busbarns blogg

David är tillbaka i stan och jag är så jävla rädd. Har inte kunnat äta på två dagar för att ångesten är skyhög. Vad fan ska jag ta mig till? Vet inte vad jag ska göra med mig själv. Vill krypa in och gömma mig i en stor stark mans famn, men har ingen. Egentligen vet jag nog om att mitt rädsla är något obefogad i dagsläget men det förändrar inte min situation att jag vill fly hals över huvud här ifrån

Vet knappt om jag vågar skriva det här. Vet inte om jag vågar bege mig in i mitt huvud. Men jag ska göra det ändå för jag tror att det kan vara bra att göra.
Igår hade vi gruppterapi. Det var det absolut tuffaste gruppterapin någonsin för att både deltagare, framförallt en tjej och gruppledarna ifrågasatte mitt absolut innersta och det gjorde så ont. Skapade sådant brutalt kaos i mig. Fick mig att känna mig så fel och hemsk. Fel och misslyckad. Konstig och fel.
Satte igång brutala känslor av rädsla och skam.
För mig är det väldigt viktigt att skilja på mig och min Borderline. Jag vill komma ihåg att det finns någonting frisk hos mig och att det inte bara är det sjuka. För jag ser min borderline som en sjukdom, en fiende att kämpa emot för att bli frisk. Jag vet att jag kanske aldrig kommer kunna bli helt frisk, att jag alltid kommer att ha kvar delar ur min sjukdom som jag kommer få kämpa mot. Men jag ÄR inte min sjukdom. JAG är så mycket mer än min borderline, så mycket, mycket mer. Sjukdomen manifesterar sig själv inte riktigt som andra sjukdomar kanske, somatiska sjukdomar, det är ingen tumör, det är mer likt bakterier som attackerar min kropp gissar jag. Någonting som ständigt finns i mig, kanske likt en förkylning som alla får nu och då, men egentligen är det vinterflunsan. Lite värre, stannar längre och är väldigt likt det som alla får nu och då. Att skilja på mig och min sjukdom är för mig livsviktig för det ger mig någonting att aktivt kämpa emot, det gör att jag kan börja skilja på vad som är frisk och vad som inte är frisk, vad jag behöver jobba med och vad som är jag. En livlina, för att utan den känns allting, tomt, skrämmande och hopplöst. Då kan jag lika gärna lägga mig ner och dö, för då ÄR det MIG det är fel på, det är jag som är fel. Så äckligt jävla fel och hemsk. Människor jag gör illa, mig själv när jag gör mig illa, det bara är sådan jag är och jag klarar inte av det. Då finns det inte längre något hopp ingenting att hålla fast vid. Då ser jag inte längre någon anledning att kämpa vidare.
På terapin sa en av gruppdeltagarna att hon blev irriterad när jag pratade om min borderline som någonting man får, som någonting som jag kan skylla på när det kaosar totalt i relationer etc. När jag får känslostormar som är så starka att jag inte vet var jag ska ta vägen och enda sättet att hantera livet är att skada sig själv. Sätta sig och skära upp låren. För det är det eller dö, för att stanna i känslan är en total omöjlighet. Det går inte, det är inte fysiskt möjligt för det skadar mig. Det river och sliter upp min insida, får det att blöda missfärgat blod ur mina ögon när jag går sönder inombords. Jag skyller ifrån mig på min borderline. När jag får för mig i relationer utan någon som helst anledning att personer hatar mig och att jag därför inte förtjänar att leva längre, och jag säger att det är min borderline och distanserar mig själv från det och ser det som någonting sjukt och att där vill jag inte vara och skulle aldrig vara om jag var i balans och min borderline spökar så fruktansvärt just då, så skyller jag ifrån mig. Tar ifrån mig själv mitt ansvar.
Jag vet att det finns starka känslor, men det är viktigt att skilja på dem för mig, ena är som en förkylning och det andra är lunginflammation och även om det är väldigt lika varandra så finns det skillnader som går att lära sig att känna igen. Det går att känna skillnad på en vanligt mentaliseringssammanbrott som är normalt, som vem som helst kan få i stressade situationer, och när det går helt out of hand och borderlinen tar överhand och gör allting kaos. När ångesten ger mig panikångest, eller bara att gå och starta tvättmaskinen i tvättstugan känns så svårt att jag vill skrika och gråta och gömma mig i sängen. Det är inte normalt. Rädslan, ångesten, skammen, ledsamheten som blir så starka att jag inte kan hantera dem, av vardagssysslor, det är inte normalt. Det är ett sjukt beteende.
Men de ifrågasatte vad som är sjukt, finns det sjuka beteenden? Du mår bara dåligt Linnea och det som händer dig är normalt, det som är onormalt är bara bekymren det ger dig. Fast vi kan inte säga att det är onormalt heller, för vad är normalt?
Det som är normalt är det som är inom normalkurvan, jag befinner mig utanför normalkurvan, inte alltid, men ibland gör jag det, och när jag gör det så är min borderline stökig med mig. DÅ är jag SJUK. Då KAN jag skylla på min borderline och det är inte fel på något sätt. Men borderlinen är samtidigt en del av mig, den klingar sig fast i min kropp, i mitt sinne, i min hjärna och jag måste lära mig att hantera den så att jag sen kan bli frisk. Så att jag inte hamnar där, att jag inte hamnar där.
Jag minns ytterst lite av vad som sades på gruppen förutom det lilla jag har skrivit. Det var sådant kaos och uppror i mig och det enda jag kunde tänka på var att jag skulle sluta i gruppen, ge upp, åka hem och skada mig och eventuellt ta livet av mig. Allt för att ta mig ur känslan jag var i. Smärtan. Skammen, sorgen.
Sorgen över hur sjuk jag varit (Sjuk, du menar hur dåligt du mått? NEJ JAG MENAR SJUK JAG KAN MÅ DÅLIGT UTAN ATT DET ÄR SJUKT) och hur jag inte har någon identitet, hur jag fortfarande letar efter vad som är jag, vem jag är. För min identitet var mitt dåliga mående, mina djupa depressioner innan jag träffade David och han tog ifrån mig det sista jag hade av en frisk identitet, och jag utan honom inte var någon. Sedan dess har jag kämpat med att hitta vem jag är, mina egna intressen, vad och vem jag är, vem jag var innan jag blev sjuk och hur jag ska hitta tillbaka dit igen. För det finns ingenting som jag önskar mer. För jag minns en tid innan min borderline. När jag befann mig inom normalkurvan. När jag var frisk.
Det gör så ont i mig och ger mig så mycket ångest att skriva om det här, men det var tvungen att komma ut.

