busbarns blogg

Okej, här kommer någonting jag är sjukt obekväm med, men det kändes ändå lättare än att skriva hahaha, och ni som aldrig hört mig prata, here I am.

Är inlagd i Umeå. Har det ganska bra här. Bättre än hemma i alla fall skulle jag gissa på. Äntligen lite ro.

Jag vet inte, jag vet ingenting. Allting är så trasigt och jag vill bara knarka bort allting. Det gör så jävla ont och jag vet inte om jag ska sträcka mig efter lyrica eller rakblad.
Bedöva all denna jävla smärta för jag orkar inte känna mer. Jag vill hänga mig, för jag inte orkar mer, men blir alldeles tårfylld på tanken samtidigt för jag vill ju leva och må bra men det händer ju aldrig och jag är så jävla svag och orkar inte och det känns så ledsamt att missa allting som kanske kan bli fint samtidigt som det känns så jävla skönt att bli av med allt
Slippa förpesta min och min omgivnings verklighet
Inte längre vara i vägen och bara trasa sönder allting och alla framförallt mig själv

Sluta läsa det gör ont att se dig

Nytt år och nya möjligheter?
Jag vet inte. Nytt år och samma gamla skit, är ingen ny människa i någons ögon och allra minst mina egna. Ska ändå hitta på några nyårslöften inför det nya året. Bara för att det kändes kanske rent ut av ganska skönt att försöka ha en plan för livet.

Få tummen ur arslet och äntligen köpa mig en kamera
Och en kameraväska
Köpa mig en signaturdoft
Skaffa ett fint mörkrött nagellack gärna med long lasting formula (Hittar jag ett jag tycker om så köp upp ett lager)
Handla där helt fantastiska hudkrämen som doftar helt ljuvligt och kostar ingenting
Hitta ett nytt läppstift som faktiskt finns att köpa i Sverige
Ha pamper evenings regelbundet, minst en dag i veckan då jag duschar länge, rakar mig överallt och smörjer in mig överallt målar naglarna och myser
Smörja in fötterna ofta så de håller sig mjuka och fina
Röka så många cigaretter jag vill
Dricka mer vin
Äta mindre kött
Flytta från Skellefteå
Läsa mer om feminism och annat intressant
Inte skada mig själv så mycket
Fortsätta ha håret rött
Klappa fler djur
Äta mer pasta
Och bananplättar
Börja skriva böcker igen
Läsa fler böcker
Tatuera mig
Fortsätta uppskatta Harriet och verkligen ta vara på vår tid tillsammans
Öva på att inte älska med hjärtat helt öppet för allt och alla
Prata mer med de människorna som jag verkligen älskar över allt annat
Kramas mer
Kyssas mer
Mysa mer
Och hångla mer
Handla mer ekologiskt
Fairtrade
och Cruelty Free
Lyssna på mer Jazz
Och slutligen se fler serier och filmer som gör mig inspirerad

