Torsdag

Det är inte ofta jag är både ledsen, uppgiven och känner hopplöshet på samma gång. Åtminstone inte på ett allvarligt sätt, ett som inte bara är till för att - på något sätt, även om det inte är med flit - fiska folks sympatier.
Jag är så himla himla trött på huset där jag bor och dess invånare. Inte en enda himla person utom jag och mamma kan hålla ordning vilket gör att allt chanserar och blir skitfult och tröttsamt att vara i. Jag håller mig mest på mitt rum vilket gör att jag känner mig instängd och fet och som att jag aldrig gör något. Tack och lov kommer väl det här kunna ändras från och med kommande vecka i och med att DS-mötena, kören och eventuellt också Junisgruppen sätter igång då. Då har jag anledning att hålla mig hemifrån.
Samtidigt vill jag ju inte det, hålla mig hemifrån. Jag skulle vilja ha ett riktigt hem där jag känner mig trygg och hemma. Vilket förvisso kommer dröja hundra år med den här skitbostadsmarknaden. Håhå jaja.
På något sätt har jag ändå givit upp tanken om ett kollektiv. Jag trodde att det skulle lösa mitt dilemma i och med att jag skulle kunna bo i samma hushåll som mina framtida barns andra förälder och det inte skulle bli så himla stor skillnad när vi gick isär. Trodde att det var den boendeform som allra minst gjorde att man behövde vara utlämnad till folks och sina egna känslor, men kom igen. Då har man ju mångdubblat antalet viljor och känsloliv som man måste ha att göra med - innan man ens har räknat in några barn!

Dessutom lagar Han aldrig mat nu för tiden. Hon går på pulverdiet, äter ingen mat och vill således inte heller laga någon. Men Han verkar ha bestämt sig för att han inte ska ta något ansvar för H och J.
Jag klarar mig ju. Jag bestämde mig för flera år sedan för att det inte fanns utrymme för att jag också skulle ta plats och uppmärksamhet i anspråk. Jag lagar min egen jävla mat (förutsatt att Han KÖPER RÄTT JÄVLA INGREDI-FUCKING-ENSER). Det är väl ändå så man får göra när man har en aaaaavvikande dieeet.

Nä. Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att djupdyka i Julia Nunes' Youtube-klipp och glömma bort att jag helst av allt vill ha en familj som älskar mig och sätter mig bland de främsta. En som alltid finns där och som jag känner mig trygg med och vars kärlek jag kan lita på.

Oh stop crying, sissy...