Snart så ryker mitt hår också, jag ska också snagga mig innan jag dör. Förhoppningsvis så kanske jag ser lika vacker ut som den här kvinnan, men det är dock inte mitt syfte. Jag skulle vilja klippa av mitt hår och sedan börja om igen. Snart är väl inte riktigt än då, men om några år, när jag känner för det då. Då djävlar.
Om jag nånsin får en dotter som ska heta Simone, så vill jag gärna färga mitt hår i alla nyanser av blått ett tag när hon är väldigt liten, helst två år. Sedan snaggar jag av allt mitt slitna hår, och låter allting växa ut och bli naturligt som det var när jag var liten. Såhär ska det bli, annars vill jag nog helst inte ha ett barn.
Jag förstår verkligen inte när halvt om halvt snaggade killar, på fullt allvar, gnäller över att de har en dålig hårdag.
Ska de snacka om dålig hårdag? Ärligt?
You fo' real?
De ska pröva att ha långt hår, färgat också en vidrig utväxt, tovor som på vissa ställen utvecklat sig till dreadlocks, slitna toppar och hår som ligger slätt som en kopparhjälm på hjässan medan topparna har lockat sig och står som stårfräs mitt upp och viftar en i fejset.
Någonting annat som gör mig uppretad är när vanliga tjejer med halvlångt rakt hår nästan gråter för att deras hår har "lockat sig". Var är det lockigt nånstans, frågar alla andra.
- MEN HÄÄÄR, SER NI INTE, OMG DET ÄR JU VÄRSTA AFROKRULLET JAG HATAR MITT LOCKIGA HÅR, VISST ÄR DET ORAKT, JAG BEHÖVEEER PLATTÅNGEN NUUU, FUCK MITT KRULLIGA HÅR.
Jag har levt hela mitt liv med en brasiliansk brorsa med afrohår, och en halvgambiansk lillebrorsa med ännu afrokrulligare hår. Don't you even fucking dare talkin' 'bout krulligt hår.
Varför vill du att vi ska sympatisera med dig och ditt äckliga hår, som inte ens är det minsta lockigt?! Ditt hår hänger rätt och slätt på ditt huvud och, ärligt talat, ingen bryr sig om en slinga av ditt hår blir fuktigt och antar en lockig form. Ärligt talat, ingen bryr sig. Inte egentligen.
Ändå så måste vi stå där och verbalt brottas med dig, och försöka få in i din skalle att nej ditt hår är lika rakt som det alltid har varit och ja du är fin och nej det ser inte fettigt ut.
Vad är det egentligen som är så hemskt med att ha lockigt hår, egentligen?
Nej, alla tycker inte att lockigt hår är snyggt och många vill helst ha så platt hår som möjligt.
Men jag har emellanåt velat ha lockigt hår. Och även om jag inte vill ha det nu längre, så är det fortfarande så fint. Jag tänker på Tyra Banks show, jag såg ett avsnitt en gång där det kretsade om hår och att det är onödigt många som skäms över sitt naturliga afrohår. Det börjar vid småbarnsåldern, morsor som plattar sina fyråriga döttrars hår och sätter i extensions som döljer det naturliga lockiga, kvinnor som vägrar gå ut om det regnar för att undvika att det fula håret ska avsöja sig.
Det är nästan sorgligt, tycker jag. Att det är så djävla svårt att tycka om sig själv, ibland. Att man aldrig längre kan acceptera sina brister, inte stoltsera över det man älskar utan hela tiden måste vara så... neutral.
Alltså aldrig självgod men man ska ändå inte gnälla över sina komplex alltför mycket, för då söker man uppmärksamhet.
Men ni väljer hellre att vara självonda en självgoda? Det är nog ett val, det har jag märkt.
jag minns när jag verkligen avskydde äcklades av mitt egna jag hatade mitt Andrea och allt hon var och gjorde. Jag föraktade både mig själv och alla andra så mycket att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Ska jag skada mig själv eller ska jag skada andra, tänkte jag jämt. Jag tror att oftast så valde jag det förstnämnda, jag valde att vara fittig och taskig mot mig själv.
