten och att vi har massor att göra imorgon. Åka iväg och äntligen handla saker till lägenheten samt fira sambons låtsasmamma på kvällen, varpå ett skådisrep väntar 10:00 söndagmorgon. Och just nu känns det som att jag aldrig kommer att kunna somna. Well... det är härligt att vara uppåt och härlig och lycklig men jag känner mig säker på att konsekvenserna väntar imorgon, och att hela denna procedur lär upprepas imorgon igen, och säkerligen varje dag ett tag till medan kroppen vänjer sig vid medicinskiftet. Egentligen borde jag bara gå och lägga mig nu, försöka lugna ned mig och bli någorlunda stabil och normal igen. Men som sagt, som det känns nu kommer jag att kunna vara uppe hela natten. Life as bipolar I guess. Och ja, jag är diagnosticerad sedan två år så det är verkligen ingen självdiagnostik. Man vet aldrig hur kroppen kommer att reagera på ny antidepressiv medicin, så detta är minst sagt en intressant period. Jag är bara för tillfället jävligt glad att slippa må som jag gjorde tidigare idag, för det var rent utsagt vidrigt. Det kommande dygnet kommer helt klart att bli intressant, so I just have to wait and see. Vet inte längre vad jag vill med det här inlägget, allt snurrar runt i hundraåttio just nu så jag antar att jag bara ger mig här. Dags att publicera och fortsätta med vad det nu är min kropp sysslar med. "Godnatt" säger jag, men vem försöker jag lura.