mastertonberrys blogg

Älskar det här youtube-klippet om "nice guys". Så himla rätt. Alla borde se den!

Är det någon som suger så fruktansvärt så är det att gå i skolan. Skolan suger.
Eller ja om den gör det numera vet jag ju inte för jag har inte gått i skolan på 8 år eller var det blir men för mig så sög skolan.
Högskolan var guld men grundskolan och gymnasiet sög så hårt.

Blev retad och mobbad hela lågstadiet och halva mellanstadiet. Jag fick aldrig någon hjälp från lärare eller klassföreståndare. En gång på klassrådet så tog jag upp inför hela klassen att jag blev retad. Alla skrattade. Inget hände efter det. En annan gång läste jag upp en berättelse jag hade skrivit. Alla skrattade åt den. Skolan sög.

I mellanstadiet gick det bättre. Men vi hade en rätt dålig klass. Alla pratade och vi hade en lärare som inte orkade med oss och tog ut sin pension tidigare än han hade räknat med. Jag hade rätt få vänner och bli mobbad lite då och då. Alla killar skulle spela fotboll eller hockey. Jag hatade fotboll och hockey. En gång fick jag spela piano för alla mellanstadieklasser. Jag tyckte jag sög men jag fick lite beröm. Den dagen sög inte skolan. En gång smällde jag och Erik smällare i järnrören bredvid matsalen. Då sprack en ruta. Vi berättade aldrig att det var vi. Alla skulle spela ryska posten på födelsedagsdiscon. Erik fick kyssa den snyggaste tjejen i klassen. Då blev jag så så svartsjuk. Jag hade aldrig kysst någon. Skolan sög.

I högstadiet gick jag på Hagebyskolan i Norrköping. En av de sämre skolorna i sverige faktiskt. Dåligt med pengar. Bråk och droger varje dag. Jag är glad att jag överlevde den där skitskolan. Niorna retade oss sjuor. Jag var smal och utanför. Hade datorn som vän. Klädde mig i grått för att inte sticka ut. Minns inte att jag gjorde något speciellt under hela högstadiet. Jag fick ok betyg men inget märkvärdigt. Jag valde syslöjd istället för träslöjd för syslöjd verkade roligare. Jag var den enda killen i syslöjden. Jag skämdes som en hund så jag bytte. Skolan sög.

I gymnasiet så umgicks jag inte med någon utanför skolan. Alls. Jag hade svårt för matte och många andra ämnen. Men jag skolkade aldrig. Inte en enda gång. Jag var nervös inför presentationer så jag stod och darrade när jag skulle prata. Jag hade utvecklingssamtal där min klassföreståndare tyckte att jag skulle ställa mer frågor på lektionerna. Nästa lektion var fysik och jag räckte upp handen för att svara på en fråga och lärare pekade på mig samtidigt som hon försöker komma ihåg mitt namn. Alla tittade och det var pinsamt. Vi hade klassfest och jag var den enda som inte dök upp för jag var rädd för att dricka alkohol. 3:e året på gymnasiet så dog min pappa. Allt var kaos och konstigt. På alla hjärtans dag så delade de ut rosor i klassen till de som hade fått en. Fick aldrig någon. Skolan sög.

Gick på komvux i ett år efter gymnasiet och pluggade upp betyg. Det sög inte. Umgicks med bara tjejer. Det var skönt. Tjejer är smartare, mer mogna och lättare att vara med. Skolan sög plötsligt inte jättemycket. Blev jättekär i Martina och Susanne samtidigt. Blev tillsammans med min första flickvän, Emelie. Hon dumpade mig efter 2 månader. Då sög livet.

I högskolan gick allt bättre. Borta var de idiotiska klasskompisarna i gymnasiet vars ambitionsnivå låg på noll. Borta var de som inte ville plugga. Det var plötsligt ok att vara "plugghäst". Ingen såg ner på dig. Folk var snälla. Fick bra betyg. Fick alla rätt på min sista mattetenta. Var först i sverige någonsin att få högskoleingenjörsutbildning i datorspel.

Och nu sitter jag här i Stockholms kanske finaste hyresrätt med mitt och mångas drömjobb att få göra datorspel. Jag har hållit presentationer i olika världsdelar och jag har helt plötsligt en vänskapskrets där jag tillhör de populära istället för de bortglömda. Så exakta motsatsen mot hur skolan var och hur jag var då. Tänk om jag hade vetat då vad jag har blivit idag.