Hmm, men sen så utvecklas man ju också med och månn blygsamheten växer med åren? Skoja, jag är inte Boye men iallafall så försvann mitt självhat förakt min äcklan och framförallt så försvann min ilska. Jag har alltid varit kluven i personligheten, som att det finns så många sidor i mig själv och vem ska jag vara idag vad ska jag tycka och jag vet inte ens vad jag vill för att jag kan inte hålla reda på allting inom mig själv.
Men jag valde faktiskt tillslut att ändra syn på först och främst, världen. Jag läste Anne Franks dagbok och jag mindes så igen hur vackert det mesta är i naturen och hur fint det kan vara med bara en himmel en sol och ens egna jag, det är det som är äkta och jag kan inte hata det.
Sedan så insåg jag hur bra jag är, och ibland är jag fan underbar och alla kan inte se det men det kan åtminstone jag. Och om inte jag älskar mig själv, hur ska någon annan kunna älska mig då? skrev jag jämt förut men herregud jag skiter väl om jag är älskad eller inte.
Omtyckt räcker länge o väl, det har jag alltid tyckt, men att jag ibland verkligen älskar mig själv är ganska bra ändå för en människa?
Jag är verkligen så djävla bra, och afrikanskt lockigt afro är så djävla bra det med och rakt och långt hår är också så bra. Varför ska så många gnälla så mycket?
Åh jag kan fortfarande höra fågelkvitter, det är så bra med vår också.
Och någon får gärna massera mig, jag är helt stel och har ont i hela mig. Jaja, jag är lite söt iallafall idag utan dammigt och kladdigt smink, håret i en hästsvans och tjocka kläder på mig det känns så bra att slippa klä upp mig ibland. Imorrn ska jag irritera Safari lite, haha jag måste vara med när Vicke mobbar honom imorrn. Haha, ibland så är alla så stört konstiga men whatever, jag tycker om alla ändå
hallah in'shallah, Kingsleys ansiktsuttryck matchar mitt ikväll!
"When you don't want to feel, death can seem like a dream.
But seeing death, really seeing it, makes dreaming about it fucking ridiculous.
Maybe, there's a moment growing up when something peels back... Maybe, maybe, we look for secrets because we can't believe our minds."
Nu ska jag plugga, jag är duktig idag. Och lyssna på det här ikväll:
Jag hade en helt sjuk dröm inatt, som jag måste skriva ned, så konstigt har jag inte drömt på länge:
Jag var en pyssling och hade två pysslingkompisar som hette Gus och Jack och vi skulle rädda en prinsessa ifrån en ond drake som hade sitt näste på Brunnaskolans fotbollsplan.
Vi hade hus i mossen/underjorden och jag hade Peter Jöbacks röst, min bror hette Aran men han dog. Jag ba look at all the fucks I'm giving.
Genom att rädda prinsessan så gick vi pysslingar ned till Brunnaskolans ingång där Cassie och hennes morsa stod. Vi mutade Cassie att följa med till fotbollsplanen med mjölkulor. När vi kom upp dit så distraherade vi draken och bytte ut prinsessan med Cassie. Sedan kutade jag, de andra pysslingarna och prinsessan iväg därifrån. Cassie grillades och blev uppäten, det var en uppoffring vi blev tvungna att göra.
Sedan var jag helt plötsligt ett tjockt troll vid namn Doris och jag led av en kronisk nässjukdom som gjorde så att näsan antingen blev gigantisk eller helt osynlig med bara två svarta hål i dess ställe.
Jag bodde i en enplansstuga i en park, i någon grön och disig förort där många alkisar brukade gå runt och plocka gräs och bajsa i svarta sopkorgar.
