Schabernacks blogg

"Det är som att jag inte spelar någon roll", tänkte jag säga, men det är bara egocentriskt. Jag känner inte ens så.

Något känns mycket fel med att skriva här. Så jag struntar i det. Det kommer bara göra ondare sedan.

Är sjukt sugen på
passivhusbostadsrätt i Öjersjö
bäbis
fredagsmys
vardagsklet
Svensson-liv
(men utan bil och hund tack)

och det känns som att det är fullt möjligt att få det i framtiden. Grejen är bara att jag är "manisk" just nu (yep, än har det inte gått över vilket är fantastiskt och skitbra men skumt) och bara ser allt i rosa fluff. Men det blir bra. Allt sånt löser sig ju för alla andra, så varför skulle det inte göra det för mig? Ska ju bara utbilda mig lite först. Spara ihop till insatsen för ett lån. Sluta oroa mig över att skaffa barn för att den som jag skaffar barn ihop med kanske inte vill va ihop med mig resten av livet. Och med passivhus kan jag ju nästan släppa klimatångesten till och med. Fint.

Det är en skillnad mellan:

"Jag orkar inte"

och:

"Jag orkar inte bry mig".

Engagemanget finns men inte energin, så personligt brev till PB-ansökan, koll av vilka praktikplatser hos SU som verkar intressanta, rangordning av och anmälan till universitetsutbildningar och en massa annat får stå tillbaka. Jag är så himla trött de här dagarna att all ledig tid går åt till lite UNF, Oscar och sedan att sova. Men jag har kul och det är huvudsaken. Jag mår bra, och det är ännu viktigare.

Nä, men det är ju fint när man får uppfostra sina egna dagars upphov till att göra basic grejer som att torka upp på golvet när det har runnit vatten när han diskade en plåt. Grattis, Hilma. Grattis.

Nehej nej, ingen tofu idag heller. Och inga bananer har vi. Det är nu man får vara kreativ och komma på något annat att fritera.
...
Jag känner att chokladbollssmet ligger nära till hands.

MEN det verkar som att jag snarare har övergått till att våga känna saker än till att hata världen när folk inte beter sig som jag vill. Håhå.

Sedan föraktar jag visserligen mig själv rätt hårt för att jag skriver grejer här, men there you go.

Vill bara ligga i sängen hela dagen imorgon också. Hata världen och stirra upp i taket. Jag gjorde det i flera timmar idag och hade kanske hunnit till franskan om jag bara hade orkat. Nu gjorde jag inte det, så jag låg kvar. Först Violeta violeta två varv och sedan Maestro ett varv innan jag tröttnade och vill ha hallonsylt. Vi hade emellertid ingen hallonsylt, så jag tog den lilla schnale av frysta Euroshopper-hallon som vi hade i frysen och tinade på spisen med en matsked socker. Det blev perfekt. Detta var dessutom en sådan gång då jag inte ens reflekterade över det faktum att jag inte ens tänkte tanken att ha någonting till sylten. Det är visserligen ett tecken på likgiltighet, men det är ju sådan jag är nu, så vafan.

(Sedan sa A "din arm lyser röd" och jag svarade "men vaddå, det syns ju inte". "Jo, jag såg.")

Det hade varit så fint. Att bara göra det jag gör bäst. Ligga i sängen. Spränga högtalarna så att jag inte hör eventuella tankar. Stirra ut fläckar i taket tills de bleknar ännu mer. Skita i allt och alla.

-

Och konstant jävla ont i magen. Det är så lustigt; det har psykisk härkomst men blir fysiskt helt av sig själv. Man ba, jaha, det var ju vidrigt av dig. Men jag orkar inte vara bitter och ironisk. Go ahead. Inget kan bli värre nu.

(Och jag höll på att skriva "Onsdag" uppe i rubrikfältet. Say no more.)

Fast, visst, det är klart att det kan bli värre. Det finns en miljard saker som skulle kunna göra mitt liv värre just nu, jag har bara inte ödmjukhet nog att se det.

(Oscar, om (när) du läser det här: Det känns asdumt att skriva det här där du kan se det. Du har ju nog med alla andra. Samtidigt kan jag ju inte gärna censurera mig själv, och nu började jag ju skriva här i stället för på helgon. Synd för mig.)

Egentligen orkar jag inte jobba för att våga lita på folk. Egentligen hade jag helst gått tillbaka till hur jag var när jag var fjorton. Men så kan man ju inte göra.
Så jag försöker lyssna på vad de säger och ta det till mig. Trots att det raseras varje gång någon säger något bra till någon annan, "då gills ju inte det hen sa till mig som lika bra". Håhåhå. Närrå. Sova i hundra år borde man.

Ibland kommer glimtar av den vardagen tillbaka. Som nyss när jag bläddrade igenom gamla bilder på datorn. Plötsligt dök de upp, de där med HW i blont hår och 3D-glasögon rån bion, med glasen utputtade. En av de bilder som jag valde sist jag framkallade bilder - vilket visserligen var ett bra tag sedan - med den aktiva tanken "hon kanske dör snart, då är det faktiskt berättigat att en majoritet av bilderna jag beställer föreställer henne". Det var väl inte så laj kanske. Det var inte så laj alls på den tiden.