Jag vet inte, det är svårt. Det känns ungefär som att hela min hjärna stängt av. Eller den gör det av och till i alla fall. Så fort jag ska försöka tänka på någonting negativt så stänger min hjärna ner men kroppen kan inte stänga av. Det känns som en misslyckad förträngning. Tänker på Tor och får så mycket ångest att jag vill spy och lägga mig ner och gråta och dunka huvudet i golvet men det kommer inte fram någonting, det liksom tar stopp och det formas inga ord i mitt huvud runt honom. Varken ordet svek, ledsen eller arg liksom sätter fingret på det, känns som att inga ord räcker till för det. Besviken? Jag vet faktiskt inte, och inte ens när jag säger orden högt för mig själv så känns de som att de når fram på ett känslomässigt plan. Orden, Ebbe och göra slut gör så ont i mig att jag inte vet var jag ska ta vägen. En saknad så extremt stark att den liksom kväver allting. Ungefär som ett tomt svart hål som sliter mig mitt itu och som läker ut med sin ensamhet och hopplöshet i varje cell i min kropp. Gör det svårt att andas och får mitt blod att tjockna, som att det vill stanna av samtidigt som hjärtat slår fortare och hårdare för att få runt det i kroppen. Men det räcker liksom inte till, blir ingen skillnad. Mat känns värdelöst. Att umgås känns värdelöst. Att stanna hemma känns ännu mer värdelöst. Jag tror inte att jag vill dö, jag vill bara sluta känna. Glömma allting som gör ont, strunta i det och dränka mig i Kent, cigaretter och all den låtsaskärlek som kanske inte alls är på låtsas men som gör mig så osäker, så rädd och får mig att känna mig så liten och ensam inuti det stora som är jag.
Jag ska fan tatuera in i pannan att jag är älskad och omtyckt. Jag tror på riktigt aldrig att jag känner mig så lite omtyckt som när människor säger till mig att de tycker om mig. Det känns aldrig så falskt som när någon talar om för mig att de älskar mig. Känner mig aldrig så känslomässigt distanserad som när någon säger att de tycker om mig. För de säger det i ord och jag kan inte känna det i kroppen. Jag tittar på dem med känslor och jag är inte säker på vad jag får tillbaka. Det finaste är när orden är sagda i det tysta, med känslan och i förhållningssättet, då jag kan lita på det och känna det hela vägen in, känna hur värmen och tryggheten liksom fyller hela min kropp, och då finns det inga behov för ord. Inga behov för ord säger hon som konstant pratar. Som konstant pratar och aldrig håller käft, och desto sämre hon mår desto mer skriker hon, flyr från det som gör så ont inuti. Känslan av att vara ensam och att inte synas och höras, räcka till eller vara nog bra. Känslan av att vara obetydlig och ensam utan någon trygg plats. Som ett litet barn ungefär.
På något sätt så känns livet samtidigt så otroligt overkligt. Som att ingenting händer på riktigt. Som att jag har en tjock glasskiva som skiljer mig från omvärlden. Det gör så ont inuti på grund av allt som händer runt om men samtidigt så känns det som att det inte riktigt når mig. Hjärnan stänger av igen. Kommer ihåg att allting jag känner och tänker inte är på riktigt det är bara hormoner och elektriska impulser i hjärnan. Allting är en teater, ungefär som på film och omvärlden är inte verklig. Ingenting spelar egentligen någon roll. Jag kommer ändå att dö och ingen kommer att komma ihåg mig, för jag är ingen egentligen. Det finns en verklighet tillsammans med några få människor jag älskar, den som verkligen är på riktigt fast ändå på låtsas, bara de att de verkligen tar sig in i min låtsasvärld och berör mig i hjärtat. Spelar teater och allting runt mig är rekvisita, letar ständigt efter skådespelare som vill spela med mig, som är på samma våglängd, förstår precis som jag vad som är vackert och hur man njuter och älskar. Som alltid svarar ja och låter den improviserade teatern fortsätta ostört och fångar upp en när man tappar tråden.
Han flyttar in med henne snart. Det är liksom ett tomt hål för allt som kunde varit men som inte blev, och ett hål för all den saknaden efter den personen som står bredvid mig när det blåser och som jag kan stötta upp när det behövs. Den personen som inte finns. Förtvivlan över vad jag gör för fel. Varför det inte finns någon som spelar på samma våglängd som jag, som fångar upp mina ord, som ser den trofasta, älskande men ack så söndertrasade lilla flickan inuti mig? Vad är det människor ser? Är det bara ett trasigt inre sönderslaget av sjukdom och besvikelser från människor jag trodde ville mig bara väl? Blir de skrämda och skyndar sig iväg, använder min kropp och letar någon som inte är skadad att leva tillsammans med. För ingen vill väl ha någon som mig trots att jag inte förstår vad som är felet. Lyrica stänger av huvudet och låter mig vila. Snubblar fram på ostadiga ben hemma ensam. Konstaterar att livet inte har någon mening och att mänskligheten är vidrig. Vill flytta in i en liten lägenhet fylld med filtar, kuddar, fantastiska böcker, vin och musik. Plocka på mig allt det vackra runt mig och stänga ute alla andra samtidigt som jag med hela mitt hjärta ständigt längtar efter fysisk närhet och bekräftelse från en människor som stänger av mitt huvud på samma sätt som lyrican och andra mediciner gör. Som får hjärnan att stanna upp och inte gör så att jag lever i framtiden, nutiden och dåtiden samtidigt. Jag pendlar mellan absolut förtvivlan och lugn med minuters intervaller. Just nu är det lugnt i mitt huvud även om det gör ont. Det är så helvetes svårt att beskriva och orden tycks aldrig riktigt räcka till.

Varför är inte jag nog bra för att bli älskad av någon på det sättet?
Varför är jag så fel?

