Ibland så

Hatar att vakna upp med känslan av att en dag kommer gå åt helvete. Att vakna upp skakig och svag.
Dock är det skönt att min mamma lyckas skärpa sig vid sådana tillfällen och inse att skrik och bråk bara kommer förvärra situationen. När jag inte ens kunde lyfta min tekopp till munnen utan att skaka ut hälften av innehållet så tog hon tag i min arm och sa "du går inte till skolan idag; du ska vila."

Det är en sådan skillnad på hur min mamma reagerade på min psykiska ohälsa för två år sedan, emot hur hon reagerar nu.
Då sa hon saker som att hon skämdes för mig och att jag inte var "modig nog" att släppa taget, och dö.
Nu kan hon ändå läsa av mig hyfsat och förstår oftast att jag bara behöver vara ensam. Hon blev inte ens arg då jag berättade om mitt självskade-återfall efter åtta månader "ren".

Well. Senare ska jag till bup och kanske iväg till Kungsbacka för att repa; ifall det löser sig med tider osv.
Samt har bara en cigg kvar mvh paniken :----)