Markattas blogg

GAAAAH jag har aldrig mått såhär illa/dåligt i hela mitt liv. Jag tror jag sover bort mitt liv… HEJDÅ KÄRA VÄRLD

Jag sitter i ett litet rum någonstans i Sverige, jag dricker Earl Grey och lyssnar på gamla LP-skivor. Under min eftermiddagspromenad mötte jag en liten dam. Vi hade mycket gemensamt. Livet på landet är ibland bättre än i stan.

"Du är en emotionellt ostabil människa och du är en överdriven optimist och hjärndöd".
Vet inte riktigt vad jag ska svara... Hoppas du förstår att du är jävligt destruktiv

De senaste dagarna har jag bara gått omkring och känt mig helt tom, kan inte känna glädje, jag känner ingen empati, sorg eller kärlek. Mina "kärlekskänslor" är som bortblåsta och min kropp är som ett tomt skal som inte ens lever. Jag bara överlever. Jag känner inte hunger eller ilska. Inte någonting. Jag är varken glad eller ledsen över mitt liv, så hur ska jag kunna vara lycklig? Det är något som inte min vän förstod idag. Jag pratade med henne i telefon. Hennes argument till varför jag ska vara "glad" eller "lycklig" bestod mest av meningslösa saker som "du har bra betyg", "du är snygg", "du är smal", "du har gott om pengar", "du är smart" och en rad klagomål om varför jag är bortskämd, att jag redan har allt och att jag bara deppar för att jag är uttråkad.

Hur ska man kunna vara lycklig när man bara är ett jävla skal? Om man inte känner något? Det spelar verkligen ingen roll hur jävla bra mina betyg är, eller om jag är smal, tjock, fet, knubbig, benig eller bara normal. Det kan ju inte få mig lyckligare eller hjälpa mig att få tillbaka mina känslor.

Mitt liv består bara av en miljon svarslösa frågor som är omöjliga att besvara.

Jag fattar inte.

Matljud. Tycker att det är det äckligast som finns. Just nu har jag speciellt fobi mot folk som äter mandariner. Lukten av nagelavrivna skal, vita trådiga klyftor som delas med ett äckligt läte, när saften rinner som en kladdig hinna över händerna. Sedan när klyftan stoppas in i munnen blir det som att tugga på gråsuggor, hinnan över köttet spricker med ett äckligt kras, käkar som låter och munnar som öppnas. FY.

Även fast jag hela tiden är omgiven av de finaste människorna, känner jag mig så ensam.

Idag så gjorde jag en otroligt dum sak. Jag vägde mig hemma hos en vän. Och trots att jag lovat mig själv att aldrig stirra mig blind på siffror så har jag känt mig ful hela dagen. SKÄRP DIG AMANDA.

Jag lider av en extrem scenskräck. Det känns som att rösten ska slitas mitt i tu, som att mitt ansikte ska bli så rött, mina kinder bli så heta att jag ska koka. Jag gillar inte att prata högt inför folk, är så rädd att det ska bli fel när jag bara vill att allt ska bli perfekt. Kan något bli helt perfekt? Eller?

Jag har aldrig upplevt perfektion i hela mitt liv. I allt jag gör hittar jag fel. Jag är för pratig, jag är för tyst, jag är för på, jag är för feg, jag är för rädd, jag är för slö. I alla mina kroppsdelar hittar jag fel. Jag är för lång, för fult hår, korta fingrar, tjocka vader, tjocka lår, för spinkiga överarmar, för äcklig bröstkorg, för stora höfter. Jag bör verkligen inte tänka så eftersom jag vet hur lätt det är att dras tillbaka men det är så svårt när alla andra är så perfekta. Varför kan jag aldrig uppnå perfektion? Inte någon gång ens?

Mitt huvud säger att jag inte kan uppnå perfektion längre genom att svälta eller att skada mig själv men bara att vilja uppnå det så stark, bryter ned mig dag för dag.

Igår gjorde jag något jag inte skulle gjort, jag fastade. Får så mycket skuldkänslor idag och jag träffade mitt "ex" idag på Odenplan. Höll på att bryta ihop, mindre kul. Grät nästan efteråt. Jag saknar honom så-fast ändå inte. Jag visste inte hur jag skulle tänka.

Men fastan gjorde så jag kände mig bättre och finare idag på något sätt, får bara inte fortsätta med mitt beteende som jag haft på sistonde.

Att få koll på varför jag inte är helt frisk än egentligen. Tycker fortfarande att dagis, 2-5 år är en stor portion. Oh God.
http://www.aftonbladet.se/halsa/article11966227.ab