busbarns blogg

Jag förstår inte varför ord aldrig riktigt räcker till och varför de är så svåra att yttra
Jag förstår inte varför jag alltid är den som älskar mest, vill mest och inte förstår
Jag förstår inte varför jag är den som ska ligga och ha ont i själen gå ner och dricka te för att jag inte kan somna och det är ingen som förstår, vill förstå, frågar, vill veta eller kan läsa mina tankar
Varför kan människor inte läsa signalerna som är så tydliga, som man skriker lätt därför man vågar inte riktigt men kan inte heller vara tyst
Varför undrar de inte
Varför är det bara för mig som det är viktigt
Jag förstår inte varför och jag vet inte om det är det som gör mig mest förtvivlad

Jag tänker bara börja med att säga hur mycket jag inte tycker om påskgodis. Alltså grejen är den att jag har ju världens bästa godissmak (Hej choklad och gelé typ) och av någon dum anledning så ska alla alltid envisas med att köpa otroligt mediokert eller allmänt bara inte gott godis till mig, så det slutar alltid med att jag sitter där och petar ut typ fyra eller fem goda godisar ur ägget och sedan så har jag kvar en massa konstiga skumgodisar som bara smakar suspekt och allmänt mystiskt, och några hårda saker som jag inte ens vill veta vad de innehåller. Liksom hallå, varför inte bara köpa typ naturgodis eller bara m&m eller någonting annat som liksom nästan alltid går hem?
Jag menar, är det faktiskt någon som på riktigt tycker om de där skumgodisarna? De brukar alltid ligga kvar i alla godisskålar och bara bli hårda och äckliga och så är det någon stackars människa som äter upp dem en dag för att de är ledsna eller inte har någonting bättre för sig, men inte tusan njuter de heller av dem, för de är så himla mediokra. Liksom inte äckligt, bara, så himla meh.
Jag mår dåligt idag. Sov dålig inatt och det pågår tvåtusen saker samtidigt i mitt huvud som inte borde pågå och det är mest av allt bara kaos. Jag kanske skriver ett blogginlägg om det sen eller någonting. Jag skulle annars behöva prata om det. Jag ska ju faktiskt till Harriet på fredag så då kanske jag kan prata. Mest troligt kommer det att ha gått över då fast det kommer ändå att ligga där bak ända tills jag pratar om det. Kuk.

Nu har jag varit och handlat och kommit hem. Det blev tre kaktusar, två blockljusstakstakar och två blockljus. Vi har tänt ljus i hela lägenheten nu, jag dricker vin och ska börja laga mat. Malte är här. Vi ska titta på Fight Club och livet känns ganska bra i det stora hela.
Tack livet. (Ni får gärna berätta om er kväll, oavsett hur tråkig den blir osv)

Nu försvann allt det jag hade skrivit, och så blev jag jättearg.
Jag ska sammanfatta det med att skriva att jag har slagit igång Lars Winnerbäck, och ska börja städa dagen till ära innan jag och Ebbe börjar gå upp till Solbacken för att handla kaktusar, ljus, ljusstakar och kanske en hylla eller två till lägenheten. Innan jag börjar städa ska jag dock göra en lista jag velat göra väldigt länge nu.

Jag såg just klart på The Phantom of the Opera. Har inte sett den på flera år, och vi började titta på "The Phantom of the Opera at the Royal Albert Hall" igår men orkade inte se klart den. Till mitt försvar kan jag ju säga att klockan var fyra när vi började titta. Bortsett från att musiken är bättre i Opera-versionen till skillnad från film-versionen från 2004 (och att Sierra är nästan den vackraste varelsen som existerar) så anser jag filmen också vara gudomlig. Jag har inte grinat såhär mycket på evigheter till en film. Hero kanske kom i närheten, fast, nej, den gör banne mig inte det, för här var det nära på att börja hulka och ha mig.
Sen är filmen otroligt vacker, och jag ville komma till hur jag idag känner mig som Fantomen och en massa sådana saker (Fast med ärret som skrämmer på insidan och sådant ni vet), men jag ska låta bli det. Jag lämnar er med några vackra bilder/scener från både filmen.