Det är inte ofta jag är både ledsen, uppgiven och känner hopplöshet på samma gång. Åtminstone inte på ett allvarligt sätt, ett som inte bara är till för att - på något sätt, även om det inte är med flit - fiska folks sympatier.
Jag är så himla himla trött på huset där jag bor och dess invånare. Inte en enda himla person utom jag och mamma kan hålla ordning vilket gör att allt chanserar och blir skitfult och tröttsamt att vara i. Jag håller mig mest på mitt rum vilket gör att jag känner mig instängd och fet och som att jag aldrig gör något. Tack och lov kommer väl det här kunna ändras från och med kommande vecka i och med att DS-mötena, kören och eventuellt också Junisgruppen sätter igång då. Då har jag anledning att hålla mig hemifrån.
Samtidigt vill jag ju inte det, hålla mig hemifrån. Jag skulle vilja ha ett riktigt hem där jag känner mig trygg och hemma. Vilket förvisso kommer dröja hundra år med den här skitbostadsmarknaden. Håhå jaja.
På något sätt har jag ändå givit upp tanken om ett kollektiv. Jag trodde att det skulle lösa mitt dilemma i och med att jag skulle kunna bo i samma hushåll som mina framtida barns andra förälder och det inte skulle bli så himla stor skillnad när vi gick isär. Trodde att det var den boendeform som allra minst gjorde att man behövde vara utlämnad till folks och sina egna känslor, men kom igen. Då har man ju mångdubblat antalet viljor och känsloliv som man måste ha att göra med - innan man ens har räknat in några barn!

Dessutom lagar Han aldrig mat nu för tiden. Hon går på pulverdiet, äter ingen mat och vill således inte heller laga någon. Men Han verkar ha bestämt sig för att han inte ska ta något ansvar för H och J.
Jag klarar mig ju. Jag bestämde mig för flera år sedan för att det inte fanns utrymme för att jag också skulle ta plats och uppmärksamhet i anspråk. Jag lagar min egen jävla mat (förutsatt att Han KÖPER RÄTT JÄVLA INGREDI-FUCKING-ENSER). Det är väl ändå så man får göra när man har en aaaaavvikande dieeet.

Nä. Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att djupdyka i Julia Nunes' Youtube-klipp och glömma bort att jag helst av allt vill ha en familj som älskar mig och sätter mig bland de främsta. En som alltid finns där och som jag känner mig trygg med och vars kärlek jag kan lita på.

Oh stop crying, sissy...

Kallade just Olga för Oscar. Det var intressant. Vi brukar inte blanda in tjejnamn i de där hopblandningarna. Måste vara något med begynnelsebokstäverna.

(Nämnda kattskrälle - Olga alltså - försatte strax därefter min dator i vänteläge genom att gå på tangentbordet et cetera. Känner mig priviligierad som får dela bostad med flertalet dylika klipska djur.)

Nu jagar hon en garnboll på golvet. Åh. Ungdomen, va!

Det är som Dennis säger (eller sade, för nu verkar det ju som att våra msn-liv går skilda vägar vilket gör att vår kontakt upphör) att jag är, eller i alla fall kommer bli, kattkvinna. Handla på Lidl (obs: det har hänt en gång. Jag hade Tysklandsabstinens och behövde Tictac och Apfelstrudel. Strudeln var dessutom vegansk vilket var passande då detta var precis i skarven mellan mitt liv som vegetarian och det som vegan. Så värst bra ska jag väl inte säga att den smakade, och jag både drack te och halvt om halvt brände upp ugnen vid tillfället i fråga, men likjävlaväl var det tysk Apfelstrudel från Tyskland. Eller från Lidl i alla fall). Ha...katter, ja. Det är dessa två punkter som karaktäriserar en kattkvinna: 1) Veckohandlingar på Lidl (men jag tänker inte göra ett utvik om vilka varor jag föreställer mig att hon köper), 2) katter. I mitt hus bor tre. En av dem tillhör min syster, vilken således är mest kattkvinna då hon äger en katt till hundra procent, eller möjligen till femtio om man räknar hennes pojkvän som delägare. Därefter följer de båda andra katterna som ägs av eller äger alla fem i hushållet deltagande familjemedlemmar. Detta gör 0,4 delar katt per person och så är allt frid och fröjd.

Nu svamlade jag. Det var det länge sedan jag gjorde. Men så blev jag självmedveten igen, och nu tänker jag att jag i sann Alliansen-anda borde privatisera detta inlägg så att världen slipper läsa mina raljeranden. Men se det går jag inte på! (Alltså... Ja, det där med mina olika jag är en vetenskap om vilken jag heller inte tänker göra något utvik nu.) This stays. Nåt skit ska man ju fylla ut med.

Osså bryter hon rubriktrenden! Den gamla fina Helgon-traditionen - pots veck, baura!
Onsdag är för övrigt min sämsta dag. Inga jämförelser i övrigt.