Skolan sög.

*Utdrag ur Mikaels långa och skumma liv*

(följande är faktiskt 100% sant, jag hittar inte på!)

Min pappa var begravningsentrepenör och när jag var 15-16 sisådär brukade jag följa med honom och hämta döda människor när han hade jour. Han fick ett samtal och var det någon äldre som hade dött på ett ålderdomshem så fick jag följa med. Dels för det var lättare att bära, gamla människor väger inte så mycket oftast, och dels för att det med stor sannolikhet var ett väntat dödsfall och inte så psykiskt påfrestande för alla inblandade.
Efter man hämtat någon som är död så åker man direkt till bårhuset. Där ligger alla i ett kylrum under lakan. Ibland fick jag även följa med och hjälpa klä den döde vilket man gör innan man lägger någon i en kista för begravning. Det görs också på bårhuset. Första gången jag var på bårhuset med min pappa så skulle vi klä en ganska tjock kvinna. Vi hämtade henne inne i kylrummet och skulle bära henne över till kistan men hon var för tung för mig med mina klena muskler. Så det finns en kran i taket man kan ta hjälp med. Man spänner fast remmar under kroppen och lyfter upp kroppen med kranen. Så där står jag, 15 år, och får se min första fullt helt nakna kvinna - död, gammal, hängandes i taket.... Det var en rätt omtumlande upplevelse.

En kväll så skulle vi göra ett rutinjobb med att klä någon. Vi åkte till bårhuset som vanligt och steg in och pappa läste upp namnen på vita tavlan där alla döda registreras med ett nummer och namn.
"Hämta nummer 425, Andersson", mumlade Pappa.
"Ok!" sa jag.
"Vill du hämta själv?", frågade Pappa.
"Ja... ja det kan jag göra.", svarade jag.

Det var första gången jag hämtade någon själv från kylrummet. Det var lite pirrigt. Inne i kylrummet så är det precis lagom kallt för att det ska ånga ur munnen när man andas. Det luktar konstigt. En blandning av död och desinfektionsmedel. Det är jättetyst sånär som på en fläkt i taket som snurrar lite. Överallt ligger det döda kroppar under vita lakan som i en film.

Jag körde min vagn och letade efter rätt nummer. Helt plötsligt hör jag någon som suckar. Fryser till. Tittar mig omkring. Pappa är inte här och står utanför kylrummet vars dörr är stängd så det var inte han. Jag hade INTE hört fel. Någon suckade! Det lät jättehögt. Jag har gåshud och skakar lite och hämtar nummer 425 och lägger honom på vagnen och kör ut.
Väl ute skrattar jag lite nervöst och berättar jag att jag blev rädd för det lät precis som någon suckade.

Pappa bara: "Jaha ja men det var det nog! Det kan bli så ibland. När kroppen dör så slappnar alla muskler av tids nog och kroppen har fortfarande kvar luft i lugnorna som då kan åka ut ur munnen i ett enda tryck och då låter det som någon suckar."
Jag: "..."

Det var någon av de sjukaste jag hört. Jag sa inte så mycket mer på den kvällen. Åkte hem sen och funderade på livet och sånt.

Jag och Klara diskuterar sex och dejting:
Klara: "Jag är en ensam nunna på ett kloster mitt i en sjö!"
Jag: "Ditt sexliv är som en svensk insjö mitt i vintern? Våt men ingen vill doppa?"
*båda asgarvar så tårarna rinner*

Göran är tillbaka efter jul och nyår:
Jag: "Jag vattnade din blomma i mellandagarna!"
Göran: "Ja jag stoppade ner fingret och det var fuktigt och jag blev så glad!"
Jag: ".... i en annan kontext så låter det där så fel..."
Göran: "Jag blev glad när den var våt.... blomman alltså.."

Alltså älskar konversationerna på jobbet ibland! <3

Kan. Inte. Sluta. Spela. Diablo III.

Det är allt jag gör om kvällarna typ. Tränar iof också.

Steg knappt ur sängen förrens kl 3 idag. Fortfarande huvudvärk. Mådde så kasst. Spydde lite också jorå. Sen låg jag på soffan i fosterställning. Orkade ta mig till Coop och köpte lite kyckling och bea och satt och åt som en gris.

Borde sova. Jobbar imorgon. Vill bara ha ledigt!

