Utvecklas tack vare osäkra människor

Faktiskt. Enda anledningen till varför jag klarar av att ha muntliga redovisningar i skolan är för att jag vet om och ser hur jobbigt det är för alla andra. Många skakar eller blir röda på halsen och i ansiktet. Röster nära att brista och vattniga ögon. Jag saknar kunskap att trösta och få andra människor att må bättre, istället har jag fått öva på att vara.. tja.. Stryktålig. Jag ställer mig alltid upp, själv. Och går alltid vidare, själv. Jag är mig själv och endast med mig själv kan jag ta mig någon vart - eftersom jag (tyvärr) fått växa upp under sådana omständigheter. Idag är det min styrka. Jag lärde mig använda denna typ av livssituation som min styrka för knappt ett halvår sen. Det har kommit att bli en stor pusselbit till förståelse och livslycka. Så när jag nu går på redovisningar och ser andras nervositet och hur kroppsspråket deras skriker efter hjälp bygger jag upp en slags adrenalinkick som INTE har något med den fly-känsla jag normalt brukar uppleva annars.

Detsamma kan impliceras på andra jobbiga vardagssituationer, mycket tack vare jodel(otroligt nog). Men tack vare jodel läser jag så mycket skit om folks rädslor och inte. Jag är fortfarande i chock över hur många människor som verkar tänka så likt mig, inom samma ramar och fundera över samma åsikter - ibland med samma åsikter. Jag känner mig verkligen inte unik i lika stor utsträckning som innan jodel, på gott och ont, men det har gett mig en otrolig överblick över hur jag själv kan och ska utvecklas.

Idag skulle jag säga att jag är lite för utvecklad för min egen ålder då umgänge i min egna ålder blir för osäkert och aningen barnsligt för min smak. Jag har visserligen alltid varit lillgammal, men detta är bara löjligt. Istället försöker jag bara hänga med min väninna och är ute i princip varje dag och lär känna nya människor varje dag. De mest intressanta samtalen blir ju med personer som är några år äldre än mig, haha. Men jag klagar inte.

Är så glad att jag flyttade hit till Uppsala då jag aldrig skulle kunna utvecklas till den grad som jag nu gjort i lilla Piteå. Aldrig att jag tänker flytta tillbaka dit.

Skönt att skriva av sig, nu ska jag sminka mig och sedan dra ut på klubb och träffa mer nya människor! Älskar att träffa nya människor(inte bygga en relation med någon eller skaffa nya "vänner", utan bara träffa nya människor och sen vinka hejdå). På fredag far jag till Piteå någon dag, sedan kroatien och efter det karibien.

Efter jag kom över min osäkerhet har jag verkligen börjat njuta av livet till max, och jag njuter av varje sekund. V a r j e. Skulle jag dö imorgon skulle jag inte ångra ett skit och det är en sådan enorm trygghet att känna så. Detta är vad jag gjort det senaste halvåret som jag rekommenderar alla att börja göra: Ta risker(big risks!), bli kär, träffa folk, gå utanför din comfort-zone, gör misstag(stooora sådana), skapa minnen, utforska världen, var spontan och våga älska. Fullt medveten om att denna livsstil inte passar alla men alla bör i alla fall testa för det är hur som helst sjukt värt.

Peace hörrni!!