Jag orkar inte det här
Jag orkar fan inte mer
Allting gör så jävla ont
Det krampar i bröstet, i magen, det skriker i huvudet och jag bara trycker undan allting
Hoppas på att det ska sluta att jag ska slippa alla monster i mitt huvud
Men de ger sig aldrig
Oavsett hur jävla mycket jag resonerar, förstår att det inte är sant vet att det inte är så
Varför kan det inte släppa, varför kan jag inte få bli frisk, varför kan inte jag få vara normal
VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FEL
Och det är så satans mycket som pågår i mitt huvud och jag vill inte tänka är rädd för min hjärna och jag orkar inte mer
Jag orkar inte se någon mening i någonting
Ikväll ser jag ingen mening med någonting, jag förstår inte varför i helvetet jag måste fortsätta
För oavsett hur många gånger det blir bra så finns det kvar, grälar och skriker längst bak i mitt huvud och bara väntar på att få kriga sig fram genom min glädje och slå ihjäl allt gott inom mig
Och jag börjar inte orka mer
Jag är så helvetes jävla slut, trött och min livsglädje blir mindre och mindre för varje gång det rasar
För det börjar inte finnas så mycket land kvar att klättra upp på
Varför ska det kännas så jävla hopplöst och varför ska det göra så helvetes ont
Jag vill bara få leva normalt, lyckligt och lugnt varför i helvetet är det för mycket begärt
Jag vill inte dö men jag orkar fan snart inte att leva
Det är så mycket som vill ut som jag inte vill släppa ut för det är inte på riktigt, det är inte sant och jag vet det men jag kan inte förstå det på samma gång
och nu ska jag sluta gnälla, sluta förpesta era liv och sluta göra er oroliga för jag vet inte
Som vanligt kommer jag vara för feg för att göra någonting och det är så mycket ärrvävnad på mitt lår att jag knappt kan skära mig längre, det blir bara rispor av allt
Bara snälla mitt huvud och min kropp, låt mig få vila, sluta med det här helvetet jag orkar inte med det
Och alla ord jag skriver blir så fula, mår illa när jag läser dem, varför kan det inte komma ut något vackert från mina fingrar nu när det ändå är såhär, det är ju då orden brukar flyta som bäst

Cooltjej_95 kom fram till att man kunde ha Skyrim på sin Mac. Helt plötsligt blev jullovet och livet i allmänhet betydligt mindre tråkigt.
Annars har min jul varit fylld med ångest, lite glädje och otroligt mycket saknad efter folk. Hej jag kryper längs väggarna efter fyra dagar hemma.
Fick några riktigt fina klappar och är allmänt nöjd med allting jag fick. Det jag är nästan mest nöjd med dock är mina skor, som jag köpte själv, för mina egna pengar och där med blev en julklapp till mig själv. De är så otroligt fina. Gråter lite varje gång jag ser dem.
Annars vet jag inte. Fick Lyrica utskrivet av min läkare, och det kommer vi att utvärdera nu i Januari. Jag vet inte hur jag tycker att det fungerar. Jag har blivit relativt lugn på det, men eftersom jag inte tycker att det hållit i så många timmar så vet jag inte om det bara är placebo eller inte.
Längtar efter att lovet ska ta slut och efter att få träffa alla fina igen. Begrava mig i kuddar och filtar på Femtioettan och dricka te och kaffe tills klockan är alldeles för mycket.
Hur har er jul varit och hur är ert lov?

Så i fredags åkte jag in på akuten och imorgon ska jag få träffa min läkare. Jag är så stört nervös. Min psykolog kommer att följa med mig den här gången dock.
Nej alltså fy och farao. Det känns som att, jag vet inte, som att jag överdriver. Som att det inte behövs. Samtidigt som jag inte känner att jag orkar och kaos. Kaos. Kaos och åt helvete med allt.

Okej, så när jag tittade ner i min väska så kände jag att innehållet stämde ganska bra överens med vem jag är. Så tänkte jag två varv till och började tänka på de saker som är som jag, och det jag vill ska vara som jag så jag tänkte att jag skulle göra en lista.
Dels därför det är ganska roligt och titta tillbaka på, och, för att det kändes bra.

Rödvin
Gröna äpplen
Mustiga téer gärna med smak av kanel
Kaffe
Cigaretter
Kondomer
Mediciner
Röd hårfärg
Lösögonfransar
Svart eyeliner
Höga trosor
Klackar, allra helst med snörning
Mörkrött nagellack
Pluggar, tunnlar och tyngder
Macbook i läderfodral
Tekoppar med fat
Locktång
Stickade koftor, tröjor och capes
Balkonger
Badkar
Hårklämmor
Parfym från Jean Paul Gaultier, Kate Moss Vintage eller vanilj
Vackra halsdukar, antingen stickade eller från Prag
Svart fineliner på hud eller vitt papper
Kamera

Typ någonting sådant tror jag det skulle bli. Hur skulle er lista se ut?