busbarns blogg



Tjej, 29 år. Bor i Skellefteå, Västerbottens län. Är offline

busbarn

Senaste inläggen

Hah.
20 februari 2023 kl. 19:29
TW suicid
9 juli 2021 kl. 01:38
Första blogginlägget på hur många år som helst?
20 april 2020 kl. 20:15
EC och dess människor nu för tiden
23 februari 2018 kl. 20:08
Blablabla titel osv
8 februari 2018 kl. 12:10
Fantastisk helg
5 februari 2018 kl. 18:09
Marilyn och jag
29 januari 2018 kl. 12:10
Tbt Seterra
28 januari 2018 kl. 22:57
Att helt plötsligt vara vuxen
28 januari 2018 kl. 14:22
Satahormoner
27 januari 2018 kl. 12:46
Visa alla

Fakta

Riktigt namn: Linnea Civilstatus: Singel
Läggning: Bisexuell
Intresse: Kreativitet
Bor: I skogen
Politik: Röd
Dricker: Vin
Musikstil: Allt
Klädstil: Blandat
Medlem sedan: 2008-09-06

TW TW TW TW

TW: Självmord, självskadebeteende, ätstörningar

Det är sådant jävla kaos i huvudet. Sådant jävla kaos. Är så jävla ledsen. Vill bara lägga mig och gråta ögonen ur mig men det kommer ingenting. Ingenting. Inget missfärgat blod ur mina ögon från ett trasigt hjärta.
Känner mig så hopplös. Så jävla tom och full med känslor på samma gång. Vet inte vad jag ska ta mig till. För det enda sättet att hantera det här är att skära mig. Är dock inte ens säker på att det fungerar. Det är inte alltid det fungerar. Är det värt det? Alla som blir besvikna och ledsna på mig när de ser mina sår.
Skammen.
Allra helst vill jag hänga mig. Jag vet att jag vågar. Vet att jag vill. Men står jag ut med skammen? Ser alla framför mig. Ser begravningen och paniken och sorgen hos mina nära. Kan jag utsätta mina systrar för det? Mina älskade små systrar? Kan jag utsätta min kusin för det? Hon är bara sex, hon ska inte behöva förlora någon nära sig i den åldern. Varför tänker jag på alla andra. Varför kan jag inte bara tänka på mig själv och min smärta. Varför fortsätter jag att plåga mig själv för andra?
Varför är jag ständigt så fylld med skam?
Jag har blivit tjock. På riktigt. Hela magen är fylld med äckliga bristningar. Vill sätta mig och skära mig över dem. Täcka dem med vanliga sår, vanliga ärr så jag inte behöver skämmas över dem sen. Jag skrev när jag var yngre att jag inte fick vara tjock för att så fort jag blev tjock förlorade jag mitt värde som människa. Ingen annan gjorde det. Hos andra såg jag det inte och älskade över allting annat ändå, men just jag. De vanliga reglerna kan inte appliceras på mig. För mig gäller det andra regler. Och nu är jag tjock. Utan värde som människa.
Skam.
Försöker fylla mitt liv med vackra saker utanpå för att lindra det onda inuti. Det fungerar inte. Bygger upp en illusion för mig själv och andra om att det är så jävla mycket bättre än vad det egentligen är. Att om allting är vackert och perfekt runt om mig så kommer även insidan att bli det. Tyvärr fungerar inte världen så har jag märkt. Tyvärr kan jag inte polera mig själv frisk. Varför kan inte utvägen få vara självmord? Bara slippa allting och förlora mitt medvetande, sluta existera och bara försvinna.


Logga in för att kommentera