Kände mig fett snygg. Tänkte bara meddela det.

Mår något bättre idag, njuter av det något så otroligt. Lyssnar på julmusik och tittar på Oxy som ligger och myser i en fåtölj.
Saknar Valentine något så otroligt just idag och ska snart åka iväg och måla. Håller på med en väldigt stor tavla just nu som är ungefär 1,5m x1m som jag hoppas att jag ska bli något så när nöjd med iallafall.
Tänkte visa er min favoritvägg i lägenheten förresten. Nu när jag sitter vid datorn och kan lägga in bilder. Och så måste ni ju få en bild på min lilla bebis också.

jag mår så jävla skumt just nu. Lycklig och deprimerad med ångest, samtidigt. Hur går det ens ihop? Hur kan en känna lycka och depression samtidigt? Är så glad för allting jag har runt om mig, för alla människor, för min kisse (Som jag är väldigt arg på för att hon har bitit sönder tre mobilkablar på två veckor) för att min lägenhet är fin, för att det är jul snart (visste inte att jag kunde vara glad över det ens) och för min världens finaste familj. Samtidigt är jag så jävla tom och hopplös och trött och vill bara försvinna. Inte ha kontakt med någon och bara plöja tv-serier i min ensamhet. Vill städa lägenheten så att den är fin, men har ingen ork till det. Har ingen ork till någonting. Vet inte vad jag ska ta mig till för att ta mig ur det här. Har varit såhär låg i ungefär fyra veckor nu. Blir absolut tokig.
Längtar dock till imorgon. Längtar efter att sminka mig och få känna mig kanske rent ut av snygg. Längtar efter att åka och måla för att jag vet att det är bra för mig. Ska slänga in en snygg selfie också för att jag kan.

