busbarns blogg
Tjej, 30 år. Bor i Skellefteå, Västerbottens län. Är offline

Senaste inläggen
Hah.20 februari 2023 kl. 19:29
TW suicid
9 juli 2021 kl. 01:38
Första blogginlägget på hur många år som helst?
20 april 2020 kl. 20:15
EC och dess människor nu för tiden
23 februari 2018 kl. 20:08
Blablabla titel osv
8 februari 2018 kl. 12:10
Fantastisk helg
5 februari 2018 kl. 18:09
Marilyn och jag
29 januari 2018 kl. 12:10
Tbt Seterra
28 januari 2018 kl. 22:57
Att helt plötsligt vara vuxen
28 januari 2018 kl. 14:22
Satahormoner
27 januari 2018 kl. 12:46
Visa alla
Fakta
Riktigt namn: Linnea Civilstatus: SingelLäggning: Bisexuell
Intresse: Kreativitet
Bor: I skogen
Politik: Röd
Dricker: Vin
Musikstil: Allt
Klädstil: Blandat
Medlem sedan: 2008-09-06
Who was that shape in the shadows?
Jag såg just klart på The Phantom of the Opera. Har inte sett den på flera år, och vi började titta på "The Phantom of the Opera at the Royal Albert Hall" igår men orkade inte se klart den. Till mitt försvar kan jag ju säga att klockan var fyra när vi började titta. Bortsett från att musiken är bättre i Opera-versionen till skillnad från film-versionen från 2004 (och att Sierra är nästan den vackraste varelsen som existerar) så anser jag filmen också vara gudomlig. Jag har inte grinat såhär mycket på evigheter till en film. Hero kanske kom i närheten, fast, nej, den gör banne mig inte det, för här var det nära på att börja hulka och ha mig.
Sen är filmen otroligt vacker, och jag ville komma till hur jag idag känner mig som Fantomen och en massa sådana saker (Fast med ärret som skrämmer på insidan och sådant ni vet), men jag ska låta bli det. Jag lämnar er med några vackra bilder/scener från både filmen.






Den scenen som jag grät mest till, och som jag önskat att jag hittat från filmen hittade jag dock bara från Operan.