Från out of nowhere, så var jag mitt egna jag igen. Jag skulle flytta hemifrån, fast att flytta hemifrån var detsamma som att flytta till farsans lägenhet. Jag flyttade hemifrån för att jag var myndig och för att morsan hade dött av cancer. Pappas lägenhet var, i drömmen, samma stuga som Rasmus och paradis-Oskar bodde i när de gömde sig från länsman och tjuvarna, i skogen och där de gömde diamanterna och all para.
Pappa bodde i alla fall i badkaret, som stod på badrummets högra sida. Badrummet var målat helt i vitt, ändå så var allting sunkigt och otydligt, som under vatten. Farsan hade på sig en antik dykarutrustning och pratade på scubadiving-språket. I drömmen hette han Glen, men han var ingen göteborgare för det. Man hörde aldrig vad han sa, för han blubbade bara vatten hela tiden. Jag hatade honom.
Sedan så gick jag en dag ut, till en park och hamnade utanför Doris enplansstuga. Jag gick nedför en liten gräskulle och kikade in genom fönstrena, som inte hade glasskydd. Det var mörkt och smutsigt därinne. Doris hängde i ett rep från taket, var uppsvälld, blå och livlös. En mögelstank trängde igenom mina näsborrar och äcklade mig. Allting med Doris var alltid så djävla äckligt.
Jag tappade andan en aning och bestämde mig för att vända om och aldrig gå tillbaka dit igen. När jag vände mig om så grep en tunn, gammal, rynkig och skogsmullig alkis tag i mig och presenterade sig själv som Doris bror. Jag försökte gå därifrån för jag orkade verkligen inte ta del i ett artigt samtal, jag var arg och ville bara in i skogen och ut till friheten men han skrattade segt och berättade sin djävla livshistoria.
Jag blev en kvinnlig version av Simon Larsson, ur boken Simon och Ekarna, och avskydde nästan allting som inte var som jag själv var. Alkisen gick in i huset, petade på Doris med en kvist och sade att det var starkt gjort av henne att hänga sig, av alla sätt som finns att begå självmord.
Jaha, och varför är det så magstarkt då? Frågade jag för att det lät som ett skumt uttalande, faktiskt. Han svarade att Doris förstod ju såklart att det skulle få henne att se ännu tjockare och fulare ut, när hon hänger såhär livlös och uppsvälld ifrån taket och luktar som en kamelfis. Då måste hon ju på nåt sätt ha accepterat att ful skulle hon alltid vara, både som död och levande, och det är starkt att acceptera en svidande sanning.
Han skrattade mer åt henne och fortsatte peta på hennes fettvalkar med kvisten. Hennes näsa hade genomgått en härdsmälta när hon dog, den hade inte vetat om det skulle bli gigantisk eller osynlig. Så näsan hade mosats och krossats av sin egen förvirring och det låg halvtorkat äckligt grönt snor runt två hål i Doris blåvita ansikte, där hennes näsa en gång suttit. Den gamla brodern tog kvisten och kladdade runt hennes snor så att det smordes in i hela hennes ansikte, och jag sa åt honom att lägga av för fan. Hon var ju död och allt, lite respekt ska man ju ha.
Han skrattade ännu mer, som om han inte hörde mig, och trallade iväg till Doris kökslådor och rotade runt där. Han snodde både silverbestick, pengar, tändstickor och cigariller. Jag kastade mig efter honom och ba vadfan håller du på med?! Han småsprang ut ur huset in i parken och rev upp grästovor ur marken, han stampade ihjäl pysslingar o sprang uppför en svart järntrappa och satte sig på järnräcket och lipade åt mig. Jag ba stod där och tänkte vad fan håller gubbjäveln på med? Vad är det han saknar i skallen?
