KOMPLICERADs blogg

Jag: Har du ett hjärta av guld?
Han: Ja, faktiskt. Men det är många som stampar på det och det gör ont..
Jag: ... Ehm, ja, tråkigt.
Han: Anser du dig ha ett hjärta av guld?
Jag: Nej, mitt hjärta är av is och stål hehe.

Första dagen i Karibien gjorde han stor entré i mitt hjärta. Han var den långsovande festkillen som vi alltid väntade på innan vi drog oss mot stranden. Fick smeknamnet Princess och trots missnöje så bar han det med viss stolthet. Konstigt nog såg han alltid bara mig och efter alla gått och lagt sig kom han till vårt rum där jag satt kvar utanför och lyssnade på musik. Efter våra långa, djupa, roliga, sorgliga nattkonversationer blev han den enda för mig. Han erkända sina känslor för mig under en pubkväll med vår EBS-grupp och efter det var det bara vi. Alltid. Aldrig mått så bra i hela mitt liv någonsin, han är för perfekt för att vara sann.

Månaden gick för fort och jag kom hem igår. Försöker att inte tänka på honom för mycket eftersom saknaden är för stor. Om ungefär 2 veckor ska jag tillbaka till karibien för att träffa honom och bara honom. Vi ska upptäcka, mysa, äta gott och bara älska varandra så som vi gör bäst.

Förstår inte att detta händer mig, så overkligt men fy vad jag njuter!!!!

Idag är sorgens dag. Idag har nämligen världens finaste hund somnat in. Jag lät kenneln köpa tillbaka honom då mina studier tog upp alldeles för mycket av min tid, och jag ville ju bara hans bästa. Det är trots allt min baby vi snackar om. Min guldklimp. Mitt livsbränsle. Mitt allt.

Idag fick jag ett meddelande från kennelägaren om att de besökt vet idag och att han hade sådana smärtor i ena benet och på inrådan av vet låtit honom somna in.

Vet inte vad jag ska göra. Gråter sönder. Min själ har svartnat. En bit av mig dör och det finns inget jag kan göra åt det. Samma datum som min pappa dog och med samma årsintervall som pappa, morfar och mormor dött. Fem år. Efter varandra. Orkar inte. Vill inte. Har så ont. Ont i kroppen. Ont i huvudet. Ont i själen. Ont i hjärtat. Ont i ögonen. Ont överallt.

Faktiskt. Enda anledningen till varför jag klarar av att ha muntliga redovisningar i skolan är för att jag vet om och ser hur jobbigt det är för alla andra. Många skakar eller blir röda på halsen och i ansiktet. Röster nära att brista och vattniga ögon. Jag saknar kunskap att trösta och få andra människor att må bättre, istället har jag fått öva på att vara.. tja.. Stryktålig. Jag ställer mig alltid upp, själv. Och går alltid vidare, själv. Jag är mig själv och endast med mig själv kan jag ta mig någon vart - eftersom jag (tyvärr) fått växa upp under sådana omständigheter. Idag är det min styrka. Jag lärde mig använda denna typ av livssituation som min styrka för knappt ett halvår sen. Det har kommit att bli en stor pusselbit till förståelse och livslycka. Så när jag nu går på redovisningar och ser andras nervositet och hur kroppsspråket deras skriker efter hjälp bygger jag upp en slags adrenalinkick som INTE har något med den fly-känsla jag normalt brukar uppleva annars.

Detsamma kan impliceras på andra jobbiga vardagssituationer, mycket tack vare jodel(otroligt nog). Men tack vare jodel läser jag så mycket skit om folks rädslor och inte. Jag är fortfarande i chock över hur många människor som verkar tänka så likt mig, inom samma ramar och fundera över samma åsikter - ibland med samma åsikter. Jag känner mig verkligen inte unik i lika stor utsträckning som innan jodel, på gott och ont, men det har gett mig en otrolig överblick över hur jag själv kan och ska utvecklas.

Idag skulle jag säga att jag är lite för utvecklad för min egen ålder då umgänge i min egna ålder blir för osäkert och aningen barnsligt för min smak. Jag har visserligen alltid varit lillgammal, men detta är bara löjligt. Istället försöker jag bara hänga med min väninna och är ute i princip varje dag och lär känna nya människor varje dag. De mest intressanta samtalen blir ju med personer som är några år äldre än mig, haha. Men jag klagar inte.

Är så glad att jag flyttade hit till Uppsala då jag aldrig skulle kunna utvecklas till den grad som jag nu gjort i lilla Piteå. Aldrig att jag tänker flytta tillbaka dit.

Skönt att skriva av sig, nu ska jag sminka mig och sedan dra ut på klubb och träffa mer nya människor! Älskar att träffa nya människor(inte bygga en relation med någon eller skaffa nya "vänner", utan bara träffa nya människor och sen vinka hejdå). På fredag far jag till Piteå någon dag, sedan kroatien och efter det karibien.

Efter jag kom över min osäkerhet har jag verkligen börjat njuta av livet till max, och jag njuter av varje sekund. V a r j e. Skulle jag dö imorgon skulle jag inte ångra ett skit och det är en sådan enorm trygghet att känna så. Detta är vad jag gjort det senaste halvåret som jag rekommenderar alla att börja göra: Ta risker(big risks!), bli kär, träffa folk, gå utanför din comfort-zone, gör misstag(stooora sådana), skapa minnen, utforska världen, var spontan och våga älska. Fullt medveten om att denna livsstil inte passar alla men alla bör i alla fall testa för det är hur som helst sjukt värt.

Peace hörrni!!