Nu, liksom just i denna sekund så har jag ett sådant "aha"-moment ni vet. Ett sådant som jag snart kommer glömma och inte tänka mer på för än jag upplever det igen. Det åker in i mitt huvud och ut igen. Egentligen önskar jag att de stannade kvar, därför det är ganska smarta saker egentligen.
Min aha-upplevelse just nu handlar om att jag ständigt dör. För varje minut så närmar jag mig slutet. Jag kommer aldrig att vara så ung igen som jag är exakt just nu, och nu, och nu, och nu, ja alltså ni förstår vad jag menar, och ändå så ligger jag här och har ont i magen för att hans mamma tycker att det är något fel på mig för att jag inte anser att det är något konstigt att vi sover fullt påklädda i hans säng tillsammans även fast jag har pojkvän. Hon tycker att det är så fel så att hon skjutsar hem mig till lägenheten klockan tre på morgonen och jag sitter hemma och gråter ensam medan hon säger till sin son att jag kunde stannat med min familj om jag ville ha sällskap och han blir sjukt förbannad på henne och de grälar på grund av mig.
Egentligen så borde jag bara säga åt henne att dra åt helvete, äta lite choklad, duscha och titta på porr, umgås med honom ikväll igen fast i lägenheten och sen kanske sova hos min moster och leka med min kusin. För det finns ingen anledning att älta det egentligen, därför det är ju verkligen ingenting som påverkar mig och snart så flyttar hon till Kiruna och hon vill ju honom bara gott trots att jag tycker att hon är dum i huvudet för hon skulle nog inte säga samma sak om jag sov med en tjejkompis och han är arton vilket innebär att hon borde inte lägga sig i hans privatliv, hon borde istället vara glad över att vi båda har träffat varandra och mår bra av att umgås med varandra.
Istället så mår jag dåligt, vågar inte äta godis för att jag tycker att jag är för tjock och har svårt och bestämma mig om jag ska äta middag ikväll eller om jag ska strunta i det och hoppas på att gå ner i vikt.
Typ.
Så frågan är varför jag må dåligt när det enda som händer är att jag lider och mitt liv blir kortare och kortare för varje sekund. Samtidigt så är det minst sextio år kvar av mitt liv, vilket i sin tur innebär att jag inte kommer att må dålig över det här om femton år, så varför må dåligt över det nu?
Jag menar, när jag mår dåligt som i sjuk så kan jag ju inte riktigt göra någonting åt det, man kan inte bara sluta ha cancer, man kan inte bara sluta ha en psykisk sjukdom, det är ingen skillnad eftersom det inte handlar om att ta sig själv i nackskinnet.
Men allt detta självhat och allt detta självförakt, det är inte sjukdom, det kanske är en bieffekt av sjukdomen, men det är inte sjukdomen i sig och det kan jag styra, om inte annat till viss del. Jag behöver dock lite hjälp med det, för jag har insett att vara stolt och tro att man klarar allting själv hjälper ingen. Framförallt inte mig själv. Eller, jag inser det just nu i alla fall, jag skulle inte påstå att jag alltid förstår det.
Någonting sådant svamlar jag om. Jag önskar att jag bara kunde ta tag i mitt liv och göra någonting jag faktiskt önskar, slutade vara så jävla rädd för allting och kunde börja leva som jag skulle vilja göra.

Nu ska jag bege mig och träffa Tobias, jag har inte träffat Tobias på två år så det känns lite pirrigt men mest jätteroligt.
Idag känner jag mig sexig. Jag tycker om att känna mig sexig för livet blir så mycket roligare då.
Jag hittade för övrigt de absolut helt perfektaste trosorna någonsin idag, skåda denna otroligt sexiga skapelse.

Oh lord, jag har blekt mitt hår. Titta så jag ser ut.

