defectionems blogg

Återigen är jag vaken vid halv fem på morgonen... Bravo Emelie.
Får absolut inte somna nu heller, eftersom jag ska upp vid klockan sex och verkligen inte kommer vakna i tid ifall jag sluter ögonen nu.

On other notes: fick ett galet positivt besked gällande min ekonomi idag, vill nästan bara dansa!

Hittade min gamla gifyo och en massa gifs som laddades upp för ca ett år sedan.
Saknar hur jag såg ut ?? ?


fake septum <3



(alla dessa rök-gifs, tho...)

Hatar att vakna upp med känslan av att en dag kommer gå åt helvete. Att vakna upp skakig och svag.
Dock är det skönt att min mamma lyckas skärpa sig vid sådana tillfällen och inse att skrik och bråk bara kommer förvärra situationen. När jag inte ens kunde lyfta min tekopp till munnen utan att skaka ut hälften av innehållet så tog hon tag i min arm och sa "du går inte till skolan idag; du ska vila."

Det är en sådan skillnad på hur min mamma reagerade på min psykiska ohälsa för två år sedan, emot hur hon reagerar nu.
Då sa hon saker som att hon skämdes för mig och att jag inte var "modig nog" att släppa taget, och dö.
Nu kan hon ändå läsa av mig hyfsat och förstår oftast att jag bara behöver vara ensam. Hon blev inte ens arg då jag berättade om mitt självskade-återfall efter åtta månader "ren".

Well. Senare ska jag till bup och kanske iväg till Kungsbacka för att repa; ifall det löser sig med tider osv.
Samt har bara en cigg kvar mvh paniken :----)

Jag tror precis att jag släppte taget om dig.
På något konstigt sätt känns det som att en tyngd lyftes från mitt bröst och bara rann nedför mina kinder. Och med dem rann lite av känslorna för dig.
Nästa gång vi ses kommer jag väl förmodligen att ha lika svårt att se dig i ögonen utan att få impulsen att kyssa dig; men på något konstigt sätt, så känns det som att det kommer bli så mycket lättare nu.

Jag berättade för honom att jag alltid kommer älska honom oavsett hur relationen mellan oss ser ut, och jag berättade för honom hur det jag vill mest i hela världen är att se honom glad, hur jag skulle göra allt i min makt för att få det så. Just nu kanske vi inte är det bästa, för varandra. "Vem vet. Kanske träffas vi av en slump på Järntorget om 20 år och bestämmer oss för att gifta oss! Haha. Only time will tell, liksom."

<3

Snubbar som breder ut sig i bussens mittgång och vägrar flytta på sig så att en får tackla sig fram; snälla, avgå. :-)

mvh bara lite grinig

du tycker om henne. Jag vet att du säger att du behöver närhet, behöver känna. Och jag vet att du kanske inte vill tillbaka till mig i slutändan. Du kanske väljer henne, men då hoppas jag:
Jag hoppas att hon bakar kladdkaka åt dig fast lämnar kvar halva smeten för jag vet att det är det du tycker bäst om.
Jag hoppas att hon låter dig ligga i hennes knä medan hon kliar dig i hårbotten.
Jag hoppas att hon varje dag talar om för dig hur ofattbart vacker du är och jag hoppas att hon håller din hand med stolthet.
Jag hoppas att hon vaknar upp bredvid dig och inser varje morgon att du är det bästa som finns.
Jag hoppas att du blir glad. Jag hoppas att du får allt du förtjänar. För jag älskar dig så jävla mycket.

Inatt smattrar det mot fönsterrutan och jag saknar (konstigt nog) inte din kropp bredvid mig, just nu.
Känslan kommer förmodligen komma tillbaka och blåsa omkull mig om mindre än tio minuter, men det är skönt att kunna andas; ett tag i alla fall.

Allting gör så jävla ont. Har ingen motivation kvar, alls. Ingen motivation till att kliva ur sängen. Ingen motivation till att borsta mitt hår. Ingen motivation till att andas, leva. Det har inte varit så här mörkt på flera år och det skrämmer mig så in i helvete. Vill inte bli samma tomma skal som inte ens orkade upp ur sängen som jag var för två år sedan. Jag vill inte vara samma skal som inte såg möjligheter i någonting, inte trodde att jag någonsin skulle klara mig så här långt. Nu orkar jag inte mer. Nu tar det stopp. Jag har haft alldeles för många sömnlösa nätter nu; alldeles för mycket ångest som inte fått komma ut.
Jag h a t a r mig själv. There you go. Jag hatar allt som har med mig att göra, allt som jag säger, andas, gör. Det surrar i hela kroppen och allting gör ont. Vill inte mer, orkar inte kämpa mer. Vill inte skada folk. Vill inte att någon ska tycka om mig, för det hade varit så jävla mycket enklare att bara somna ifall ingen hade märkt det.
Orkar inte bli konstant påmind om hur värdelös jag är, att jag aldrig kan göra någonting rätt. "Du är inte inne i en depression längre, Emelie." Okej, jag förstår. Ska sluta störa dig.

Känner mig inte trygg någonstans längre.

Ikväll drog han mig från tågrälsen hem till honom. Tågrälsen hade förmodligen gjort mindre ont än varje gång jag ser på honom och inser att han inte längre är min.
Vill bara spy för jag borde hata honom.