Under de senaste året har jag träffat världens mest underbara vän. Tack vare vår vänskap har jag verkligen kunnat utvecklas och idag mår jag så underbart bra. Jag har, på något sätt, fått tiden som behövdes för att lära mig uppskatta och älska mig själv mer än någonsin tidigare. Med detta menar jag dock inte att jag ser ner på andra eller att jag ser mig själv vara av högre värde. Jag har bara lärt mig uppskatta mitt eget värde som betydelsefullt, och med det även utvecklat en helt ny och stark ödmjukhet gentemot omvärlden. Några gånger det senaste halvåret har jag fått höra att min närvaro blivit uppskattad och att min självsäkerhet är betryggande och attraktiv. Samtidigt är det även en förlust, då jag inte längre finner det givande att umgås med någon som är osäker. Varken för mig eller hen. Och det täcker väldigt många. Så tyvärr måste jag nog erkänna att jag blivit ganska selektiv på grund av detta, och det känns tråkigt då jag har börjat älska att vara social och umgås(numera med rätt typ av människor).

Vet egentligen inte varför jag skriver detta. Men det var ju ett tag sen jag uppdaterade min blogg här på EC, så varför inte dela med mig av det mest fantastiska som hänt mig(trots nackdelarna)?

Poängen med texten är väl att.. Tja, det är underskattat att älska sig själv. Jag skrev en jodel om varför det är en sådan tabu att älska sig själv varpå någon gav ett extremt(enligt min mening) bra svar:

"I ett samhälle som är uppbyggt på folkets osäkerhet är det rebelliskt att älska sig själv. Och vem gillar rebeller förutom rebellerna själv?"

hmmmm..

Ok. Jag raggade upp en DJ för ett tag sen. Efter första gången vi träffades blev jag head over heels, men tog beslutet att försöka tygla mig själv och ligga lågt. Extremt lågt. Så att han inte skulle bli rädd för att jag var kär i honom eller så att jag inte heller började flyga ovan jord, liksom. Sen börjar han ignorera mig. Och jag skriver. Och tjatar. Vill ha mer. Vill se honom igen. Tillslut(igår!) svarar han att det verkar som att vi vill olika saker och att vi inte bör ses med risk för att jag blir sårad. Upplägget blir på ett sådant sätt att han framstår söka sex bara, och jag något mer. Ifrågasätter detta och förklarar sedan att jag endast är ute efter att tillfredställa mina sexuella behov med en snygg kille(och han är damn fine alltså!) varpå han ignorerar en lång stund men ger mig sen ett kort svar: "om det är på det viset"(??). Sitter och är stolt över mig själv, sjukt glad att jag lyckades lura honom att vi ska ses igen(tror jag?). Samtidigt känns det jobbigt att förtrycka de starka känslor jag hyser för honom. Så efter en stund skriver jag som det är. Att jag nog har en stor crush på honom och att han har rätt, blir nog bäst att inte ses. Vad tror ni händer? Killen blir social och skriver sedan att om det stämmer vill han väldigt gärna ses igen!!!! Dör. DÖR. Vaknade nu och såg det. Kan inte somna om. Dör.

För att jag inte svarar på alla pm eller gb's ni skriver! Istället för att privat be om ursäkt till alla tänker jag att jag skriver ett blogginlägg om det. Men det är absolut inget personligt - har helt enkelt inte tid om du inte är extremt intressant eller tjatig. Hehe.

Idag eller imorgon dör min mormor. På grund av en felbedömning av Skellefteå sjukhus. Någon som har någon erfarenhet av att stämma sjukhus? Tveka inte att kontakta mig om så är fallet.

Nu är det bara jag, astrid, mamma och moster mot resten av världen. Fan att alla ska gå och dö. Vi fixar inte detta ensam. För mycket sorg. För tungt.

Alltså jag kan inte sluta titta på den här musikvideon hahaha. Kvinnokroppen är fan FIN. Manskroppen däremot är bara jävligt sexig. Lyssnar på denna musikvideo medan jag pluggar, växlar mellan att skriva tenta och titta på videon. Sen ska jag dra till gymmet, kan äntligen styrketräna efter att jag gjort min tatuering. Musikvideon är fan fett peppande, vill träna nununu när jag ser den åh. Vill känna svett rinna längs mina armar och rygg. Nytt liv efter 2016 - jag älskar det:)

Efter att min telefon blev stulen har jag köpt en ny - LG G4. Jag är så nöjd. Älskar LG. Så mycket. LG love forever. Mm. Så nu tar jag mycket bilder och lägger upp på min snap igen(denijohnsonnnn) men jag lägger typ bara upp bilder på öl och mat. Ibland fyllebilder och klubbvideos hehehhih. Samt även bilder på min hund. (Adda!!). Har en öppen snapchat så just do it.

Förövrigt är jag fullt upptagen med att låtsas ha en crush på en kille jag egentligen inte har en crush på. Varför, undrar ni säkert? Ja, eftersom att när jag försökte förklara för honom att jag inte är intresserad tog han väldigt illa upp och portade mig från listor, pubar och klubbar. Han är rätt högt uppsatt i uppsala-student-världen så ja. That's life. Han är hur som helst glad nu och jag låtsas som om det är för att jag är för rädd för att bli kär i honom som jag inte vill kyssas eller ligga. Åhhhh så arg på mig själv. Varför kan jag inte bara sätta ner foten och bråka med honom? Tror jag är lite konflikträdd. Inte för att jag mår dåligt av att ha beundrare men jag känner mig ju fett elak haha:( Vad skulle ni göra??

Imorgon ska jag till stockholm och göra en vattenfärgstatuering hos Pavel Krim. Längtar!! Det kommer bli SÅ fett! Imorgonkväll är det dessutom klubb för valentine-singlar hehehehhe.....