Ska seriöst ta med min Xbox till jobbet och spela Diablo hela dagen igen.

Efter att ha bott här lite mer än 1 år har Jerina (aka Mespop) flyttat.
(Parentes: Kul att jag sprang på henne lite random idag på busstationen. Vi åkte samma buss. Bussen körde fel!)

Jag ger det ca 1 vecka innan min lägenhet förvandlas till ett ungkarlsnäste!!

Men det kommer vara lite blandade känslor att bo själv nu. Det är skönt att få hela lägenheten själv och kunna vara själv när man bara vill ta det lugnt men det är trist att vara ensam när man är sällskapssjuk. Vi har haft så sjukt roliga och intressanta diskussioner om allt möjligt - kommer sakna dom!


Folk var så nyfikna och emot när Jerina flyttade in. Och alla snackade. Och alla ifrågasatte! Jag menar vem är jag som kommer här och är osjälvisk. Jag måste ju ha en baktanke eller jag måste ju tjäna pengar eller jag måste....
Nej jag måste ingenting och jag är inte skyldig dig en förklaring håll käften! Det kändes bra att få vara osjälvisk. Kanske har med åldern att göra jag vet inte... Har varit rätt självisk länge. Prövat den stilen lixom. Kändes som en bra tidpunkt att ställa upp för någon annan bara jag vet inte. Jag och Jerina kom bra överens och blev riktigt bra vänner. :)

Men visst jag är för snäll. Folk som säger det glömmer bort att jag kanske är extra snäll mot människor jag tycker extra mycket om? Jag kanske är extra snäll mot människor som ger mig energi? What goes around comes around vet ni.


.....


Nu blev det här inlägget väldigt emo. I alla fall ... gott nytt år!

2014 kommer blir grymt. Lovar!

:)

Har suttit hela kvällen och skapat musik!
https://soundcloud.com/mastertonberry/eat-shit-and-fucking-die-3

Namnet kommer från låten Skrillex - Fucking Die. Jag samplade lite från den i slutet!

Blev rätt nöjd. Ska försöka göra musik oftare! Använde 2 appar tillsammans med min OP-1 så jag fick lite bättre tryck. (OP-1 låter ganska spretigt och plastigt ibland)

SLUTA VARA NEGATIVA HELA TIDEN FFS

*hyperventilerar*

...

:)))

Ok men börjar tröttna på negativa människor. Ni vet de som tycker glaset är halvtomt. Pessimistiska människor i vardagen.
Möter de överallt på jobbet och ute bland folk eller överallt på nätet (pessimistens favorittillhåll). Är så less. Det gör mig negativ och pessimistisk också och det vill jag inte. :I

Det är för enkelt att vara elak. Sur. Negativ. Oempatisk. Så de flesta är det. Det är enkelt att välja en pessimistisk syn på livet. Att välja att vara pessimist är att sätta upp en känslomur för att man är rädd för att bli sårad. News flash: Du kommer bli sårad i livet. Det är hur du hanterar det som gör skillnad. Samtidigt som muren skyddar så släpper den heller inte igenom något och låter dig inte känna någon större lycka.

Om man är optimistisk eller går emot rådande trend med ett inlägg om att "jag tycker faktiskt det här är något bra" (valfritt ämne) då blir man utesluten från gruppen som inte orkar ta en diskussion med någon som är positiv till något. Jag funderar på om det i grund och botten är en avundsjuka mot en person som visar att han/hon har rivit ner sin mur så pass mycket och låter vadsomhelst komma i närheten.

Optimisten. Den utdöende rasen.

Man blir bitter och pessimistisk när man blir äldre. För man blir sårad så många gånger i livet (kärlek, vänskap) så att ens känslomur är skittjock och superhög. Jag tror det är därför jag hellre umgås med yngre människor. De har fortfarande en optimistisk livssyn - kanske för de har mindre erfarenheter och inte har hunnit bli så pass sårade i livet ännu. Möter inte så många jämnåriga som fortfarande är optimister. Men det finns undantag! :)

Iaf... är så trött på att behöva försvara mig för att jag är optimistiskt inför det mesta. Varför ska jag försvara mig för något sådant? Det är din negativa inställning till allt som kanske ska ifrågasättas??

Pröva på hur det känns att vara snäll och se världen lite mer som något positivt. Bara för en dag. Kanske för en minut? Pröva. Du dör inte. Lovar! :)