Jag är arg:

Någonting jag stör mig på, jag klarar knappt av det, är min mamma hennes pojkvän Tomas och min lillebrorsa när vi ska diskutera ett ämne, valfritt ämne men alltid höjda röster och alltid så tar någon illa vid sig, och hetsar upp sig.
Hetsiga temperament, alla diskussioner blir så intensiva och högljudda, alltid avbrytningar. Cut cut, ingen hör vad jag säger. Jag måste skrika för att kunna ta plats i en diskussion, för att alla pratar i mun på varandra. Vi är som en grekisk släkt, bla bla bla äta äta äta skrik skrik, och det är inga konstigheter med det. Förutom att jag egentligen inte ligger så till naturen. Jag gillar diskussioner, men inte all aggressivitet och onödig högljudhet som blir till hos mina huskompisar. De är så till naturen, men inte jag, inte. Därför blir jag så trött på hur mycket de bryr sig om ONÖDIGA vardagligheter och att de kan hetsa upp sig så mycket, när jag själv sitter bredvid och ba' look at all the fucks I'm giving

Eller så sitter jag bara och håller käften och skiter fullständigt i vad som händer och bara går in i dagdrömmarna och lyssnar på Torstis Flinckis (eller annan valfri artist) i mitt huvud.

Det låter som att vi bråkar, min alldeles kära familj, när vi egentligen bara pratar om brorsans skitskola, grönsaker, kontroversiella artister, favoritlåtar, it never fucking ends.
Gud jag känner mig verkligen som Anne Frank ibland, när vi alla är inne i det här huset i en vecka i sträck.
Och dagarna går snabbt, fastän ingenting händer. Jag har väl ingen rätt egentligen att jämföra mig med Anne Frank, det är inte Holland 1944 jag sitter fast i direkt, men jag känner igen rätt mycket ändå.

Nu har jag ba' ont i ryggen men måste ut, har ingen riktig lust, min telefon är försvunnen och den är AVSTÄNGD också, jag vill fortfarande ha en crush på någon men jag har inte hittat någon lämplig person än. Jag siktar på en man (helst intressant, ärlig och med ett ungefär likadant sinnelag som jag har), men de är sällsynta i mitt liv.

Jag vet inte men jag hatar när vem som helst säger att ANDREA TYCKER SI ANDREA HON GÖR SÅ ANDREA KOM HIT OCH KOLLA PÅ DET HÄR ANDREA HJÄLP MIG SNÄLLA ANDREA ANDREA ANDREA
för det känns som att alla tar mig för guvet, att folk missbrukar mitt namn way too much och att jag alltid ska böja mig för andras djävla viljor och behov. Näe, fuck no, jag är så djävla förbannad och jag jag jjag bla bla bla jag vill inte sucka och motvilligt göra vad andra vill så ofta som jag gör nu.
Shit just got real, och det är dags för ett namnbyte.


Bonus ifrån Januari, ett minnesvärt citat hämtat ur en diskussion från köket angående min brorsas vägran att käka grönsaker:
"DU ÄR INGEN ANOREKTIKER OCH DU SPYR INTE"

Min mammas pojkvän till min trettonåriga lillebror.

Allt i det här radhuset sägs med lite djävla omtanke, mmm gulli snutti.