EllaRoses blogg

Well februari är en intressant månad vi har alla hjärtans dag som kommer och folk letar någon att fira med, ganska kul och se hur pandmin har påverkat alla så i år kan ju typ allt hända.

Jag fyller år den 6e vilket kommer firas lite lugnt med familjen, narcissisten är portad och oönskad. Att bli 22 är väl mindre kul men tiden går, går inte att göra något åt det.

Well well det är den månaden.

I en kall liten etta bor jag
I ingenstans
Katten är borta så ljuden på nätterna får ingen förklaring
En arg granne som tystnat men rädslan sitter i
På nätterna fryser jag om jag inte stänger dörren till hallen
Fil på fönstrena
Kommer jag någonsin kunna hålla ordning
Vad händer sen
Om jag aldrig ändras
Hur blir livet
Dystra tankar
För dystert och destruktivt
Hat
På andra sidan gatan
Mardröm som går omkring
Om jag flyr vad ändras
Är det någon mening
Dystra tankar igen
Slå bort
En liten etta i ingenstans
En kall liten etta
Att den kan rymma så mycket

Fortfarande avstängd och vet att jag skjuter upp oro och annat. Någon jag snackade med infomerade mig att jag kommer "explodera" när det väl släpper och jag är medveten om det.

Insåg väl nu att det kanske är lite mer allvarligt när jag såg att det inte var bara något som pågått under två dagar utan lite mer än det.

Oavsett så ska jag söka hjälp för detta är ju inte hälsosamt, men kommer förmodligen "explodera" ändå men det är bara att låsa in mig och literally hålla i mig. Jag har en teknik för att hantera det eftersom jag "exploderat" fler gånger under min uppväxt men kommer ta till försiktigthetsåtergärder. Man kan aldrig vara nog försiktig.

Fan vad sjukt ändå inser ju att det är allvarligt men nada känsla av oro eller rädsla.

Känner mig ganska avstängd, lite konstigt känns som om jag inte kommer åt känslor just nu förutom om jag verkligen sitter ner och frammanar en ångestfylld gråtattack men det är ca 2 tårar sen är jag lika tom igen sitter och bara stirrar rakt fram. Alla försök på att få igång det funkar inte, det är riktigt stendött.

Har folk som skriver riktigt jobbiga grejer och jag vet att i vanliga fall hade jag empatiserat och förmodligen försökt hjälpa personen på något sätt men det händer ingenting och jag agerar bara utan känsla. Någon skrev idag om en riktig tragedi och jag känner ju ingenting.

Jag är ju inte heller "åh nej panik" bara mest obekväm eller ja lite jobbigt med att vara tom nästan lite irriterande då jag brukar använda det så extremt mycket.

Musik blir lite som när man säger att mat smakar sand, det är nice ljud men har verkligen inget känslomässigt svar på mina favoritlåtar.

Hoppas väl att en natts sömn kanske hjälper men samtidigt finns det väl en anledning att jag upplever detta, kanske att ta igen det inte blir så kul....

Rensar ut allt som jag samlat på mig och massa skräp. Mycket som jag slänger är sådant som jag fått i present av narcissisten och som varit sentimentalt värde för dem fuck allt den skiten.

Slänger också massa saker jag haft och aldrig använt, av någon anledning är jag en kråka för samlat massa små metallgrejer som blänker?

Nu ska jag bara gå igenom en stor hög med papper, läsa igenom bokhyllan och sedan purge på den, och sist men inte minst kläder. Har hur mycket kläder som helst fortfarande, min bror sa en gång i tiden "du har inte en garderob du har en utklädningslåda" och det stämmer till viss del.

Nu har hon verkligen fuckat upp allt, sagt upp sig från jobbet och sagt upp lägenheten och skyller allt på oss barn och pappa som skiljde sig från henne. Det är tydligen vårat fel att hon sagt upp sig nu XD

Hon vill att vi ska tycka synd om henne och komma tillbaka men det är så jävla försent ute, vi har genom skådat henne och hennes jävla teater.
Aldrig igen, aldrig någonsin igen vill jag prata med henne eller se henne.