Sen började jag avsky honom för att han var en sådan där alkis som, i min dröm, var typ onda narrar och hånskrattade jämt. Vilket jag tydligen avskydde, fastän jag som sagt var avskydde i princip allt. Han bajsar åtminstone inte i papperskorgar, det skulle vara droppen alltså.
Då satte sig alkisen på en svart papperskorg som stod bredvid trappan, och började skita i den. Nej fy fan, tänkte jag och knöt mina nävar. Jag skulle gå rätt fram till honom men jag råkade gå rätt in i ett duggregn och granar, och helt plötsligt låg jag ned på marken i skogen och slukades av mossan. Jag mosades till döds, jag med. Jag tycker i alla fall att den drömmen var kind of fucked up, för att inte tala om hur äcklig den var. Hur kan egentligen min hjärna och mina minnen omedvetet producera något sånt här?
Knasigt
Jag är trött. Hur fan blev det söndag så snabbt egentligen? Jag blev ju nyss ledig?! Just det, en vecka går skitsnabbt, ojsan jag glömde ju det!Hahah visst är livet underbart, verkligen, när tiden rinner iväg och så ba har det nio veckor gått och man blir nästan äcklad av hur dåligt man har gjort ifrån sig. Eller rättare sagt, hur lite man har gjort ifrån sig. Nio veckor, jag minns ingenting. Tre år, jag vet inte riktigt vad som har hänt under all den tiden.
Men nu är det redan mars, och jag blir lite orolig. Det är en bitterljuv känsla att jag snart lämnar min kära skola och börjar om på nytt, det känns ibland som att jag kunde gjort bättre ifrån mig alla dessa år, jag kunde tagit tag i alla dagar och snackat med varenda människa där, jag borde inte ha slösat en massa dagar genom att sitta med tråkiga personer. Men jaja. Det känns ändå bra att lämna allting som jag har vänjt mig och fäst mig vid.
Och nu är John helt störd i huvudet, ska det vara så i helvetes djävla svårt att diskutera UTAN att han hetsar upp sig, spelar offer, vrider på sanningen, blir våldsam, blir upprörd och arg och dessutom ändrar på de ord han redan sagt. Fittunge, jag tänker inte prata med honom förrän han för en gångs djävla skull inser att det inte alltid är synd om honom. Han får inga sympatipoäng av mig, nu måste jag ringa någon. Jag blir arg, men mest trött också. Bläää, jag tänker göra något djävligt taskigt mot honom. Jaaa.
Jag kan ju hans lösenord till facebook. It's payback time, punk. Nu sitter han som vanligt och ba tvspelar ihjäl sig, han kan sitta där och suga några håriga hästbollar för sig själv och tycka synd om sig själv.
Jaja, det kan väl inte bara vara jag på ec som följer Äkta Människor? Den sänds både på tv och svtplay men jag tittar alltid på datorn, och den är riktigt intressant. Skildringarna är intressanta plus Kåre Hedebrant är med!!! Och jag tycker att Johannes Bah Kuhnke är ganska sexy, hehe, men det är jag nog inte ensam om.
Andreas Wilson fick de med sig i serien, sevärt.
Annars är jag orolig för en viss polare. Jag vill bli arg på henne för att jag är orolig för henne, men oron vill inte bli till vrede. Om hon gör någonting dumt så.... Jag vette fan, men jag är fortfarande bekymrad som fan över henne. Hmm
Någonting jag stör mig på, jag klarar knappt av det, är min mamma hennes pojkvän Tomas och min lillebrorsa när vi ska diskutera ett ämne, valfritt ämne men alltid höjda röster och alltid så tar någon illa vid sig, och hetsar upp sig.