Knaprat piller.
Druckit vin.
Däckat.
Haft massvis med analsex eftersom jag hade just fått min mens.
Fått oralsex tills typ hela jag skakat.
Slickat fitta.
Sugit kuk.
Varit på krogen.
Rökt under fläkten.
Korsat fram mellan vinglas, flaskor och smink.
Varit naken.
Blivit upphånglad av en tjej på krogen.
Fått gratis drinkar.
Motat bort äckliga män.
Lyssnat på Kent.
Mått dåligt.
Mått underbart på kemiskt framställd lycka.
Och nu mår jag bra utan kemiskt framställd lycka.

Funderade på att skriva någonting i gårnatt men var för trött.
Festade igår. Började må jättedåligt. Åkte hem med Simon efter hot om att jag skulle skära mig. Känner mig så jävla hemsk som hotade om något sådant. Eller faktum är att det inte var något hot, det var fullständig sanning, jag visste att åkte jag hem ensam skulle jag sätta mig och skära mig. Och då fick Simon ta den smällen att åka hem med mig och skippa efterfesten som han så gärna ville åka på. Usch. Jag mår nästan illa i skam.
Mår sjukt dåligt idag också. Vill bara hänga mig. Strunta i att fortsätta kämpa. Varför ska livet vara en sådan jävla kamp. Jag förstår inte.

Det gör så ont i mig, jag känner mig så jävla ensam, så tom. Funderar allvarligt på att återgå till David bara för att slippa vara så förbannat jävla ensam. Behöver någon här, hos mig, med mig. Någon som kan hjälpa mig att begrava tomheten

TW: Självmord, självskadebeteende, ätstörningar

Det är sådant jävla kaos i huvudet. Sådant jävla kaos. Är så jävla ledsen. Vill bara lägga mig och gråta ögonen ur mig men det kommer ingenting. Ingenting. Inget missfärgat blod ur mina ögon från ett trasigt hjärta.
Känner mig så hopplös. Så jävla tom och full med känslor på samma gång. Vet inte vad jag ska ta mig till. För det enda sättet att hantera det här är att skära mig. Är dock inte ens säker på att det fungerar. Det är inte alltid det fungerar. Är det värt det? Alla som blir besvikna och ledsna på mig när de ser mina sår.
Skammen.
Allra helst vill jag hänga mig. Jag vet att jag vågar. Vet att jag vill. Men står jag ut med skammen? Ser alla framför mig. Ser begravningen och paniken och sorgen hos mina nära. Kan jag utsätta mina systrar för det? Mina älskade små systrar? Kan jag utsätta min kusin för det? Hon är bara sex, hon ska inte behöva förlora någon nära sig i den åldern. Varför tänker jag på alla andra. Varför kan jag inte bara tänka på mig själv och min smärta. Varför fortsätter jag att plåga mig själv för andra?
Varför är jag ständigt så fylld med skam?
Jag har blivit tjock. På riktigt. Hela magen är fylld med äckliga bristningar. Vill sätta mig och skära mig över dem. Täcka dem med vanliga sår, vanliga ärr så jag inte behöver skämmas över dem sen. Jag skrev när jag var yngre att jag inte fick vara tjock för att så fort jag blev tjock förlorade jag mitt värde som människa. Ingen annan gjorde det. Hos andra såg jag det inte och älskade över allting annat ändå, men just jag. De vanliga reglerna kan inte appliceras på mig. För mig gäller det andra regler. Och nu är jag tjock. Utan värde som människa.
Skam.
Försöker fylla mitt liv med vackra saker utanpå för att lindra det onda inuti. Det fungerar inte. Bygger upp en illusion för mig själv och andra om att det är så jävla mycket bättre än vad det egentligen är. Att om allting är vackert och perfekt runt om mig så kommer även insidan att bli det. Tyvärr fungerar inte världen så har jag märkt. Tyvärr kan jag inte polera mig själv frisk. Varför kan inte utvägen få vara självmord? Bara slippa allting och förlora mitt medvetande, sluta existera och bara försvinna.

Vill jag knulla eller sova mest, det är frågan