De brukar vara smartare men hon skjuter sig i foten och förvisso har hon vänt mycket folk mot oss och folk köper hennes snyfthistorier men ingen som spelar roll tror på dem. Folk som har tillräckligt med erfarenhet eller vett lyssnar på båda sidor innan de väljer sida, de som stirrar på oss och ser ner på oss har aldrig lyssnat på vår version av historien.

Fucking jävla liv säger jag. Jag är inte hennes barn och hon är inte min mor och om hon frågar ska jag säga "min mamma är ute i skogen och väntar på mig, jag var aldrig ditt barn"
det är taget från en grej från när jag var liten.

Avskyr när folk kallar mig söt, ett fåtal personer får kalla mig söt och det är av den enkla anledningen att folk menar olika när de kallar mig söt.

Sedan är jag inte längsta människan inte den kortaste men inte lång 1.59cm och narcissisten drog aldrig igen om att jag fått hennes kroppsform......

Hatar bli kallad söt, hatade att höra narcissisten uttala sig om hur jag såg ut och liknande henne för jag hatar henne och hennes utseende mer än någonting annat. Sedan har vi kommentarer från killar som på något sätt antar att jag tycker om att höra "du är mullig på ett bra sätt"..........

Tjejer lämnar inte så mycket kommentarer mer än att de försöker säga att man ser bra ut men de går mer på kläderna man bär vilket jag uppskattar.

Fucking hatar mitt utseende men det är i och för sig inget nytt, förstår inte hur folk klarar av att vara nöjda med sina kroppar och de som verkligen är det är jag imponerad av för jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas.

Har lyckats ställa grejer vid fotändan av sängen när jag städade så nu ser det ut som att det står något/någon där och jag skrämmer skiten ur mig själv när jag tittar dit.

Spelar ingen roll att jag vet att det är skräp det ser ut som ett huvud med hår och annat helt jävla sjukt hur jag lyckats.

Jag är jävligt mörkrädd, jag kommer glömma bort det somna och när jag vaknar kommer jag inte behöva oroa mig för att bli pigg, jag kommer antagligen leta fram närmaste föremål att försvara mig med.

Well kommer bli kul imorgon

Flyttat runt lite möbler och försökt röja lite men hur jag än vänder på det blir jag inte nöjd och stöter på problem. Folk snackar om att de ska hjälpa till och blah blah blah snart tror jag att jag fixar alltihop själv.

Okej kanske inte blir bra, kanske inte ska montera en hylla som jag inte har någon monteringslapp till utan bara delar och skruvar men vafan.
Sortera skräp och dra ner allt jag kan till returstationen inga problem det är elektronikgrejerna till tippen som är problemet.

Skruva isär en antik bäddsoffa och släpa ut den, nemas problemas fuck allt och alla som konstant säger "vi ska hjälpa dig så du kan trivas i lägenheten" de har inte varit här mer än ca 3 gånger och då har det inte varit för att röja.
Kommer nog vara arg och bitter i en halvtimme och det kommer jag använda för att få saker gjort sålänge jag inte tar ut det på alla andra borde det vara okej om jag gör något produktivt av det.

Och grannen nedanför kan dra åt helvete om de störs av mitt grejande

Upp och ner, asmotiverad nattetid tänker jag kunde ha städat och grejat men nope lyhört hus och grannen hör om jag går omkring nattetid så det är ju stort NEJ på att vara aktiv nattetid. Vanligtvis jobbar jag men inget just nu såååååå sovrutinerna är ut genom fönstret yeet åt helvetet.

Dagtid är jag död och oftast kommer en dipp eller depp tills senare då humöret börjar lyfta igen. Wohoo tänker asmycket "aha! jag är pigg nu så jag planerar allt jag kan göra imorgon!" vaknar kollar på planeringen är helt zombie och bara kastar ut blocket genom fönstret i princip.

Energin jag fick nattetid dagen innan är borta, nu lever zombien och sedan kvällstid kommer energin tillbaka. Detta är en loop som kör på repeat i princip. Förhoppningsvis kan jag få det att funka bättre någon gång.

Iallafall hatar lägenheten, saknar människor och att vara social, vill tillbaka till stan bort från den här hålan där folk stirrar snett på mig due to narcissisten, bort från narcissisten och bara allmänt tillbaka till den platsen där jag mådde bra för första gången.

Well time to sleep before it gets worse