Luddiga tankar och annat strunt

Jag vet inte, det är svårt. Det känns ungefär som att hela min hjärna stängt av. Eller den gör det av och till i alla fall. Så fort jag ska försöka tänka på någonting negativt så stänger min hjärna ner men kroppen kan inte stänga av. Det känns som en misslyckad förträngning. Tänker på Tor och får så mycket ångest att jag vill spy och lägga mig ner och gråta och dunka huvudet i golvet men det kommer inte fram någonting, det liksom tar stopp och det formas inga ord i mitt huvud runt honom. Varken ordet svek, ledsen eller arg liksom sätter fingret på det, känns som att inga ord räcker till för det. Besviken? Jag vet faktiskt inte, och inte ens när jag säger orden högt för mig själv så känns de som att de når fram på ett känslomässigt plan. Orden, Ebbe och göra slut gör så ont i mig att jag inte vet var jag ska ta vägen. En saknad så extremt stark att den liksom kväver allting. Ungefär som ett tomt svart hål som sliter mig mitt itu och som läker ut med sin ensamhet och hopplöshet i varje cell i min kropp. Gör det svårt att andas och får mitt blod att tjockna, som att det vill stanna av samtidigt som hjärtat slår fortare och hårdare för att få runt det i kroppen. Men det räcker liksom inte till, blir ingen skillnad. Mat känns värdelöst. Att umgås känns värdelöst. Att stanna hemma känns ännu mer värdelöst. Jag tror inte att jag vill dö, jag vill bara sluta känna. Glömma allting som gör ont, strunta i det och dränka mig i Kent, cigaretter och all den låtsaskärlek som kanske inte alls är på låtsas men som gör mig så osäker, så rädd och får mig att känna mig så liten och ensam inuti det stora som är jag.
Jag ska fan tatuera in i pannan att jag är älskad och omtyckt. Jag tror på riktigt aldrig att jag känner mig så lite omtyckt som när människor säger till mig att de tycker om mig. Det känns aldrig så falskt som när någon talar om för mig att de älskar mig. Känner mig aldrig så känslomässigt distanserad som när någon säger att de tycker om mig. För de säger det i ord och jag kan inte känna det i kroppen. Jag tittar på dem med känslor och jag är inte säker på vad jag får tillbaka. Det finaste är när orden är sagda i det tysta, med känslan och i förhållningssättet, då jag kan lita på det och känna det hela vägen in, känna hur värmen och tryggheten liksom fyller hela min kropp, och då finns det inga behov för ord. Inga behov för ord säger hon som konstant pratar. Som konstant pratar och aldrig håller käft, och desto sämre hon mår desto mer skriker hon, flyr från det som gör så ont inuti. Känslan av att vara ensam och att inte synas och höras, räcka till eller vara nog bra. Känslan av att vara obetydlig och ensam utan någon trygg plats. Som ett litet barn ungefär.
På något sätt så känns livet samtidigt så otroligt overkligt. Som att ingenting händer på riktigt. Som att jag har en tjock glasskiva som skiljer mig från omvärlden. Det gör så ont inuti på grund av allt som händer runt om men samtidigt så känns det som att det inte riktigt når mig. Hjärnan stänger av igen. Kommer ihåg att allting jag känner och tänker inte är på riktigt det är bara hormoner och elektriska impulser i hjärnan. Allting är en teater, ungefär som på film och omvärlden är inte verklig. Ingenting spelar egentligen någon roll. Jag kommer ändå att dö och ingen kommer att komma ihåg mig, för jag är ingen egentligen. Det finns en verklighet tillsammans med några få människor jag älskar, den som verkligen är på riktigt fast ändå på låtsas, bara de att de verkligen tar sig in i min låtsasvärld och berör mig i hjärtat. Spelar teater och allting runt mig är rekvisita, letar ständigt efter skådespelare som vill spela med mig, som är på samma våglängd, förstår precis som jag vad som är vackert och hur man njuter och älskar. Som alltid svarar ja och låter den improviserade teatern fortsätta ostört och fångar upp en när man tappar tråden.
Han flyttar in med henne snart. Det är liksom ett tomt hål för allt som kunde varit men som inte blev, och ett hål för all den saknaden efter den personen som står bredvid mig när det blåser och som jag kan stötta upp när det behövs. Den personen som inte finns. Förtvivlan över vad jag gör för fel. Varför det inte finns någon som spelar på samma våglängd som jag, som fångar upp mina ord, som ser den trofasta, älskande men ack så söndertrasade lilla flickan inuti mig? Vad är det människor ser? Är det bara ett trasigt inre sönderslaget av sjukdom och besvikelser från människor jag trodde ville mig bara väl? Blir de skrämda och skyndar sig iväg, använder min kropp och letar någon som inte är skadad att leva tillsammans med. För ingen vill väl ha någon som mig trots att jag inte förstår vad som är felet. Lyrica stänger av huvudet och låter mig vila. Snubblar fram på ostadiga ben hemma ensam. Konstaterar att livet inte har någon mening och att mänskligheten är vidrig. Vill flytta in i en liten lägenhet fylld med filtar, kuddar, fantastiska böcker, vin och musik. Plocka på mig allt det vackra runt mig och stänga ute alla andra samtidigt som jag med hela mitt hjärta ständigt längtar efter fysisk närhet och bekräftelse från en människor som stänger av mitt huvud på samma sätt som lyrican och andra mediciner gör. Som får hjärnan att stanna upp och inte gör så att jag lever i framtiden, nutiden och dåtiden samtidigt. Jag pendlar mellan absolut förtvivlan och lugn med minuters intervaller. Just nu är det lugnt i mitt huvud även om det gör ont. Det är så helvetes svårt att beskriva och orden tycks aldrig riktigt räcka till.