Chokladdoppade jordnötter

Nu, liksom just i denna sekund så har jag ett sådant "aha"-moment ni vet. Ett sådant som jag snart kommer glömma och inte tänka mer på för än jag upplever det igen. Det åker in i mitt huvud och ut igen. Egentligen önskar jag att de stannade kvar, därför det är ganska smarta saker egentligen.
Min aha-upplevelse just nu handlar om att jag ständigt dör. För varje minut så närmar jag mig slutet. Jag kommer aldrig att vara så ung igen som jag är exakt just nu, och nu, och nu, och nu, ja alltså ni förstår vad jag menar, och ändå så ligger jag här och har ont i magen för att hans mamma tycker att det är något fel på mig för att jag inte anser att det är något konstigt att vi sover fullt påklädda i hans säng tillsammans även fast jag har pojkvän. Hon tycker att det är så fel så att hon skjutsar hem mig till lägenheten klockan tre på morgonen och jag sitter hemma och gråter ensam medan hon säger till sin son att jag kunde stannat med min familj om jag ville ha sällskap och han blir sjukt förbannad på henne och de grälar på grund av mig.
Egentligen så borde jag bara säga åt henne att dra åt helvete, äta lite choklad, duscha och titta på porr, umgås med honom ikväll igen fast i lägenheten och sen kanske sova hos min moster och leka med min kusin. För det finns ingen anledning att älta det egentligen, därför det är ju verkligen ingenting som påverkar mig och snart så flyttar hon till Kiruna och hon vill ju honom bara gott trots att jag tycker att hon är dum i huvudet för hon skulle nog inte säga samma sak om jag sov med en tjejkompis och han är arton vilket innebär att hon borde inte lägga sig i hans privatliv, hon borde istället vara glad över att vi båda har träffat varandra och mår bra av att umgås med varandra.
Istället så mår jag dåligt, vågar inte äta godis för att jag tycker att jag är för tjock och har svårt och bestämma mig om jag ska äta middag ikväll eller om jag ska strunta i det och hoppas på att gå ner i vikt.
Typ.
Så frågan är varför jag må dåligt när det enda som händer är att jag lider och mitt liv blir kortare och kortare för varje sekund. Samtidigt så är det minst sextio år kvar av mitt liv, vilket i sin tur innebär att jag inte kommer att må dålig över det här om femton år, så varför må dåligt över det nu?
Jag menar, när jag mår dåligt som i sjuk så kan jag ju inte riktigt göra någonting åt det, man kan inte bara sluta ha cancer, man kan inte bara sluta ha en psykisk sjukdom, det är ingen skillnad eftersom det inte handlar om att ta sig själv i nackskinnet.
Men allt detta självhat och allt detta självförakt, det är inte sjukdom, det kanske är en bieffekt av sjukdomen, men det är inte sjukdomen i sig och det kan jag styra, om inte annat till viss del. Jag behöver dock lite hjälp med det, för jag har insett att vara stolt och tro att man klarar allting själv hjälper ingen. Framförallt inte mig själv. Eller, jag inser det just nu i alla fall, jag skulle inte påstå att jag alltid förstår det.
Någonting sådant svamlar jag om. Jag önskar att jag bara kunde ta tag i mitt liv och göra någonting jag faktiskt önskar, slutade vara så jävla rädd för allting och kunde börja leva som jag skulle vilja göra.