Hetsiga temperament, alla diskussioner blir så intensiva och högljudda, alltid avbrytningar. Cut cut, ingen hör vad jag säger. Jag måste skrika för att kunna ta plats i en diskussion, för att alla pratar i mun på varandra. Vi är som en grekisk släkt, bla bla bla äta äta äta skrik skrik, och det är inga konstigheter med det. Förutom att jag egentligen inte ligger så till naturen. Jag gillar diskussioner, men inte all aggressivitet och onödig högljudhet som blir till hos mina huskompisar. De är så till naturen, men inte jag, inte. Därför blir jag så trött på hur mycket de bryr sig om ONÖDIGA vardagligheter och att de kan hetsa upp sig så mycket, när jag själv sitter bredvid och ba' look at all the fucks I'm giving
Eller så sitter jag bara och håller käften och skiter fullständigt i vad som händer och bara går in i dagdrömmarna och lyssnar på Torstis Flinckis (eller annan valfri artist) i mitt huvud.
Det låter som att vi bråkar, min alldeles kära familj, när vi egentligen bara pratar om brorsans skitskola, grönsaker, kontroversiella artister, favoritlåtar, it never fucking ends.
Gud jag känner mig verkligen som Anne Frank ibland, när vi alla är inne i det här huset i en vecka i sträck.
Och dagarna går snabbt, fastän ingenting händer. Jag har väl ingen rätt egentligen att jämföra mig med Anne Frank, det är inte Holland 1944 jag sitter fast i direkt, men jag känner igen rätt mycket ändå.
Nu har jag ba' ont i ryggen men måste ut, har ingen riktig lust, min telefon är försvunnen och den är AVSTÄNGD också, jag vill fortfarande ha en crush på någon men jag har inte hittat någon lämplig person än. Jag siktar på en man (helst intressant, ärlig och med ett ungefär likadant sinnelag som jag har), men de är sällsynta i mitt liv.
Jag vet inte men jag hatar när vem som helst säger att ANDREA TYCKER SI ANDREA HON GÖR SÅ ANDREA KOM HIT OCH KOLLA PÅ DET HÄR ANDREA HJÄLP MIG SNÄLLA ANDREA ANDREA ANDREA
för det känns som att alla tar mig för guvet, att folk missbrukar mitt namn way too much och att jag alltid ska böja mig för andras djävla viljor och behov. Näe, fuck no, jag är så djävla förbannad och jag jag jjag bla bla bla jag vill inte sucka och motvilligt göra vad andra vill så ofta som jag gör nu.
Shit just got real, och det är dags för ett namnbyte.
Bonus ifrån Januari, ett minnesvärt citat hämtat ur en diskussion från köket angående min brorsas vägran att käka grönsaker:
"DU ÄR INGEN ANOREKTIKER OCH DU SPYR INTE"
Min mammas pojkvän till min trettonåriga lillebror.
Allt i det här radhuset sägs med lite djävla omtanke, mmm gulli snutti.
I det här årets melodifestival. Jag tror aldrig jag har röstat förut, men jag vill ändå i år kasta mig över telefonen och skicka iväg Revolutionsorkestern till globen. För den platsen förtjänar dom. Om de vinner eller ej;
det gör detsamma. Men jag vill ändå se dem där. Sedan vet jag ju inte hur sverige kommer att rösta, men det gör detsamma.
Torsten reser sig ändå igen, som det eviga morgonståndet.
Han är ju en ganska älskvärd snubbe, ändå:
Ps. Ej att förglömma, hur djävla charmig även Ranelid var med sitt mirakel. Den maxade solbrännan, rynkorna, skånskan, disco-beatet, det var så icke-melodifestivaliskt att jag ville dö. Han måste ut i Europa och köra turné med den där snygga sångerskan. Perfa, enligt min åsikt. Ds.
Bästa paret i världshistorien.
Tacka mig inte, inga tack kan ersätta min naturliga glädje efter att jag har fört två kärlekssökande turturduvor samman, fört dom till sin sanna plats.
IB på bilverkstaden, Melli bakom spisen. Lycka till, fina ni.
Edit: All cred till Sanna som har fångat den här onaturligt vackra & exotiska flickan Emelina Elsinora på bild.