1. När man vaknar på morgonen av att världens finaste pojke kryper upp bredvid en och man får ligga och höra honom andas mjukt i ditt öra och han har sina starka armar runt om dig och så känns det inte alls så tokigt att leva
2. När man ätit frukost och solen skiner in i lägenheten fast man vågar inte gå och kolla hur kallt det är ute, men när man trotsar sig själv och smyger fram till termometern så inser man att det är plusgrader utomhus
3. När den där flickan man alltid velat vara kompis med för att hon är det vackraste du lagt dina ögon på håller om dig och frågar om hon ska följa med dig hem för att du mår dålig, pussar en massa på dig och talar om att hon älskar dig
4. När man vaknar till av att den vackraste mannen som finns lägger sig i sängen bredvid en och det sista man ser innan man somnar på riktigt är korpen på hans bröst och det sista man känner är den trygga känslan när hans hud rör din
5. När den där pojken lägger sig i sängen och gör dig sådär glad som bara han kan göra dig då du är ledsen och du säger åt honom att han är så jävla ful och han svarar att det inte gör någonting för att han gör dig glad, och det gör dig så lycklig att han vet om det
6. När sångaren i det mest peppade bandet på kvällen hukar sig ner och stryker dig över ansiktet för att han faktiskt känner dig och tycker om dig och så känner man sig speciell trots att man mår dåligt och vet att man måste gå därifrån innan de spelat klart
7. När det är nog varmt ute så man kan sätta på sig stayups och strumpebandshållare under kjolen och man får gå omkring och känna sig sexig hela dagen i hemlighet fast man får vara noga med att komma ihåg och böja på knäna när man ska plocka någonting från golvet
8. När man får ett meddelande från den vackraste mannen i hela världen där han berättar att han längtar efter att få resa till ditt livs stad tillsammans med dig och ditt hjärta bara smälter för du älskar honom över allting annat och du inser hur läskigt och kittlande det är på samma gång att till och med era föräldrar är med på att det faktiskt på riktigt är ni
9. När du dricker te och halva delen av te-pumlan lossnar och hamnar längst ner i tekoppen men tebladen flyter inte upp så då kan du låtsas att du har ett sjunket skepp i din kopp istället för att bli arg över att téet blev för starkt
10. När du vaknar på måndagen och du har sovmorgon så du kan ta det precis hur lugnt du vill och har ändå fått sova tretton timmar, du går bara skola i fyra dagar och du har tid att skriva den här listan.

Min helg blev lite, intressant tycker jag. Min fredag spenderades med esko-utställning (Esko är en kurs i estetisk kommunikation, vi skulle göra en utställning med utgång från vårt egna estetiska uttryck och förstärka det med de andra uttrycken, temat var vatten inför den internationella vattendagen) och det slutade med att jag satt inlåst i ett rum för att jag var så instabil och lärarna inte ville ha mig ute där det var så högljutt. Det är för övrigt otroligt lustigt det där. Vi var på vårt kommunhus och ställde ut, under alla tre dagar vi var där och ställde upp inför utställningen så var de ytterst ogästvänliga och svåra, näst intill omöjliga att ha och göra med så när jag dippade så sprang mina lärare omkring och försökte hitta en tyst plats att sätta mig på, vilket självfallet inte fanns. Det slutade vilket som med att jag gick direkt till informationsdisken och sa bestämt och förtvivlat på samma gång att jag har problem med panikångest och att jag ville ha ett tyst rum att sitta i så att jag inte skulle flippa. Jävlar vad eld de fick i baken helt plötsligt. Där satt jag i alla fall och grät, tittade på The Perks of Being a Wallflower och försökte att inte flippa med min älskade Kim. Sen låg jag och hade panik på golvet bredvid vår installation medan de andra skruvade ner den. Lärarna skjutsade mig i bil till skolan med två vänner och ett par tjejer i vår klass blev sjukt förbannade för att vi fick åka istället för dem eftersom de från början var lovade en plats i bilen. Lustigt det där.
Kvällen spenderades på metalspelning tills jag dippade igen och var tvungen att gå hem. Ebbe skickade Erik efter mig och vi spenderade resterande tid av kvällen med att titta på QI. (Finaste, finaste Alan)
I lördags så gick vi hem till Tor. Tittade på andra Game of Thrones säsongen och myste. Fy fan vad jag tycker om de pojkarna, fy fan vad jag tycker om Tor. Jag tycker inte om att tycka om människor. Jag är livrädd att de ska göra mig illa. Sen var min man tvungen att komma och hälsa på så att vi kunde visa Tors mamma att Ebbe faktiskt existerar eftersom hon tydligen börjat få för sig att jag och Tor hade ett hemligt förhållande med varandra. Det tyckte jag var lite spännande, lite tragiskt och en hel massa med roligt.
Har eran helg varit bra? Vad har ni gjort? Vad önskar ni att ni hade gjort?
Jag önskar att jag inte var så jävla labil så att jag kunde ha stannat kvar på metalspelningen med alla mina vänner och följt med på efterfest sen med banden. Jag är så jävla less på att missa allting roligt.